Citat:
Ursprungligen postat av
kinesarsle
Då kommer vi in på andra saker också. En sak kan vara olika svår i olika stadier. Jag har svårt att tänka mig något annat än att ett språk med många böjningar har en högre tröskel.
Sen måste man också definiera vad det är som är svårt. Jämför med att jonglera. Ett rimligt sätt att definiera svårighetsgrad är hur svårt det är helt enkelt hålla bollarna i luften kontinuerligt. Ett annat rimligt sätt är hur svårt det är att göra en show som imponerar. Att lära sig jonglera med en boll har väldigt låg tröskel, men det är i princip omöjligt att imponera med det. Att lära sig jonglera med tre bollar har mycket högre tröskel, men med detta går det faktiskt att imponera lite på folk. Med fem bollar imponerar du på alla amatörer bara genom att lyckas hålla dem i luften.
Så vad är det du vill definiera svårighetsgraden för? Några exempel är att behärska språket så att man lurar en infödd, att känna sig bekväm när man pratar, att göra sig förstådd, att förstå när andra pratar. Det finns otaliga exempel.
Även om böjningsformer kan vara kniviga att lära sig får man inte glömma att de ger explicit information, som i andra språk måste inhämtas implicit genom att förstå hela sammanhanget.
Vidare kan det vara så att vissa språk är lättare än andra i vuxen ålder medan förhållandet är det motsatta för unga personer.
Men jag vidhåller att antalet undantag borde ha mycket större betydelse än komplexiteten hos reglerna. Starka verb kan vara ett helvete.
En annan sak som är jävligt svår är att lära sig genus på alla substantiv. I svenskan är det lätt att veta hur adjektiv böjs om du vet om det är reale eller neutrum, men hur fasen vet du detta? Det måste man i princip lära sig för varje enskilt substantiv, medan en infödd kan känna det på sig även för nya ord.
Jag menar att lära sig språket till den grad att man talar och skriver språket obehindrat, och inte har alltför stark brytning.
Visst är det så, men genus i språk är totalt onödigt sett till vilken information det ger. Att
domus är feminint i latin är helt irrelevant för betydelsen, och kunde precis lika gärna vara maskulint eller neutralt. I pronomina och i vissa djursubstantiv är det dock av väsentliga skäl som genus används. I latin och många andra språk är det lätt att förutse ett ords genus, men det finns undantag, som Hackebeilchen påpekar. De nordiska språken, tyska och nederländska får ses som de språk med mest oregelbunden genusindelning.
Oregelbundenheter är alltid svårt, saken är den att det finns många oregelbundenheter i alla språk, utom esperanto och liknande konstruerade språk.
Citat:
Ursprungligen postat av
kinesarsle
Vi utsätts för otroligt mycket mer engelska i vår vardag. Det där går inte att jämföra alls. Vi ser på engelska program med text. Vi lyssnar på sånger på engelska. Företag använder slogans på engelska. Många använder svengelska ord eller till och med hela engelska uttryck när de talar svenska. Tacka fan för att vi lär oss engelska hyfsat lätt.
Men om vi tar nederländska och jämför med tyska då? Svenskar exponeras lika mycket för båda språken, aningen mer för tyska möjligen. Tyska har fyrkasussystem, nederländska endast ett. Nederländska har i praktiken bara två genus, tyska tre. Dessutom saknar nederländska praktiskt taget konjunktiv, tyska har två uppsättningar konjunktiv per verb.
Något säger mig att nederländska är lättare att lära sig som svensk.
