Att bli en duktig programmerare kräver både talang och lång tids övning. Men lika viktigt är entusiasm, motivation, stort självförtroende, självständighet. Superprogrammeraren sitter på sitt kontor om natten och löser alla problem ensam. Han behöver ingen hjälp. Han hatar när andra lägger sig i och vill att han ska ändra sina lösningar. Då blir han ursinnig under masken och tänker: Men det är ju perfekt som det är, din jävla idiot!!
Programmering är en konst, inte kunskap, teori eller vetenskap. Man blir inte ett dugg bättre P av att plugga informatik. Man kan gå hur många kurser som helst, men det hjälper inte. Man upptäcker skillnaden på skickliga och usla P när det kommer till stora projekt och program. Den usla kan inte hantera komplexitet, han gör kaotiska pr som är fulla av fel som är mycket svåra att hitta. Han bränner 10% av projekttiden på att utveckla koden, sedan 90% på att försöka debugga

men lyckas ändå inte: Pr som skickas ut till användarna har många bugs.
Den duktiga använder 70% av projekttiden på att utveckla koden. Han återvänder till kod han redan har skrivit igen och igen för att förbättra och förenkla. Han planerar utvecklingen på så sätt att koden kan testas och kvalitetssäkras undervägs. Han packar in kvalitetssäkrad kod i funktionellt enkla och klara byggklossar och bygger sedan med dessa större byggklossar, tills hela pr är färdigt. Då bruker det redan fungera! De få fel som ännu finns hittas snabbt.