Om språken blir allt mindre komplexa, hur blev de komplexa fån början?

En sak som alla språk verkar ha gemensamt är att deras komplexitet tenderar att minska med tiden. Till exempel hade fornsvenskan och fornengelskan 4 kasus. Fornhögtyskan hade långt fler verbändelser än modern tyska och latinets grammatik var betydligt mer komplext än de moderna romanska språkens.

Osv, osv.

Denna språkliga degenering finns inte bara hos indoeuropeiska språk: tex är koranens språk mycket mer invecklat än de moderna arabiska dialekterna.

Att språken blir enklare under århundradenas lopp tror jag beror på att varje ny generation missar lite av komplexiteten hos sina föräldrars språk. Men i så fall borde alla språk antingen ha degenerat till ett isolerande språk (kinesiska) eller till ett strikt regelbundet agglutinerande språk (turkiska)?


Hur tänker man sig att de komplicerade böjningsmönstren i urindoeuropeiskan uppstod från början? Jag läste för länge sedan om att ur-urindoeuropeiskan kan ha varit ett agglutinerande språk vars böjningsformer råkade i otakt med varandra. Någon som vet mer om denna teori?

Finsk-ugriska språken är isolerade och personer med prestige har inte orkat lära sig dem. Men vad bidrog till att polska är fortfarande så komplext?

En teori är att de första orden var verben. Dessa ska ha uppstått av att man lärde sig sjunga under arbetet. T ex kanske man högg ved och sjöng då ungefär " kowǝ kowǝ kowǝ" (urindoeuropaiska roten för "hugga"). Sedan utvecklades detta till att man skapade andra former när andra gjorde samma sak. Detta ser ju dessutom onomatopoetiskt ut. Jämför med verbet pissa och hur det låter just när man gör det eller verbet vissla och att vissla, slamra med hur slammer låter osv.

Av detta bildades senare substantiv, adjektiv, pronomina, räkneord osv. Alla dessa bildades och utvecklades i början genom att man la till fler ändelser. Vid någon punkt blev processen så avancerad att den kulminerade och ändelserna började falla av för att det blev för mycket helt enkelt. Då började man använda prepositioner, artiklar, bestämd ordföljd osv. Det är ungefär så det borde ha gått till.

De första orden borde ha varit de konkreta substantiven, särskilt farliga djur. Det finns djurarter t.o.m. som kan varna sina artfränder för hot, och med hjälp av lätet specificera om det rör sig om ett lejon, en örn eller något annat.

Ska jag tro nånting så tror jag att ändelserna uppkom genom att postpositioner växte fast vid sitt huvudord.

De första orden borde ha varit de konkreta substantiven, särskilt farliga djur.

Ska jag tro nånting så tror jag att ändelserna uppkom genom att postpositioner växte fast vid sitt huvudord.

Ja, eller återigen kanske verb? Titta!, Akta!, Spring!, Kom!, Hjälp!? Eller kanske adverb: Här!, Där!, Hit!, Dit!, Bort!, Nu!?

Det kanske till och med är meningslöst att placera de allra först orden i speciella ordklasser?

Om du byter ut "postpositioner" mot "nånting" så blir det ju trivialt sant. Detta "nånting" kan ju sen vara postposition, pronomen, adverb, substantiv eller egentligen vad som helst.


se-nu-jag = första person singular presens av "se"
se-då-jag = första person singular preteritum av "se"

Så man kan anta att språket i sin barndom bestod av mängder av småord som sedan växte samman?

Möjligt, men det är med tanke på att vissa djur har olika läten för att varna för olika djur, så ligger det närmare till hands att tänka att substantiven var de första orden.

Så man kan anta att språket i sin barndom bestod av mängder av småord som sedan växte samman?

Nja. Det måste väl vara mer primärt att bara ha ett allmänt läte för Fly(g)! än flera specifika läten av typen OK, grabbar. Medelstor ormvråk snett till vänster!

Fast då kan ju du såklart hävda att lätet för Fly(g)! i själva verket är ett substantiv som betyder Flykt!. Återigen är det ju svårt att tala om "ordklasser" innan alla moderna konventioner är på plats.

Ja, i någon mening måste det ju vara trivialt sant. Vilket är alternativet?

Ja, i någon mening måste det ju vara trivialt sant. Vilket är alternativet?

Att man på något sätt bestämde ändelserna direkt. "Om jag hugger heter det huggo, om du hugger heter det huggis".