Jag hatar inte uttalat kvinnor.
Inför mig själv gör jag tyvärr detta, och det är något jag har försökt värja mig från mycket länge, på grund av att jag är en mycket snäll individ som i slutändan alltid bryr sig mer om andras behov än mitt eget.
Min historia är:
Jag är en perfektionist med trasig uppväxt, det är därför jag är perfektionist.
Jag sätter alltid upp för höga mål, krav, normer och värderingar för mig själv.
Jag är en intelligent kille, med två mål i livet. Att förstå universum (även de känslor det ger upphov till i invidividen) och att bilda familj.
Problemet är att familj-delen aldrig kommer att hända. Jag har för höga krav på min partner.
Jag vill inte ha panik, drama och oändliga viljestrider i fråga om någonting när det kommer till mina barn. Jag vill ha kärlek, lugn och ro och jag vill ta saker som de kommer. Det är något som en tjej aldrig kan göra. De är för kontrollerande.
Jag föredrar intelligens, aktivitet, initiativtagande egenskaper hos min partner, vilket oftast leder till att de är av en dominant variant.
Jag söker efter själen i andra människor och har bara djupa relationer. Jag har kommit fram till att lidande är det som får folk att finna sina själar, i kombination med en hel del envishet och en lagom grad av intelligens. Är man för intelligent lurar man ofta sig själv, vilket tvärtom gör personer till de STÖRSTA egona.
Jag söker KONTAKT i världen. I universum. Jag söker en annan uppmärksam och eftertänksam varelse som likt jag finner större glädje i att hjälpa andra än sig själv. En person som är lik mig inte för att vi delade samma erfarenhet och nådde förståelse, utan motsatsen. För att vi satte alla våra erfarenheter åt sidan och med våra sinnen kom överens om sanningen. "Kärlek" i förhållanden är en illusion, som kan vara mycket trevlig. Men den kan nog sällan hålla livet ut, då båda parterna måste vara överens om att det är en gemensam illusion man upprätthåller tillsammans. Och att det kräver jobb för att upprätthålla den. Man måste välja att "tro" på förhållandet.
Det gör jag inte längre.
Varför? För det finns inget djup.
Det finns ingen som funnit sin själ likt mig.
Det finns inte ens kvar någon i världen som intresserar mig.
Det som i slutändan krossade mig var den slutliga insikten om att kvinnans kåthet & parningsbiologi går ut på att aldrig vara kåt om hon inte blir på smällen. Endast "lite" kåt i ungdomen, för att snärja omogna och outvecklade män till att köra in pitten och GE. Det enda kvinnan någonsin har velat med mannen. Att TA vad mannen GER. Hon ger aldrig någonsin tillbaka. Och om hon gör det så gör hon det av fel anledning. Hon gör det för sig själv, för att inte må dåligt i sina egna ögon. Även kvinnor är människor nämligen, och det är därför de mår så förbannat dåligt hela tiden. För de tvingas uthärda sina egna egoistiska handlingar, något som den inaktiva själen i dem tar skada av.
När mannen är kåt, blir han fylld av kärlek (eller frustration) och påbörjar sitt sökande efter någon att ge kärleken till. Frustration kan man inte ge till någon på samma sätt, så den slutar i näven.
När kvinnan blir kåt då? Då börjar hon anspela på att hon vill ha sex. Men hon kommer aldrig ta första steget. Hon kommer börja spela spel till höger och vänster och endast när hon känner för att attackera sitt offer, så "ger" hon något. Men inte ens då "ger" hon. För sanningen är att hon inte attackerade honom på grund av sin kärlek för honom. Inte p.g.a. sin välvilja. Hon gjorde det för att HON var kåt och var tvungen att knulla till sig en orgasm. Endast i detta tillstånd tänker kvinnan faktiskt på mannens könsorgan som en positiv sak. Men när det går för henne, så blir det uppenbart att det aldrig var mannen hon ville ha.
Kvinnan ville ha sig själv. Inför sig själv och ingen annan.
Kvinnan är en våldtäkts-varelse som manipulerar och jävlas tills hela jävla klotet exploderar. Mannen vill fortfarande bara ha en sak. Sex. Mat. Tak över huvudet. Lite ro. Kanske en retarderad kopia av sig själv. När han får detta blir han kärleksfull.
Kvinnan däremot, blir alltsomoftast avig. Vill antingen ha fler barn, eller spänningen i andra förhållanden.
Kvinnan och mannen är båda lika goda kålsupare,
men vi har kommit till ett skifte.
Ett skifte där kvinnan som traditionellt sett har varit underdog, nu istället är mannen.
Och det blir tydligt att det är värre nu än vad det var då, för även om mannen "tog kontroll över världen" och strukturerade den eller whatever, så finns det en väg till "kärleken", om man tror på den. I kvinnans utopi existerar inte ens mannen.
Kvinnor och män är båda lika goda, lika jävliga.
Men när det kommer till utstuderad ondska, så är ingen så jävlig som det feminina.
Varför? För att brudjävlar lever större delen av sina liv i sitt eget huvud, och litar därför mer på den verklighetsbilden än den som finns utanför ögonen. De baserar ALLT på sitt egna huvud och sina egna tankar, aldrig på situationen. Kanske också därför de får större glädje när de förstör för andra. För att de lyssnar på, och matar deras egna onda röst i huvudet "Hahah, det där förtjänade han allt"...
Sluta lyssna på er jävla bandspelare (som uppenbarligen ligger och repeatar sig över en gammal repa i vinylen) i huvudet, öppna ögonen och inse att det finns mer liv än i ert jävla hövve!