Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Men är det diagnos du hatar, eller det som diagnosen beskriver?

Om det är diagnosen i sig, så tycker jag att du helt enkelt bara kan skita i den. Det är bara ord, och ett sätt att beskriva en liten del av hur du är. Och kan dessutom vara fel, eller delvis fel, eller bara allmänt otrubbigt och inexakt. Beskriv dig själv hur du vill!

Om det är det som diagnosen beskriver, då är det knepigare. Men du kan försöka att istället för att titta på listan på grejer som ingår i diagnosen försöka göra en egen lista på vilka svårigheter du har, och hur du skulle vilja förändra dem.
Gör också samtidigt en lista på saker om dig själv som du gillar - vilket kan vara jävligt svårt, jag vet. Så om det inte funkar så börja med en lista på sånt du gillar, sånt du gillar att göra.

Nu vet jag ju inte alls hur just _du_ är, men en sak jag absolut hatade och som kändes helt jävla omöjligt var när idéer om dylika listor innefattade en lista med mål. Gillar du dylika så gör en sån lista också, jag skulle absolut inte göra det - jag skulle fokusera på det som är här och nu.

Mitt liv blev bättre när jag intellektuellt förstod hur viktigt det är att min hjärna får positiv feedback, också om det är små saker som jag lyckas med. Så under en period jobbade jag mycket på att försöka få in sånt i mitt liv, varje vecka. Tekniken här var kanske litet mindfullness, litet kognitiv terapi: att helt enkelt försöka baka in medvetenhet, tankar, om saker som var bra.
Helt enkla saker, som att jag hängt upp tvätten/fyllt diskmaskin precis så som jag tycker det är bäst att göra. Att just den puddingen/korven/ölen passade helt perfekt till favoritprogrammet i TV, och att jag fixat att jag kunde njuta av just den perfekta kombinationen. Att jag haft en bra mini-konversation med tanten i butikskassan.

(Mycket senare visade det sig att just min hjärna faktiskt är jäkla kass på detta med registrera "belöning", att jag har lyckats. Stimulantmedicinering hjälper helt ofattbart mycket där.)

Kom på en grej här som passar bättre som sitt eget inlägg:


För mig var det positiva med diagnosen, eller egentligen bara hela autism/aspergerbegreppet, att jag plötsligt upptäckte hur jävla BRA jag var på saker som jag alltid trott att jag var helt defekt och kass på.

Ta överkänslighet för ljud, doft, textur t.ex. Innan jag visste om att det fanns nåt sånt som aspighet så gick jag omkring och kände mig dålig när jag led av stökiga miljöer etc. Jag hade på något sätt idén att mina förutsättningar var som alla andras, och att jag bara inte ansträngde mig tillräckligt. Att när jag led av att gå in i en affär med bakgrundsmusik och en stinkande parfymavdelning så var det för att jag inte ansträngt och tränat mig själv tillräckligt - att alla andra som inte led av detta måste vara mycket duktigare än jag.

Och det där med att vara social och trevlig och ha många vänner. Att vara empatisk och magiskt förstå vad folk förväntade sig. Wow, vilken lättnad det var att förstå att det inte var så att jag var så mycket sämre på detta än alla andra fast jag hade samma förutsättningar. Jag HAR ju inte samma förutsättningar alls! Så jag är egentligen satans duktig på detta, eftersom det är så mycket mer jobb för mig än för normisar.

Jag har haft skitsvårt att acceptera min diagnos. Det är nästan så att jag gjort allt för att försöka vara som alla andra. Nu börjar jag väl dock inse att jag pallar inte med att leva som alla andra, med allt vad det innebär. Jag kapitulerar inför min diagnos... och det är fan bra det också.

Ibland känner jag bara för att lämna allt - livet. Önskar att jag hade fötts i en annan stad, i en annan själ, personlighet.. Allt.. Känns inte som livet är anpassad till ens behov.. dock ska man väl inte gräva allt för djupt och älta, för det leder ingen vart.. Man kanske ska bortse från att man har en "diagnos", och intala sig att man är "normal". Men å andra sidan, vem fan vill vara normal i en sjuk värld..

