Citat:
Ursprungligen postat av
moraltanten88
Från en utstående,
Hur känns det tiden efter rättegången till dess att man ska inställa sig i fängelset, Hur går tankarna? Är det total ångest eller vill man bara koppla bort vetskapen att man ska åka in?
Hur informerar man arbetskamrater, familj och vänner?
Fy fan om jag skulle vara i den situationen, skulle ha ångest 24/7.
Jag tror inte det är ovanligt att häktestiden på ett sätt upplevs mer påfrestande än själva fängelsevistelsen. I häkte plågas du av extrem ovisshet. Kommer du bli friad? Kommer du få maxstraffet? Vad kommer skadeståndet landa på? Om du blir fälld- kommer du få pt? Kommer det dyka upp ytterligare vittnen/bevisning till din nackdel? Andra frågor som snurrar är hur dina anhöriga har det och hur de nu ser på dig, och vilka mer på utsidan vet att du är häktad? Hur blir det med din bostad, räkningar, abonnemang?
Utöver det så kan restriktioner vara frustrerande. Om tex brev måste gå via åklagaren kan det ta upp till 10 - 14 dagar innan mottagaren får det. Bara det är en rejäl stress- och irritationsfaktor.
Citat:
Ursprungligen postat av
LaFawnduh
tja
Killen sitter inne 2,5 år för narkotikasmuggling och vi har bara beviljats bevakade besök, förmodligen för att det framkommer i utredningen att jag röker hasch. Är drogfri idag, har jobb på soc. går med på drogtest, kroppsvisitering, allt. Är ostraffad och inte misstänkt för något enligt polisen. Fråga nån befälhavare och idioten sa att det kan gå att få vanliga besök om det i överklagan framkommer skäl som inte framkommit i utredningen på mig, men jag får ju inte reda på vilka skäl som ligger till grund för beslutet för det är under sekretess. I vilken värld går det ihop? Att man ska ange skäl som inte framkommit när man inte vet vad som framkommt? retards
Nån som har överklagat beslutet om bevakade besök och fått igenom som vet?
Jag och min kille hade också bevakade. Det började med glasrutan (mycket avhumaniserande) för att sedan gå vidare till bevakade besök med närvarande plitar och noll kroppskontakt. Slutligen "vanliga" besök, efter närmare 13 månader. Ingen kroppskontakt eller vettig ensamtid med den man älskar på 13 månader är en vandring genom helvetet.
En mycket jobbig faktor i all den emotionella röran är att KV, enligt mina erfarenheter, är knepiga att kommunicera med. Vanligtvis får man väldigt luddiga svar och omskrivningar, det är som om de är rädda för att bokstavligt talat skriva
exakt vad som de är rädda ska hända på ett obevakat besök. Eller så säger det ingenting med hänvisning till sekretess. Jag gjorde tex en falsk besöksbokning en gång bara för att kunna få bekräftat att min kille hade blivit förflyttad från Kumla till Salberga, eftersom inget av ställena ville bekräfta flytten med ja eller nej. Därutöver känner man sig många gånger totalt överkörd av deras beslut. Om KV anser att det finns en risk för något skiter de fullständigt i att tex kontakta involverade personer för att få reda på fakta och få flera sidor av historien. Jag vet inte hur många gånger jag meddelade KV att de mer än gärna får kontakta mig gällande ditt och datt. Men nej. Ibland känns det som att vi anhöriga är mer av en belastning än tillgång i deras ögon, vilket är synd. Som min kille sa; får han bara besök och telefon med mig så tar han vilken skit som helst därinne.
Det är jobbigt för er på insidan såväl som för oss på utsidan. Även om våra lidanden tar sig olika uttryck. Man har visserligen sin frihet men vad hjälper det när man inte får dela den med sin älskling?