Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Enligt mångas mening här så ville "etablissemanget" (Helin, polisen, Hanna Olsson med vänner) sätta dit bägge läkarna till vilket pris som helst. Man skulle kunna tro att somliga här anser att de plockades ut från start som de ultimata syndabockarna.
Detta skulle ju innebära en väldigt stor och omfattande procedur, med fejkade vittnen osv som styrts uppifrån.
Jag har väldigt svårt att tro på att alla förvecklingar skett enligt ett manuskript.
Detta skulle ju innebära en väldigt stor och omfattande procedur, med fejkade vittnen osv som styrts uppifrån.
Jag har väldigt svårt att tro på att alla förvecklingar skett enligt ett manuskript.
Det här är verkligen inte en rimlig beskrivning av min syn på fallet. Konspirationsteorier i allmänhet är sällan värda att fästa någon nämnvärd uppmärksamhet vid, redan av den anledningen att det är väldigt svårt att planera och korrekt exekvera de konspirationer som teorierna menar har ägt rum utan att man lämnar tydliga bevis på konspirationens existens. Helin var ju dessutom klart skeptisk till åtalets kvalitet redan när den fällande domen kom efter första omgången i tingsrätten, vilket jag redan refererat från PL:s bok. Att just han skulle vara del av en eventuell konspiration förefaller därför som synnerligen orimligt.
För att fortsätta referatet från PL:s bok så har jag nu läst flera kapitel ur det andra bandet i 2010 års utgåva, som alltså till huvuddelen består av den första upplagans del 4, "Ikonen".
Kapitlet “Kampanjen” handlar om hur hovrättens underkännande av den första rättegången i tingsrätten fick till följd att Helin kontaktade riksåklagaren för att diskutera att lägga ned åtalet, vilket dock väckte omfattande protester från många håll. En sådan protest var HO:s debattartikel i DN, som av HO själv tilldelats rubriken "Catrine da Costa och rättvisan" men publicerades under rubriken "Vad är motivet bakom mordet?".
Som intressant kuriosa nämns i detta kapitel att HO 1984 publicerade en bok om Yngsjömordet, som även TH visat sig ha intresse för - ett foto på Anna Månsdotter (som avrättades för sin inblandning i Yngsjömordet) återfanns ju i hans bil vid en av rannsakningarna mot TH. HO hade tydligen även en personlig koppling till detta mord genom att hennes mors faster varit väninna till mordoffret Hanna Johansdotter.
Det beskrivs även hur HO upprördes av Helins ovilja att kalla prostituerade som vittnen under den första rättegången. Enligt HO var det endast genom att lyssna på andra prostituerade som man kunde förstå motivet bakom mordet på CdC. Medierna var snabba att hänga på detta och började återigen dra upp TH:s intresse för våldsamma filmer, som vissa till och med inbillade sig att de skildrade verkliga mord. Inte bara på så vis att man trodde att det rörde sig om dramatiserade versioner av mordfall från verkligheten, utan det fanns verkligen de som trodde att de personer som blev mördade i filmerna faktiskt mördades på riktigt inför kamerorna.
Nu har jag själv inte sett The New York Ripper ännu, men om inte regissören Lucio Fulci har fixat enormt mycket bättre specialeffekter i denna film jämfört med de av hans filmer som jag faktiskt har sett så kan jag inte för mitt liv begripa hur någon som ser filmen skulle kunna få för sig att det inte är fejk. Italienska giallo-filmer har ju i allmänhet väldigt orealistiskt, tomatrött fejkblod som redan det räcker gott och väl för att man väldigt lätt skall inse att det är uppenbar lågbudgetfejk.
Kapitlet “Dagböckerna” tar som alla förstår upp det så kallade dagboksvittnet, som PL kallar "Anna S". I upplagan jag läser medger PL att det finns ett fel i den ursprungliga versionen av boken, eftersom "Anna" i själva verket återknöt kontakten med Helin inte efter att HO:s artikel publicerats i DN, men däremot efter det att HO själv ringt Helin och fått veta att denne inte tänkte kalla några prostituerade som vittnen. Vid kontakttillfället och det följande polisförhöret hade "Anna" inte tillgång till dagböckerna men hade däremot antecknat från minnet det hon menade att hon antecknat i dagböckerna. Det presenteras flera invändningar mot "Annas" trovärdighet, och i mina ögon är det främst det att "Anna" beskriver sig som CdC:s bästa vän trots att andra prostituerade som bevisligen stått CdC nära inte omnämnt "Anna" när polisen frågat dem om namn på ytterligare personer som det skulle vara bra för poliserna att höra för att kunna driva undersökningen framåt.
