Citat:
Ursprungligen postat av
mvagrippa
Erik Magnussons "Maktkamp om SÄPO" innehåller mycket intressant information med bäring direkt på MOP. Bland annat är Holger Romander mer frispråkig än i någon annat sammanhang jag sett. Rikspolischefen hävdar att anledningen till Ebbe Carlsson Englands-resa till MI6 var att störa samarbetet mellan sexan och SÄPO. En i mina ögon närmast sensationell uppgift.
Under Hans Holmers tid som SÄPO-chef hade britterna vägrat jobba med denne och istället tagit vägen över Olof Frånstedt. EM visar på att britternas misstänksamhet mot HH även bestod under utredningen av MOP.
Ja, att Ebbes englandsäventyr och efterföljande smugglingsmisslyckande från samma land inte hade med PKK och kurder att göra har jag begripit. Intressant uppgift från Romander och följdfrågan infinner ju sig då omedelbart. I vems intresse eller på vems uppdrag agerade Ebbe för att sabotera samarbetet mellan Säpo och SIS? Vem eller vilka ville ha ensamrätt på det samarbetet eller bara gynnades rent allmänt av en misstro mellan tjänsterna? Är det militära underrättelsetjänsten, någon halvseparat gren av säkerhetstjänsten eller rentav en okänd parallellorganisation? Är det såhär man skall se Holmérs, Ebbes och t o m Åströms huvudsakliga mandat? De agerar på uppdrag av en parallell säkerhetsapparat som måste hållas hemlig till varje pris.
Så länge man inte vet orsaken till britternas misstänksamhet mot Holmér så kan man ju enbart spekulera. Intressant nog finns en liknande historia om misstro mot en chef för de hemliga tjänsterna. Men då rörde det sig om Elmér. Thede Palm skriver i sin bok om T-kontoret att Elmér sågs med misstänksamma ögon av bl a britterna. Kanske är det färgat av Palms åsikter om Elmér och ilskan över hur han tvingades bort från T-kontoret vid sammanslagningen 1965. Kanske är det de hemliga tjänsternas normala reaktion inför nykomlingar. Hemlig verksamhet verkar ju ha byggt på personliga kontakter och om då en nykomling kommer tar det tid innan förtroendet skapats. Kanske är det så enkelt.
Många av de personer vi talat om har ju en lång karriär bakom sig och ibland också framför sig. Det skapar friktioner och årsringar av olika slag och kvalitet. Ingen vill ju visa att virket varit murket eller t o m genomruttet vid någon punkt i karriären. Jag tror vi måste börja se helheten ur ett långt, mycket långt perspektiv. I t ex Sverker Åströms fall börjar det ju redan före andra världskriget och det faktum att han parallellt med UD-karriären jobbat tätt inpå underrättelsetjänsterna, t ex C-byrån, torde leda till eftertanke. SÅ rekryterades till C-byråns analys och bearbetningsgrupp i krigets inledningsskede av Gunnar Jarring. Thede Palm var en annan akademiker som rekryterades till C-byrån av Jarring. Jarring gick sedan precis som SÅ till UD. Jarring behöll livet ut ett nära förhållande till underrättelsetjänsten.