Citat:
En sak som alla språk verkar ha gemensamt är att deras komplexitet tenderar att minska med tiden. Till exempel hade fornsvenskan och fornengelskan 4 kasus. Fornhögtyskan hade långt fler verbändelser än modern tyska och latinets grammatik var betydligt mer komplext än de moderna romanska språkens.
Osv, osv.
Denna språkliga degenering finns inte bara hos indoeuropeiska språk: tex är koranens språk mycket mer invecklat än de moderna arabiska dialekterna.
Att språken blir enklare under århundradenas lopp tror jag beror på att varje ny generation missar lite av komplexiteten hos sina föräldrars språk. Men i så fall borde alla språk antingen ha degenerat till ett isolerande språk (kinesiska) eller till ett strikt regelbundet agglutinerande språk (turkiska)?
Hur tänker man sig att de komplicerade böjningsmönstren i urindoeuropeiskan uppstod från början? Jag läste för länge sedan om att ur-urindoeuropeiskan kan ha varit ett agglutinerande språk vars böjningsformer råkade i otakt med varandra. Någon som vet mer om denna teori?
Osv, osv.
Denna språkliga degenering finns inte bara hos indoeuropeiska språk: tex är koranens språk mycket mer invecklat än de moderna arabiska dialekterna.
Att språken blir enklare under århundradenas lopp tror jag beror på att varje ny generation missar lite av komplexiteten hos sina föräldrars språk. Men i så fall borde alla språk antingen ha degenerat till ett isolerande språk (kinesiska) eller till ett strikt regelbundet agglutinerande språk (turkiska)?
Hur tänker man sig att de komplicerade böjningsmönstren i urindoeuropeiskan uppstod från början? Jag läste för länge sedan om att ur-urindoeuropeiskan kan ha varit ett agglutinerande språk vars böjningsformer råkade i otakt med varandra. Någon som vet mer om denna teori?
En teori är att de första orden var verben. Dessa ska ha uppstått av att man lärde sig sjunga under arbetet. T ex kanske man högg ved och sjöng då ungefär " kowǝ kowǝ kowǝ" (urindoeuropaiska roten för "hugga"). Sedan utvecklades detta till att man skapade andra former när andra gjorde samma sak. Detta ser ju dessutom onomatopoetiskt ut. Jämför med verbet pissa och hur det låter just när man gör det eller verbet vissla och att vissla, slamra med hur slammer låter osv.
Av detta bildades senare substantiv, adjektiv, pronomina, räkneord osv. Alla dessa bildades och utvecklades i början genom att man la till fler ändelser. Vid någon punkt blev processen så avancerad att den kulminerade och ändelserna började falla av för att det blev för mycket helt enkelt. Då började man använda prepositioner, artiklar, bestämd ordföljd osv. Det är ungefär så det borde ha gått till.