SD utesluter Kasselstrand med flera, vad betyder detta för partiets utveckling?

Det som nu sker och kommer ske ryms med god marginal inom ramen för SDs för alla självklart gemensamma principprogram och kommunikationsplan. I verkligheten är det bara fråga om olika tonvikter.

Vad vi i den nya styrelsen framför allt står för är en ny approach, en ny kommunikativ modalitet, som vi menar är nödvändig för att nå stockholmarna med vårt budskap. Här finns i själva verket en enorm mottaglighet och potential.

Därför säger jag: det finns ingen strid, ingen opposition, inga falanger, ingen spricka. SD är ett starkt och enat parti, och nu är det dags för vårt genombrott i huvudstaden.

Jag är bekymrad för demokratin i Sverige. Många av texterna jag har skrivit de senaste åren har kretsat kring hur det kastrerade debattklimatet, den snöpta tankefrihet som är resultatet av skräckens primat, hotar demokratin. Jag har omväxlande kallat fenomenet för bland annat Värdegrundsdemokrati, mjuktotalitarism, mediekrati, men det grundläggande temat har varit detsamma: när medborgarna i ett land inte får fullständig information om, och inte får delta i/ta del av en helt fri debatt om samhällsförändringar och politiska perspektiv på dessa, då råder ingen riktig demokrati. För att riktig demokrati ska råda räcker det nämligen inte med fria val, väljarna måste också inför dessa fria val kunna bilda sin politiska uppfattning genom fri information och fri debatt. Åsiktskorridoren är alltså odemokratisk.

I december förra året skrev jag ett blogginlägg som var mer hoppfullt och optimistiskt. Jag trodde då att Sverigedemokraterna hade potentialen att bryta denna antidemokratiska utveckling. Min argumentation var att eftersom SD inte som de andra partierna har anpassat sig till mediekrati och medielogik, och inte heller har anledning att göra det eftersom medierna ändå alltid kommer att hata och motarbeta SD, så kan SD som inget annat riksdagsparti lyssna till och anpassa sig efter medlemmar och väljare (i stället för redaktörer och journalister). SD kan stå för den ”goda populism” som Sverige så förtvivlat behöver, och SD har potentialen att bli en lika bred och framgångsrik folkrörelse som den svenska arbetarrörelsen var under 1900-talet. Så, ungefär, resonerade jag, samtidigt som jag påpekade att utvecklingen också kan gå åt andra hållet: SD har visat tendenser till väljarförakt och bristande interndemokrati som absolut inte går ihop med god populism eller att bli en folkrörelse för demokrati.

Den 16 mars insåg jag att SD hellre vill bli en del av mediekratin, och fortsätta att odla väljarförakt och bristande interndemokrati, än att försöka bli den goda populismens folkrörelse för demokrati som jag hoppades på. Det var då Expos Daniel Poohl publicerade det fjäskiga brev från Mattias Karlsson där Karlsson ber om Expos hjälp att bekämpa politiska motståndare. Karlsson vill ha ”relevant dokumentation” och ”information som skulle kunna användas för att belägga kopplingen” mellan politiska bloggar och nyhetssajter som Karlsson är rädd ska ”radikalisera” de delar av väljarkåren som Karlsson ser som sina egna (”konservativa och demokratiska nationalister”).

Problemet här är inte att Mattias Karlsson ser bloggen Motpol och nyhetssajten Fria tider som politiska motståndare som han vill motarbeta. Varje politisk rörelse är beroende av politiska fiender för att definiera sig själv och motivera sin existens. Problemet är att Mattias Karlsson vänder sig till Expo. Expos metoder är kända, och borde i synnerhet vara kända av SD-företrädare: Expo arbetar inte med sakargument, Expo arbetar med guilt-by-association, brunmålning, utfulning, skampålar och dödskallemärkningar. Att Karlsson är medveten om detta visar hans ordval: ”information (…) för att belägga kopplingen [min kursivering]”. Om Mattias Karlsson verkligen var övertygad om att SD:s politik är bättre än alla alternativ, skulle han då inte förlita sig på att sakargumenten räcker? Att Mattias Karlsson vill ta hjälp av Expos skräck- och skammetoder, tyder inte det på att Karlsson tvivlar på den egna politikens bärkraft, alternativt att han ser SD:s potentiella väljare som så dumma och lättledda (väljarföraktet) att de måste skrämmas in i rätt fålla?

