Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Exakt. Och om man köper det så ger det väl en ganska stark fingervisning om hur svårt det är att tala om objektiva svårighetsskillnader?


Om vi bortser från de gigantiska definitionsproblemen som uppstår kring hur man mäter så är min gissning är att de lär sig (i genomsnitt) lika fort om de har samma incitament.

Varför? För mig känns det så fullständigt kontraintuitivt att tro att en fattig polsk bonde från 1500-talet som teleporterades till 1500-talets Vietnam skulle klara sig bättre och anpassa sig snabbare språkmässigt än en vietnamesisk bonde från samma epok som teleporterades åt andra hållet.

Dock kommer vi ju aldrig att komma längre än så i tråden eftersom vi (som sagt) aldrig någonsin kommer att kunna enas om hur ett rättvisande experiment skulle se ut eller hur vi kan få veta resultatet då vi ju ändå aldrig kan genomföra det.

Ditt sunda förnuft kanske säger det. Logik ser jag inte vad det har med saken att göra. Logik och sunt förnuft är två helt olika saker. Det sunda förnuftet har väldigt ofta fel.

Ett språk med mer avancerad grammatik kan vara lättare att lära sig för att det helt enkelt passar hjärnan bättre.

Tänk dig ett språk där vi har förenklat orden. De enda ljud som finns är "bu" och "bi". En mening på detta språk kan alltså vara "bububu bibibi bubibubibi bubububububibibibu bibibibibububu" och jag tvivlar på att detta skulle göra ett språk speciellt mycket enklare.

Jag läser till programmerare. Assemblerspråken har mycket färre ord och enklare grammatik än högnivåspråken. Ändå är de mycket svårare att förstå.

Förvisso, men jag väljer att precisera frågan lite mer för att se om svaret ändras.
Om vi tar en jämförelse med en tysk och en amerikan och jämför vem som tycker den andres språk är svårast, varför är inte det en relevant jämförelse? Hur kan två språk alltid vara exakt lika svåra för den andre? Jag har väldigt svårt att acceptera det.
Nej men vi tänker oss att svenska har två former, en utan böjningar, och en med enormt många.

Verbet "vara" i enkelsvenska böjs följande i presens:
Jag vara
Du vara
Han vara
Vi vara
Ni vara
De vara

I komplexsvenska böjs det dock:
Jag äm
Du äst
Han är
Vi (två) ämon
Ni (två) äron
De (två) äror
Vi ärom
Ni ären
De äro

Verben böjs efter person, och numerus. Nio presensformer. Lägg därtill fyra tempus som vardera har lika många former, två konjunktiva former, tre diateser och imperativer. Det blir väldigt många olika former per verb, som i enkelsvenska motsvaras av endast en form. En enda. Det blir inte bättre av att komplexsvenska har subjektstvång och strikt ordföljd.

I substantiven böjs komplexsvenska efter tre numerus (singular/dual/plural), medan enkelsvenska bara har singular.

"Bil" är den enda böjningsformen av "bil" i enkelsvenska, medan det i komplexsvenska heter "bil" i singular, "bilon" i dual, "bilar" i plural". Därtill kommer fyra kasusformer och bestäm/obestämd form av samtliga former. Totalt 24 former per substantiv. Räknar vi in hur många adjektivformer det blir, så blir det ytterligare gånger tre, då det finns tre genus i komplexsvenska. 72 former av varje adjektiv, medan enkelsvenska endast har ett (1).

Kan man verkligen se båda språken som lika enkla?

Onekligen skulle man kunna se det ena som enkelt och det andra som komplext. Det behöver inte med nödvändighet korrelera med att det är svårare att lära sig. Man kan också fråga sig varför dessa böjningsformer uppkommer. Det kanske är för att det känns naturligt på något sätt.

Om ett språk tar längre tid att lära sig, är det inte detsamma som att vara svårt? 72 adjektivformer (komparativa former ej inräknade) måste ta längre tid att lära sig än en enda.

Så måste det ju såklart inte vara. Det är ju fullt tänkbart att det finns definitioner av "svårt" och experiment som påvisar skillnader. Fast då blir ju den eviga frågan, som alltid, exakt hur dessa experiment ska se ut och varför vi väljer just dessa. I synnerhet som vi redan förkastat den mest uppenbara metoden (barns språkinlärning).

Om det finns skillnader så tror jag inte heller de är av den enkla typ som du tror (rik morfologi -> svårt).