Någon som vet om det finns en förening i stan(ja, nu bor vi antagligen i olika städer, men om man tänker på att det skulle finnas en förening i varje stad), och hur man isf tar kontakt med dem, tänker mest på att det vore kul att få träffa likasinnade och kanske skaffa vänner..

Man ska vara nöjd med hur man är. Givetvis kan man högt upp i ålder mogna, få perspektiv och testa det möjligas gränser, nästan experimentera för att se om gränserna är fixa eller mest föreställda. Även om man "är en diagnos" så finns det variationer i hur man kan se och känna inför det. Förtröstan ger vid handen att det trots allt finns både sämre och bättre dagar.

Jag undrar hur många av er som undviker att göra saker genom att skylla på att aspergersproblematiken skulle göra det till en omöjlighet och bara leda till fler misslyckanden?

Samt hur många av er som tvärtemot anstränger er ännu hårdare för att gå ifrån de specialintressen som inte kräver samma ansträngning och istället försöka sig på aktiviteter där asp-problematiken verkligen ökar utmaningen.

Jag mötte en läkare som var övertygad om att jag hade diagnosen för något år sen och påbörjade en utredning.

Funderade i början mycket på om min personlighet skulle sättas ur spel och att jag skulle börja spela en roll som inte var äkta, för att mer passa in ramen för hur en aspergare ska vara.

Inget radikalt, men förstärka introverta drag, överdriva allt med att vara udda, kläder, associationer, narcissism, slaviska rutiner, mörka tillfällen då kognitiv empati inte var helt handikappad, social oförmåga och fobi för att nämna bra många fler än nödvändigt.
Många av dem som jag inte ens har nu.

Avbröt undersökningen istället genom att komma till ett prov drogpåverkad. Men kanske hade det egentligen varit bäst att slutföra det hela. Det är väl inte definitivt att man blir personlighetsförändrad bara av att få misstankarna bekräftade?
Vet någon om man kan göra testet igen när det har gått ett tag, kanske hos nån annan klinik/utredare?

Och finns det ingen diagnos liknande aspergers men där flera av de mest typiska avvikelserna som återkommer mest, saknas eller inte är så framträdande som hos både hardcore-aspies och wannabees?

Tänk om man alltid kunde vara full utan att dricka alkohol. Enda tillfället jag känner att jag är som alla andra och tar för mig. Dagen efter när man är bakfull tänker man, jaha det var kul så länge det varade... tillbaks till verkligheten i min bunker.

Har iaf fixat jobb och tänkte börja gå ut mer och dricka när jag flyttat till storstaden, hur jobbigt den än känns.

Undvik tabletter som ger ett liknande rus, Lyrica t.ex. Ramlat dit själv och det är svårt att sluta.

Har fått en praktikplats där jag ska ha en föreläsning om diagnosen. Har med "vanlig fakta" kring Asperger, om det nån som inte inte vet nå om diagnosen. Sen har jag berättat mina problem i dom situationerna, hur min skolgång, kompisar, ångest, tvång och allt det där. Även kring alkohol och tabletter. Väldigt personlig, så det är rätt nervöst.


Är det någon som har nåt tips hur jag skulle kunna göra den intressantare att lyssna på, vad hade ni velat höra?

Redan upptäckt benzo och diverse piller och själv slutat flera gånger. Förr var det mot ångest, nu tar jag det mer för att jag inte ser någon orsak att inte göra det. Ser ingen mening med livet, men det kanske är en positiv sak då jag kommer ta mer risker och våga mer. Alkohol och droger någon gång ibland är iaf ett sätt för mig att fly verkligheten.

Kära Medmänniskor med AS

Jag kanske har frågat tidigare men jag gör det igen. Det är så att jag aldrig har varit full eller drogpåverkad. Samtidigt så finns det en del vänner som säger att jag har gått miste om dom två sakerna. Faktsikt så känner jag ibland att jag förr eller senare måste prova på det.
Vet inte riktigt varför. Men det känns verkligen som att jag skulle behöva det.
Så jag vet om jag har missat något eller inte .

Kul för stunden, sen vaknar man och inser att livet suger igen.