"Vad vill du?"

Jag ringde läkaren/psykologen och presenterade mig själv. Då frågar telefonisten "Ja, hur kan jag hjälpa dig?"

Min vana trogen begrep jag ingenting, och erkände detta utan vidare men. Då ställer hon en ännu knepigare, om inte till och med omöjlig fråga: "Vad vill du?"

Vad jag vill? Hur skulle jag kunna veta det? Ser jag ut som nån expert på mig själv? Varför antas jag veta vad jag vill? Och om jag inte vet? Vem skall ansvar utkrävas? Vem skall beskyllas? Gud? Myndigheterna?

Skämt åsido: Hur kan man veta vad man vill? Är det ens möjligt? Om jag frågar Dig: "Vad vill Du?" - hur skulle du reagera? Själv blir jag frustrerad, på gränsen till aggressiv.

Har du ingen aning om varför du ringde???
Vet du inte ens om det exempelvis var för att du mår dåligt, sökte någon, för att fråga om öppentider, kostnad för ett läkarbesök, bjuda telefonisten på kaffe, eller bara bombhota stället??

Det är klart jag vet varför jag ringde, för att bli inspärrad i ett behandlingshem så att jag har tak över huvudet. Jag dricker redan sprit, men kan börja knarka också om det underlättar. Men just nu är jag trött, innebär det att jag vill sova? Det kan jag svårligen be telefonisten om hjälp med! "Kom och bädda ner mig" hade låtit lite underligt

Du skulle kunna börja med att svara "att du vill bli inspärrad på ett behandlingshem"
Då får du förmodligen fler frågor som förhoppningsvis kan leda till att du får den hjälp du behöver.

Men vill jag det? Ena sekunden tänker jag så, men sen så tänker jag att jag ska begå ett brott och hamna i fängelse i stället!

om du inte visste vad du ville så var det väl jävligt efterblivet att ringa? Vad skulle du hellre hört henne säga till dig?

Gör en stor lista över alla saker du inte vill. När du är klar har du ett eller ett fåtal alternativ kvar. Det är vad du vill.

Det är inte lätt att veta vad man vill, i vissa stunder vill man bara sova och andra göra något. Tom värld helt enkelt, men ändå inte!

Klart du ska få hjälp men det låter som om denna person var stressad.
Då är det inte lätt för dig.
Hon borde ha givit dig en tid för bedömning samtal.

Hände mig att jag var så sjuk så att jag inte kunde prata någon sorts total frånvaro.
Flumspykologen ville ej hjälpa mig så jag fortsatte dricka vin så att frånvaron försvann i bakfyllan.
Men du nu har dom väl öppenvårds samtal bedömning som dom hade i Finland?
Så att man il ugn och ro får redogöra.
Hinder till och från att psykakuten får in katatona patienter som inte kan vare sig röra på sig eller prata.
Såg ett fall då jag var inlagd 3 veckor på en suverän avdelning då jag hade busat.
Han fick elchocker och efter några kunde han prata och röra på sig.
Kände igen mig i honom men så svårt hade inte jag det.
Fast helt borta var jag stundvis som om en vit dimma kom .
Verkligheten försvann och skolfröken på gymnasiet frågade om jag hade EP.
Sedan kom jag in i en solens period på 3 månader då jag mådde harmoniskt både lugn och stark. Med rosor på kind. Så plötsligt halka ner i grådaskiget igen udda verklighetsuppfattning
Diagnos autism med katatona och perception svårigheter ställt 2005.

Strids taktik: Ikorivil samt habilitering. Vid försämring eller depression ECT.

Fängelset är en dum idé. Ett behandlingshem är inte toppen det heller, men fängelse är inte kul, även om de svenska ska vara ganska mesiga jämfört med de flesta utländska. Kåken har jag ingen erfarenhet av men har träffat några som har. Riktiga hårdingar tyckte inte att det var någonting, men många tyckte att det var psykiskt tärande. Själva situationen att vara inlåst och behöva göra som andra säger hela tiden är ju rätt påfrestande, oavsett om du får vara ifred för andra fångar och plitarna följer reglementet.

En fråga som är lika svår är "Hur mår du?"

För jag mår dåligt nu.
Jag mådde även dåligt för tio år sen.
Men inte på samma sätt så vad är "Dåligt." för svar?

Jag är förresten inte så konstant utan mer flytande i mitt humör. Har aldrig tråkigt. Men är bipolär och har vårdats både inom psykiatrin och rättspsykiatrin. Har en tråd som jag skapade här om rättspsykiatrin och ni är intresserade av min bakgrund lite mer, men jag är väl lidande precis som TS, som ni kanske förstår. Jag fattar din frågeställning i början, TS. Vad man vill behöver inte vara synligt. Kan inte vara synligt. Man kan bara försöka översätta vad man vill i det inre... Förstår de andras häcklingar också, inte just häcklingsformen som sådan, men deras "Ska det vara så svårt?" Men ja, allra mest intressant är det faktiskt om det är just så svårt. Så enkelt är det. Vad var det nu du ville igen? Vad vill jag med inlägget jag precis skrivit?