Citat:
Ursprungligen postat av
Xploit
Användaren Anklagare föreslog ovan en metod vi kan bruka oss av för att försöka svara på den fråga TS ställer oss. Låt sedvanliga caveat om svårigheten i att generalisera om en sådan stor grupp människor (och den som har följt med i debatten har säkerligen noterat att en siffra gärna sätts på mängden muslimer som brukar variera mellan 1.2-1.6 miljarder och ofta nämns) vara avklarade. Här i Sverige skulle vi kunna karaktärisera en slags underliggande etisk grundsyn som säger att det mänskliga livet, dess välstånd och blomstrade, är något mycket viktigt och kanske rentav det viktigaste; vi kan kalla det humanism (tänk Maslows behovstrappa). Eftersom våld mot en individ innebär ett hot mot dess liv och dess välstånd är våld i regel något extremt, och som endast borde tas till just för att minska eller förhindra död och förstörelse. Man kanske kan säga i allmänhet att det som man är villig att bruka våld för också är det som är viktigt; många skulle nog säga att de är villiga att bruka våld för att skydda sitt eget liv och sina närståendes liv, men vi kan även tänka oss mer idealistiska skäl (man vill skydda exempelvis politiska ideal)
Om vi då tänker oss en annan etik där viktigare ting än det mänskliga livet får spelrum, som vi lätt kan föreställa oss om vi erkänner högre makter så som gudar, öppnar vi också naturligtvis upp för våld för andra skäl än för att säkra det mänskliga livet. Vi kan då exempelvis säga att det är så viktigt för oss att vi följer Guds anbud och hans profeter än vårt egna liv. Nu kanske man önskar invända och vill påstå att för den som blir våldsam gentemot andra borde vi också inkludera att hedrandet av profeterna och Gud är viktigare än andras liv; det är nog ett steg som är fullt rimligt att ta i en sådan etik. Om vi går över till ett mer känslomässigt kan vi forsätta på ett av användaren grelin1999s spår, och som personlig anekdot har en tidigare muslimsk bekant en gång sagt att han älskar Profeten mer än sin egen mor. Om vi hedrar och visar vår kärlek till Profeten genom en mängd särskiljande praktiker (exempelvis genom att ej avmåla honom, genom att säga en liten formel varje gång vi nämner hans namn osv.) kanske vi rentav kan använda ett så pass laddat ord som att det är smärtsamt att uppleva att någon/några bryter dessa praktiker.
Ovan får vara breda drag för en möjlig förklaringsmodell som än har flertalet luckor som skulle behöva utvecklas vidare. Exempelvis skulle en abortmotståndare kanske vilja invända mot påståendet att vi värdesätter livet särskilt högt om vi tillåter abort; han skulle säga att vi främst värdesätter (mänskligt) liv som dessutom har vissa särskilda egenskaper.
Det intressanta i ditt inlägg är en sak jag också ofta funderar över... nämligen att vi bestämt att vår religion nr 1 i västerlandet är att "bevara människoliv och undvika lidande" (särskilt fysiskt).
Men, är detta verkligen ett självändamål?
Jag tror vi måste inse att vi här i Sverige har alltid haft låg befolkningsmängd, medan i andra länder har man haft nästan "explosionsartade" befolkningsutvecklingar... Jag tror detta spelar in.
Dock tror jag att de "krigiska" muslimerna faktiskt känner sig fysiskt hotade när profeten förolämpas. Det är en del av deras innersta väsen.
Därför tycker jag också att vi inte bör håna profeten.
Varför ska vi håna det som betyder mest för en människa?
Jag kan inte anse detta vara förenligt med humanism!
Här i väst handlar allt om det materiella.... Vi har bestämt att våra "friheter" och rättigheter ska sträcka sig just till att inte inkräkta på någon annans
materiella rättigheter. Detta är den materiella/fysiska tradition som västerlandet skapat. Denna tradition beror på att den är skapad av protestantister och dessa inte använder så mycket fysisk beröring eller känslor. Den kanske viktigaste liberale skaparen var John Stuart Mill, en person som växte upp utan mänsklig kärlek så mycket att han fick ett sammanbrott.... Ska vi nämna filosofiskt är kanske Nietzsche en av de mest känslomässigt isolerade personerna som levt. Sådana som Kant var inte heller några kärleksmännisor. Bland annat dessa personer baserar vi alltså våra "västerländska värderingar" på.. Det du uppskattande kallar ett "humanistiskt" föredöme, men jag kallar dem materialistisk/ateistiska.
Varför inte också erkänna att folk kanske också har religiösa eller andliga värderingar?
Det är ingen omöjlig balansgång, lika lite som vår nuvarande yttrandefrihet är det. Varje religion får definiera vad som betyder mest och så tar vi ställning till det. Trots allt handlar det inte om att förbjuda
kritik av Muhammed. De flesta muslimer vet vad historisk eller annan välgrundad kritik är. Att skilja mellan kritik och häcklande är inte så svårt som vissa "frihetsförespråkare" vill göra det till.
