Citat:
Ursprungligen postat av
storkmor
Enligt mångas mening här så ville "etablissemanget" (Helin, polisen, Hanna Olsson med vänner) sätta dit bägge läkarna till vilket pris som helst. Man skulle kunna tro att somliga här anser att de plockades ut från start som de ultimata syndabockarna.
Detta skulle ju innebära en väldigt stor och omfattande procedur, med fejkade vittnen osv som styrts uppifrån.
Jag har väldigt svårt att tro på att alla förvecklingar skett enligt ett manuskript.
Det här är verkligen inte en rimlig beskrivning av min syn på fallet. Konspirationsteorier i allmänhet är sällan värda att fästa någon nämnvärd uppmärksamhet vid, redan av den anledningen att det är väldigt svårt att planera och korrekt exekvera de konspirationer som teorierna menar har ägt rum utan att man lämnar tydliga bevis på konspirationens existens. Helin var ju dessutom klart skeptisk till åtalets kvalitet redan när den fällande domen kom efter första omgången i tingsrätten, vilket jag redan refererat från PL:s bok. Att just han skulle vara del av en eventuell konspiration förefaller därför som synnerligen orimligt.
För att fortsätta referatet från PL:s bok så har jag nu läst flera kapitel ur det andra bandet i 2010 års utgåva, som alltså till huvuddelen består av den första upplagans del 4, "Ikonen".
Kapitlet
“Kampanjen” handlar om hur hovrättens underkännande av den första rättegången i tingsrätten fick till följd att Helin kontaktade riksåklagaren för att diskutera att lägga ned åtalet, vilket dock väckte omfattande protester från många håll. En sådan protest var HO:s debattartikel i DN, som av HO själv tilldelats rubriken "Catrine da Costa och rättvisan" men publicerades under rubriken "Vad är motivet bakom mordet?".
Som intressant kuriosa nämns i detta kapitel att HO 1984 publicerade en bok om Yngsjömordet, som även TH visat sig ha intresse för - ett foto på Anna Månsdotter (som avrättades för sin inblandning i Yngsjömordet) återfanns ju i hans bil vid en av rannsakningarna mot TH. HO hade tydligen även en personlig koppling till detta mord genom att hennes mors faster varit väninna till mordoffret Hanna Johansdotter.
Det beskrivs även hur HO upprördes av Helins ovilja att kalla prostituerade som vittnen under den första rättegången. Enligt HO var det endast genom att lyssna på andra prostituerade som man kunde förstå motivet bakom mordet på CdC. Medierna var snabba att hänga på detta och började återigen dra upp TH:s intresse för våldsamma filmer, som vissa till och med inbillade sig att de skildrade verkliga mord. Inte bara på så vis att man trodde att det rörde sig om dramatiserade versioner av mordfall från verkligheten, utan det fanns verkligen de som trodde att de personer som blev mördade i filmerna faktiskt mördades på riktigt inför kamerorna.
Nu har jag själv inte sett
The New York Ripper ännu, men om inte regissören Lucio Fulci har fixat enormt mycket bättre specialeffekter i denna film jämfört med de av hans filmer som jag faktiskt har sett så kan jag inte för mitt liv begripa hur någon som ser filmen skulle kunna få för sig att det inte är fejk. Italienska giallo-filmer har ju i allmänhet väldigt orealistiskt, tomatrött fejkblod som redan det räcker gott och väl för att man väldigt lätt skall inse att det är uppenbar lågbudgetfejk.
Kapitlet
“Dagböckerna” tar som alla förstår upp det så kallade dagboksvittnet, som PL kallar "Anna S". I upplagan jag läser medger PL att det finns ett fel i den ursprungliga versionen av boken, eftersom "Anna" i själva verket återknöt kontakten med Helin inte efter att HO:s artikel publicerats i DN, men däremot efter det att HO själv ringt Helin och fått veta att denne inte tänkte kalla några prostituerade som vittnen. Vid kontakttillfället och det följande polisförhöret hade "Anna" inte tillgång till dagböckerna men hade däremot antecknat från minnet det hon menade att hon antecknat i dagböckerna. Det presenteras flera invändningar mot "Annas" trovärdighet, och i mina ögon är det främst det att "Anna" beskriver sig som CdC:s bästa vän trots att andra prostituerade som bevisligen stått CdC nära inte omnämnt "Anna" när polisen frågat dem om namn på ytterligare personer som det skulle vara bra för poliserna att höra för att kunna driva undersökningen framåt.