En tysk tycker sannolikt att engelska är lättare än en engelsman tycker tyska är. Svenskar tycker också i allmänhet att engelska är mycket lättare än tyska, och svårigheten i tyska är grammatiken. Tyska är trots det närmare besläktat med svenska än engelska är, och mer likt. Utan någon kunskap i något av språken, förstår man spontant mer av tyska än engelska. Ändå anses tyska vara svårast, på grund av grammatiken.

Fast nu är vi ju återigen inne i de här anekdotiska kulturberoende resonemangen.

Alla vet att schack är svårare än brännboll.

Alla vet att klassisk musik är svårare än hårdrock.

Alla (som växt upp i vår del av världen) vet att tyska lär man sig genom att sitta rak i ryggen och rabbla "durch, führ, gegen ..." helst utan att få en linjal över fingrarna.

Alla vet att engelska lär man sig bäst genom att kolla amerikansk film och tugga tuggummi.


Jag har inga svårigheter att föreställa mig ett parallelluniversum där alla skådisar talar tyska och alla "vet" att det är lätt som en plätt att härma den där typiska James Dean-tyskan.

Se mitt monopol-schack-resonemang.

Du tror inte att en svensk skulle finna nederländska lättare än tyska? Det tror jag, just för att kasusbildningen saknas, konjunktiv knappt används och att verben är mycket enklare.

På tyska är det rätt lätt fast det finns undantag. Samma på latin. -us är t.ex. maskulinum i "servus" men femininum i "domus". Här skiljer böjningen. "Domus" är dessutom oregelbundet mot övriga femininer på -us. Dessutom är latinska ord på -a maskulina i agricola, pirata, poeta och några till, övriga är feminina, men böjningen är likadan. Några latinska ord är maskulina ibland och feminina ibland. Ett fåtal är maskulina och feminina samtidigt, som sacerdos, vilket är en person som tjänstgör i enhelgedom. Detta genus kallas commune på latin.

Då ska du veta att latin ändå är lätt jämfört med nu levande slaviska språk. Svenskan däremot är svår på ett annat sätt. Titta noga hur viktiga prepositionerna är i svenskan och ordföljden. I latinet däremot är ordföljden egentligen irrelevant även om det finns en "typisk" ordföljd för epok, stil och sammanhang. Alea iacta est, iacta alea est, est iacta alea, iacta est alia, est alia iacta är alla rätt fast den första varianten är vanligast och tillskrivs Caesar vid korsandet av Rubicon, som bekant.

Då kommer vi in på andra saker också. En sak kan vara olika svår i olika stadier. Jag har svårt att tänka mig något annat än att ett språk med många böjningar har en högre tröskel.

Sen måste man också definiera vad det är som är svårt. Jämför med att jonglera. Ett rimligt sätt att definiera svårighetsgrad är hur svårt det är helt enkelt hålla bollarna i luften kontinuerligt. Ett annat rimligt sätt är hur svårt det är att göra en show som imponerar. Att lära sig jonglera med en boll har väldigt låg tröskel, men det är i princip omöjligt att imponera med det. Att lära sig jonglera med tre bollar har mycket högre tröskel, men med detta går det faktiskt att imponera lite på folk. Med fem bollar imponerar du på alla amatörer bara genom att lyckas hålla dem i luften.

Så vad är det du vill definiera svårighetsgraden för? Några exempel är att behärska språket så att man lurar en infödd, att känna sig bekväm när man pratar, att göra sig förstådd, att förstå när andra pratar. Det finns otaliga exempel.

Även om böjningsformer kan vara kniviga att lära sig får man inte glömma att de ger explicit information, som i andra språk måste inhämtas implicit genom att förstå hela sammanhanget.

Vidare kan det vara så att vissa språk är lättare än andra i vuxen ålder medan förhållandet är det motsatta för unga personer.

Men jag vidhåller att antalet undantag borde ha mycket större betydelse än komplexiteten hos reglerna. Starka verb kan vara ett helvete.

En annan sak som är jävligt svår är att lära sig genus på alla substantiv. I svenskan är det lätt att veta hur adjektiv böjs om du vet om det är reale eller neutrum, men hur fasen vet du detta? Det måste man i princip lära sig för varje enskilt substantiv, medan en infödd kan känna det på sig även för nya ord.

Domus är inte oregelbundet, utan följer fjärde deklinationens böjningsmönster. Precis som manus och fructus.

Håller dock med om resten. Latin är lätt för att ha så otroligt många böjningsformer, men det är på något sätt lätt att bilda sig en uppfattning om dem, lätt att hitta och lätt att förutse nya former av ord man kanske aldrig böjt förut. Dock är perfektformerna i latin väldigt oförutsägbara, och brukar stå med bredvid verbet i ordböckerna.