Händelseutvecklingen efter den 16 mars visar att Karlssons brev till Expo inte var ett olyckligt undantag. Massuteslutningarna som just nu sker i SD följer samma mönster.

Jag känner inte Gustav Kasselstrand, William Hahne, Jan Olof Bengtsson eller någon annan av de 30-talet Sverigedemokrater som just nu utreds för uteslutning. Jag vet inte vad de innerst inne tänker om politiken, lika litet som jag vet det om Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson eller för den delen Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven. Men när jag har läst på Bengtssons blogg har jag aldrig fått intrycket av en radikal neofascist. När jag, före uteslutningsaffären, såg Kasselstrand debattera eller hålla tal i tv såg jag bara en engagerad ungdomspolitiker företräda sitt parti.

Alla partier har rätt att utesluta vilka medlemmar man vill. Det förefaller också rimligt att SD utesluter fler medlemmar än andra partier, eftersom SD sannolikt drar till sig en del rasister som inte delar partiets grundläggande idéer. Huruvida de SD:are som just nu är föremål för utslutning är sådana rasister vet jag som sagt inte. Men jag reagerar starkt på hur dessa uteslutningar hanteras. Det är Expometoder rakt igenom. I stället för sakliga och konkreta argument gäller guilt-by-association; någon har läst fel författare, någon är bekant med fel person, någon har inte tillräckligt tydligt tagit avstånd, någon har ”brustit i lojalitet”. Ovanpå detta en Mattias Karlsson som låter mer och mer som Henrik Arnstad – det lurar neofascister och nazister i varje buske och bara riddare Karlsson på sin vita springare kan rädda Sverige från stöveltramp och gaskamrar.

Det är obegripligt. Samma Karlsson höll enligt referaten nyligen ett föredrag för Heimdal där han sade ungefär det jag brukar säga: att den svenska borgerligheten helt har släppt kultur- och värderingsfrågorna till den postmarxistiska vänstern, och att ett viktigt mål måste vara att åter göra konservativa värderingar till något normalt och ”rumsrent”. Men vem har Karlsson tänkt sig ska genomföra detta värderingsskifte, när han tycks vilja utesluta varje SD:are som har någon mer tanke i huvudet än ”stoppa massinvandringen” och ”heja Jimmie”? De ska inte heller bara uteslutas, de ska brännmärkas med epitet som ”neofascist” och ”nazist” så att de aldrig mer får en chans att göra sig hörda i svensk offentlighet.

Mina invändningar mot det SD just nu sysslar med är alltså främst av moralisk natur. Man kan inte klaga över Expos och etablerade mediers skampålejournalistik, guilt-by-association och epitetsklistrande, och samtidigt använda samma metoder mot sina politiska motståndare. Man kan inte gnälla över bristen på fri debatt och demokratisk instinkt i Sverige, och samtidigt tysta internkritiker i stället för att debattera med dem samt ignorera den interna partidemokratin. Om man utger sig för att vara för fri debatt, åsiktsfrihet och demokrati så får man f-n också leva upp till det i det partiinterna arbetet. Allt annat är hyckleri. SD bör behandla medlemmar som de uppfattar som ”ideologiska avvikare” så som de själva vill behandlas av etablerade medier och partier: Rakt, ärligt och med sakargument, inte med epitetsklistrande och skräckens primat.

Men det finns också taktiska och strategiska skäl för SD att tänka om. ...