Kapitlet
“Operation Läderpiska” tar först upp Helins nya strategi för den andra omgången i tingsrätten. Kapitlets titel visar sig vara en journalists beskrivning av denna nya strategi som gick HO:s krav till mötes vad gäller att försöka leda i bevis att i synnerhet TH var en sexuell avvikare och att man via detta skulle göra sannolikt att han ville tillgodose sina egna udda drifter genom att begå ett styckmord. En sak som man nu tog upp som bevismaterial var således ett foto av en läderpiska som hittats vid en av husrannsakningarna hos TH.
Vidare beskrivs hur Rajs efter knäppen på näsan från Rättsliga rådet angående hans obduktionsutlåtande gick till motangrepp mot i första hand Gerhard Voigt som Rajs verkade betrakta som en personlig fiende och även pekat ut som nazist i andras närvaro. Rajs hade under den första rättegången hänvisat till forskning gjord av två tyska rättsmedicinare, men inte nämnt att när han bad en av dessa tyskar att granska det han tänkte säga i rättssalen så blev reaktionen ett svar som mer liknade Rättsliga rådets kritik mot Rajs utlåtande.
Den sista delen av kapitlet återger dels Jan Guillous kritik mot målet och förhandstips om hur utgången kunde bli en friande dom som ändå på många sätt skulle likna en fällande dom bortsett från att det inte skulle gå att överklaga. Slutligen beskrivs så att just detta faktiskt också blev resultatet.
Kapitlet
“Ondskan måste stoppas” går in på reaktionerna på domen i den andra rättegången. Tydligen anordnade Aftonbladet vid denna tidpunkt en kampanj som gick ut på att folk skulle ringa ett visst nummer och berätta hur de själva skulle vilja döma i CdC-fallet. Resultatet blev en läsarstorm med massor av människor som ville utdöma hårda straff till de två åtalade. Det blev dock klart att Helin inte hade för avsikt att överklaga, och att TA och TH inte kunde överklaga eftersom själva domen var friande. Trots att man drog fallet ända till Europadomstolen fick man således ingen möjlighet att värja sig mot det indirekta utpekandet för styckningen.
Efter detta beskrivs JK:s behandling av fallet, i vilken viss kritik framfördes gällande exempelvis att den första domaren avsatts på egen begäran samt mot att hovrätten verkade ta ställning i skuldfrågan när man skickade tillbaka fallet till tingsrätten, men inte mot det faktum att man i den andra rättegången tog med en formulering om skulden till styckningen i domskälen. Hovrättspresidenten opponerade sig högljutt och hänvisade till att de åtalade redan suttit lång tid i häkte och att det saknades grund att hålla dem kvar där. Vad gäller utpekandet i domskälen så verkar det även som att jag får rätt i min argumentation med
Quoter tidigare, eftersom processrättsprofessorn Carl Magnus Elwing uttryckligen sagt "Detta är en helt ny princip. Hittills har undantagslöst gällt att om ett brott är preskriberat tar rätten aldrig ställning till om handlingen har begåtts". Det verkar alltså hyfsat rimligt att som jag gjorde kalla detta för ett processfel.
De avslutande sidorna i kapitlet går igenom hur frågan om TA:s och TH:s läkarlegitimationer blev till ett relaterat ärende i förvaltningsdomstolarna. Samtliga inblandade utbildade jurister motsatte sig att dra in legitimationerna, eftersom alla juridiskt skolade insåg att det inte fanns någon formellt giltig grund för ett indragande. Det blev även ett enormt opinionstryck för att dra in legitimationerna, som följde processerna i förvaltningsdomstolarna nära.