Det verkar helt irrationellt av åklagaren att plötsligt gå med på förhör med hänvisning till att preskriptionstiden är på väg att löpa ut. Det är ändå ett indirekt erkännande att den tidigare bedömningen att förhör inte skulle föra utredningen framåt varit felaktig. Då hade det sett bättre ut att direkt erkänna felet.
Att det finns en risk att förhör inte för utredningen framåt är heller inget giltigt argument dels för att syftet med förhöret inte är att föra utredningen framåt utan att ge den misstänkte formell möjlighet att ge sin version av händelsförloppet och bemöta anklagelser som riktats mot denne och dels för att risk för utebliven framgång är etsamma som en chans till framgång, och finns chans till framgång skall utredningsåtgärden genomföras skyndsamt. (Risk att en åtgärd inte för utredningen framåt finns ju alltid. "Vi sökte inte efter spår på brottsplatsen eftersom det finns en risk att vi inte skulle hittat några och åtgärden då inte skulle fört utredningen framåt.")
Både argumenten att vänta med förhör på grund av att det innebär en kvalitetsförlust eller att det är krångligt att hålla förhör i London saknar lagstöd. Europakonventionen kräver att förhör genomförs utan dröjsmål då man frihetsberövats som misstänkt för brott.
Det oklanderliga sättet att bedriva denna process från och med tidpunkten då JA överlämnade sig till polisen i London hade varit följande:
- förhör och delgivning med MLA i London
- åtal
- begära att tingsrätten utfärdar EAW:n
- eventuella kompletterande förhör i Sverige
- huvudförhandling
Då hade det inte funnits något utrymme att överklaga. Eventuella uppföljande förhör och färdigställande av utredningen hade kunnat ske efter JA förts till Sverige, så argumentet att det hade varit besvärligt att åka flera gånger till London är också fel.