Idag används ofta begreppet tolerans i samband med yttrandefrihetsdiskussioner ofta på ett oreflekterat sätt så som nedanstående artikel i GP av Devin Rexvid förtjänstfullt beskriver nedan.
Jag skulle vilja säga att det här är ett av grundproblemet med den syn på yttrandefrihet som tyvärr inte bara olika debattörer ger uttryck för utan som i Sverige idag ofta nog är statens och maktens syn och som rättssamhället i Sverige börjar genomsyras av och som inte i egentlig mening är förenlig med yttrandefrihet och fri debatt.
Rätten att yttra sig fritt innebär inte som ofta hävdas en skyldighet att avstå från att kränka människor och att hålla tyst med de starka synpunkter. Det innebär heller inte den hävdade missuppfattningen att yttrandefrihet inte innebär också rätten att hata någon eller något. Det gör den självklart. Här används ofta hat och hot synonymt, vilket är helt uppåt väggarna. Hot är inte förenligt med yttrandefrihet, men starkt avståndstagande i brutala ordalag, vilket brukar beskrivas som hat är det i allra högsta grad.
Toleransen innebär istället att man accepterar att andra tycker illa om det man själv gillar och har rätt att uttrycka det avståndstagandet som de vill i en skala från milt ogillande till totalt sågande.
I allra högsta grad gäller det förstås religioner och religionsutövare, som genom sin ställning i samhället i makt och inflytande vida överstiger den enskilde vars rättigheter vi måste försvara.
Synpunkter?
Citat:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.26...nsat-av-gladje
(...)Tolerans används oreflekterat
Tolerans är ett begrepp som i den svenska debatten om yttrandefrihet ofta används på ett oreflekterat sätt. Förr i tiden stod tolerans, enligt forskaren Kenan Malik, för förmågan att leva med saker som man fann osmakliga och avskyvärda. I den identitetspolitiska retoriken handlar tolerans numera om förmågan att hålla tyst om det som andra kanske finner kränkande. En av identitetspolitikens bieffekter är att tolerans har blivit något som krävs av de som talar, tecknar eller skriver snarare något som ska krävas av den som lyssnar på talet, tittar på teckningarna eller läser texterna.
När anhängare av identitetspolitiken bryter ned samhället i en mosaik av etniska, kulturella och religiösa minoriteter där olika kulturella och religiösa identiteter cementeras, blir det nödvändigt med konflikter om vilken värdegrund samhället bör vila på. I ett sådant samhälle gynnas social censurera bort dem. Dessa konflikters komplexa karaktär kräver att de ska angripas både politiskt, sammanhållning bäst av att dessa konflikter erkänns och hanteras i ett öppet klimat snarare än att filosofiskt, litterärt och konstnärligt. Litterära och konstnärliga uttryck kränker ofta några medan de inspirerar några andra. Detta hör till samtalets natur i ett pluralistiskt samhälle. (...)
Tolerans är ett begrepp som i den svenska debatten om yttrandefrihet ofta används på ett oreflekterat sätt. Förr i tiden stod tolerans, enligt forskaren Kenan Malik, för förmågan att leva med saker som man fann osmakliga och avskyvärda. I den identitetspolitiska retoriken handlar tolerans numera om förmågan att hålla tyst om det som andra kanske finner kränkande. En av identitetspolitikens bieffekter är att tolerans har blivit något som krävs av de som talar, tecknar eller skriver snarare något som ska krävas av den som lyssnar på talet, tittar på teckningarna eller läser texterna.
När anhängare av identitetspolitiken bryter ned samhället i en mosaik av etniska, kulturella och religiösa minoriteter där olika kulturella och religiösa identiteter cementeras, blir det nödvändigt med konflikter om vilken värdegrund samhället bör vila på. I ett sådant samhälle gynnas social censurera bort dem. Dessa konflikters komplexa karaktär kräver att de ska angripas både politiskt, sammanhållning bäst av att dessa konflikter erkänns och hanteras i ett öppet klimat snarare än att filosofiskt, litterärt och konstnärligt. Litterära och konstnärliga uttryck kränker ofta några medan de inspirerar några andra. Detta hör till samtalets natur i ett pluralistiskt samhälle. (...)
Jag skulle vilja säga att det här är ett av grundproblemet med den syn på yttrandefrihet som tyvärr inte bara olika debattörer ger uttryck för utan som i Sverige idag ofta nog är statens och maktens syn och som rättssamhället i Sverige börjar genomsyras av och som inte i egentlig mening är förenlig med yttrandefrihet och fri debatt.
Rätten att yttra sig fritt innebär inte som ofta hävdas en skyldighet att avstå från att kränka människor och att hålla tyst med de starka synpunkter. Det innebär heller inte den hävdade missuppfattningen att yttrandefrihet inte innebär också rätten att hata någon eller något. Det gör den självklart. Här används ofta hat och hot synonymt, vilket är helt uppåt väggarna. Hot är inte förenligt med yttrandefrihet, men starkt avståndstagande i brutala ordalag, vilket brukar beskrivas som hat är det i allra högsta grad.
Toleransen innebär istället att man accepterar att andra tycker illa om det man själv gillar och har rätt att uttrycka det avståndstagandet som de vill i en skala från milt ogillande till totalt sågande.
I allra högsta grad gäller det förstås religioner och religionsutövare, som genom sin ställning i samhället i makt och inflytande vida överstiger den enskilde vars rättigheter vi måste försvara.
Synpunkter?