Citat:
Ursprungligen postat av
Grejhujta
Var ju det som var frågeställningen om det togs fram sådan ammo till dessa kanoner. Känns lite hmm annorlunda eftersom de inte alls är lämpade för uppgiften. Är detta framtagit för att använda mot light mål på land? Dess normala ammo är ju helt värdelös mot speedboots.
Substridsdelsammunitionen togs fram för mjukmål på land.
De ursprungliga spränggranaterna togs fram för att hantera ett stort spektrum av mål.
Allt från skapligt bepansrade fartyg (kryssare), betongbunkrar, till obepansrade fartyg (jagare).
De kunde förses med dubbla tändrör för maximal tillförlitlighet
och de kunde använda både anslagsrör och tidrör.
De nya spränggranaterna från 1980-talet fick nya tid/zonrör.
Citat:
Ursprungligen postat av
Grejhujta
Now we talking. Dessa är betydligt mer lämpade för uppgiften. Finns bara rätt ammo så kan dessa göra mycket skada mot speedboots. Var tom 20st ifrån början. Antar att det togs bort några för att få plats med tomahawk/harpoon.
Japp, man tog bort några 12,7-cm torn för att bereda plats för robotar under 1980-talet.
Granaterna var spränggranater framtagna för att bekämpa obepansarade sjömål,
markmål och luftmål.
Tändrören var initialt anslagsrör och tidrör, senare kompletterade med zonrör,
och efter kriget tid/zonrör.
Iowa-klassen hade även Harpoon och Tomahawk,
som fanns i både nukleär version TLAM-A och sjömålsversion (TASM)
och helikoptrar, som i fallet SH-60B och AH-1T/W kunde bära robotar.
USS Missouri var det enda fartyget i klassen som inte hade förvaringsutrymme
för nukleära granater (som ändå fasades ut under 1960-talet)
och fartygsklassen hade aldrig hkp som var anpassade för nukleära sjunkbomber.
Så de enda aktuella kärnvapnen i detta fall skulle vara upp till 32st TLAM-A.
Den burna kärnladdningen SADM skulle självfallet även kunna nyttjas av SEAL ombord.
(nyutbildning av personal inom f.f.a. SEAL och Delta pågick till 1985)
Lämpligtvis genom att släppa dem från helikopter.
Hur som helst c.a en 5 megatons eldfest utan att ta till SADM.
Citat:
Ursprungligen postat av
Grejhujta
Klart, har de så dålig räckvidd att de måste åka inpå att tom 7,62 blir farligt så visst. Men är räckvidden verkligen så dålig?
Ser vi på den iranska propagandafilmen så verkar de öppna eld på ungefär 500m,
samtidigt som hastigheten verkar vara precis tillräckligt för att plana.
Ska vi gissa på ungefär 15 knop.
Med lite sjögång så skulle de självfallet behöva gå ännu närmre.
Citat:
Ursprungligen postat av
Grejhujta
Nä, det undrar jag. Har de verkligen så dålig verkan. De får om inte annat köra med taktiken att slänga på allt på ena sidan och med hjälpa av slagsida sänka henne. Då behöver man inte så kraftiga saker. Det använda USA 45 när de sänkte Yamato, inte kan Iran ha sämre saker idag än vad USA hade då.
Det handlar inte om att Iran har sämre grejer.
Det handlar om att de iranska självmordstvålkopparna har sämre grejor.
Det som f.f.a. sänkte Yamato och Musashi var torpederna med 270kg sprängladdning.
227kg och 454kg bomber, 12,7cm arak
och 12,7mm ksp användes mest för att hålla nere luftvärnet.
Några iranska tvålkoppar har torpeder, med då små ubåtsjaktstorpeder,
med 45kg verkansdelar.
Den riktiga flottan har ett gäng torpedbåtar med riktiga torpeder (53cm),
men då är vi inte längre inne på småbåtar,
och de skulle USS Missouri kunna plocka först med Harpoon, TLAM-A eller TASM
och med sina helikoptrar, med Hellfire- eller Penguinrobotar.
De amerikanska slagskeppen var konstruerade för att hålla ute
1,2 ton tunga 40,6cm granater i de vitala delarna och >200kg tunga verkansdelar från torpeder.
Citat:
Ursprungligen postat av
IR5
Skitsnack av högsta kvalité.. dessutom lögner..
USA har aldrig lyckats komma åt dessa som du kallar "självmordsplastkopparna" under operation, som dessutom slaktade amerikanska helikoptrar vid ett par tillfällen. Dessutom var det vanliga fritidsbåtar som minerade på den tiden.
USA förlorade två eller tre hkp p.g.a. icke stridsrelaterade orsaker (i ett fall CFIT).
Några iranier fanns inte i närheten i något av fallen.
I strid så sänkte USA varje iransk tvålkopp som inte flydde snabbt nog.
Jänkarna tenderade dock att undvika att skjuta tillbaka.
Vid åtminstone två fall så rapporterade amerikanska helikoptrar iransk eldgivning,
utan att man vidtog motåtgärder, eller ändrade/avbröt sitt uppdrag.
T.ex. den 24:e december 1987.
Dagen innan så tackade f.ö. en norsk oljetanker nej till erbjudandet
om att få sin personal evakuerad av amerikanska helikoptrar
då man attackerades av iranska styrkor.
De iranska styrkornas farlighet var uppenbarligen inget
som man oroade sig för i nämnvärd omfattning
när man framförde en obeväpnad oljetanker.
Mindre än 15% av alla attacker mot handelsfartyg under tankerkriget resulterade i döda sjömän
och det var f.f.a. attacker med sjömålsrobotar som orsakade förluster.
Iranska attacker med Boghammar var mest ett irritationsmoment
som innebar att man fick plocka fram svetsen och målarpenseln efteråt.