Citat:
Intressant! Men jag ser bara fyrkanter, kan man se de verkliga tecknen på något sätt?Jag menar också det. Små ord som först utvecklas genom att tillfoga ändelser eller ändra på rötterna. Sedan når detta en gräns.
Här kan vi se hur verbet "ha" böjdes på gotiska. Dessa former är alltså autentiska och inte extrapoleringar som urgermanskan och urinodeuropeiskan.
𐌷𐌰𐌱𐌰𐌽
Som man ser är det fem stavelser som mest och i dessa är två av stavelserna diftonger. Modern svenska är en enorm förenkling och t.o.m. tyskans "haben" är fattigt i jämförelse. Men någonstans där, runt fem eller sex betydelsebärande stavelser kollapsar urindoeuropeiska språk från syntetiska till analytiska. Latinet och grekiskan ligger väl på som mest fyra ungefär.
Ironiskt nog är latinets "habeo" (jag har) inte kognat med det germanska ordet utan med det germanska ordet för att ge. Det germanska ordet för att ha är däremot troligen kognat med "capio". Alla dessa betyder dock ursprungligen att man bokstavligt talat griper tag i något, så formerna av de gamla verben är avancerade i böjning men betydelsen är enkel och konkret.
Här kan vi se hur verbet "ha" böjdes på gotiska. Dessa former är alltså autentiska och inte extrapoleringar som urgermanskan och urinodeuropeiskan.
𐌷𐌰𐌱𐌰𐌽
Som man ser är det fem stavelser som mest och i dessa är två av stavelserna diftonger. Modern svenska är en enorm förenkling och t.o.m. tyskans "haben" är fattigt i jämförelse. Men någonstans där, runt fem eller sex betydelsebärande stavelser kollapsar urindoeuropeiska språk från syntetiska till analytiska. Latinet och grekiskan ligger väl på som mest fyra ungefär.
Ironiskt nog är latinets "habeo" (jag har) inte kognat med det germanska ordet utan med det germanska ordet för att ge. Det germanska ordet för att ha är däremot troligen kognat med "capio". Alla dessa betyder dock ursprungligen att man bokstavligt talat griper tag i något, så formerna av de gamla verben är avancerade i böjning men betydelsen är enkel och konkret.
Citat:
Tittar man på finsk-ugriska språk med sina regelbundna kasusändelser så ter det sig mycket troligt att dessa ursprungligen varit postpositioner.Visst. Olika typer av "ändelser" måste ju ha kommit och gått ofantligt många gånger under tiden det funnits mänskliga språk så det är väl inte otänkbart att det någon gång uppstått på något okonventionellt "ur-tomma-luften-liknande"-sätt.
Det känns dock inte riktigt som om det kan vara normalfallet.
Det känns dock inte riktigt som om det kan vara normalfallet.
Finns det en tendens bland språk med postpositioner att dessa växer ihop med ordet?