Kapitlet “Operation Läderpiska” tar först upp Helins nya strategi för den andra omgången i tingsrätten. Kapitlets titel visar sig vara en journalists beskrivning av denna nya strategi som gick HO:s krav till mötes vad gäller att försöka leda i bevis att i synnerhet TH var en sexuell avvikare och att man via detta skulle göra sannolikt att han ville tillgodose sina egna udda drifter genom att begå ett styckmord. En sak som man nu tog upp som bevismaterial var således ett foto av en läderpiska som hittats vid en av husrannsakningarna hos TH.
Vidare beskrivs hur Rajs efter knäppen på näsan från Rättsliga rådet angående hans obduktionsutlåtande gick till motangrepp mot i första hand Gerhard Voigt som Rajs verkade betrakta som en personlig fiende och även pekat ut som nazist i andras närvaro. Rajs hade under den första rättegången hänvisat till forskning gjord av två tyska rättsmedicinare, men inte nämnt att när han bad en av dessa tyskar att granska det han tänkte säga i rättssalen så blev reaktionen ett svar som mer liknade Rättsliga rådets kritik mot Rajs utlåtande.
Den sista delen av kapitlet återger dels Jan Guillous kritik mot målet och förhandstips om hur utgången kunde bli en friande dom som ändå på många sätt skulle likna en fällande dom bortsett från att det inte skulle gå att överklaga. Slutligen beskrivs så att just detta faktiskt också blev resultatet.
Kapitlet “Ondskan måste stoppas” går in på reaktionerna på domen i den andra rättegången. Tydligen anordnade Aftonbladet vid denna tidpunkt en kampanj som gick ut på att folk skulle ringa ett visst nummer och berätta hur de själva skulle vilja döma i CdC-fallet. Resultatet blev en läsarstorm med massor av människor som ville utdöma hårda straff till de två åtalade. Det blev dock klart att Helin inte hade för avsikt att överklaga, och att TA och TH inte kunde överklaga eftersom själva domen var friande. Trots att man drog fallet ända till Europadomstolen fick man således ingen möjlighet att värja sig mot det indirekta utpekandet för styckningen.
Efter detta beskrivs JK:s behandling av fallet, i vilken viss kritik framfördes gällande exempelvis att den första domaren avsatts på egen begäran samt mot att hovrätten verkade ta ställning i skuldfrågan när man skickade tillbaka fallet till tingsrätten, men inte mot det faktum att man i den andra rättegången tog med en formulering om skulden till styckningen i domskälen. Hovrättspresidenten opponerade sig högljutt och hänvisade till att de åtalade redan suttit lång tid i häkte och att det saknades grund att hålla dem kvar där. Vad gäller utpekandet i domskälen så verkar det även som att jag får rätt i min argumentation med Quoter tidigare, eftersom processrättsprofessorn Carl Magnus Elwing uttryckligen sagt "Detta är en helt ny princip. Hittills har undantagslöst gällt att om ett brott är preskriberat tar rätten aldrig ställning till om handlingen har begåtts". Det verkar alltså hyfsat rimligt att som jag gjorde kalla detta för ett processfel.
De avslutande sidorna i kapitlet går igenom hur frågan om TA:s och TH:s läkarlegitimationer blev till ett relaterat ärende i förvaltningsdomstolarna. Samtliga inblandade utbildade jurister motsatte sig att dra in legitimationerna, eftersom alla juridiskt skolade insåg att det inte fanns någon formellt giltig grund för ett indragande. Det blev även ett enormt opinionstryck för att dra in legitimationerna, som följde processerna i förvaltningsdomstolarna nära.
Citat:
Det här är verkligen inte en rimlig beskrivning av min syn på fallet. Konspirationsteorier i allmänhet är sällan värda att fästa någon nämnvärd uppmärksamhet vid, redan av den anledningen att det är väldigt svårt att planera och korrekt exekvera de konspirationer som teorierna menar har ägt rum utan att man lämnar tydliga bevis på konspirationens existens. Helin var ju dessutom klart skeptisk till åtalets kvalitet redan när den fällande domen kom efter första omgången i tingsrätten, vilket jag redan refererat från PL:s bok. Att just han skulle vara del av en eventuell konspiration förefaller därför som synnerligen orimligt.
För att fortsätta referatet från PL:s bok så har jag nu läst flera kapitel ur det andra bandet i 2010 års utgåva, som alltså till huvuddelen består av den första upplagans del 4, "Ikonen".
Kapitlet “Kampanjen” handlar om hur hovrättens underkännande av den första rättegången i tingsrätten fick till följd att Helin kontaktade riksåklagaren för att diskutera att lägga ned åtalet, vilket dock väckte omfattande protester från många håll. En sådan protest var HO:s debattartikel i DN, som av HO själv tilldelats rubriken "Catrine da Costa och rättvisan" men publicerades under rubriken "Vad är motivet bakom mordet?".
Som intressant kuriosa nämns i detta kapitel att HO 1984 publicerade en bok om Yngsjömordet, som även TH visat sig ha intresse för - ett foto på Anna Månsdotter (som avrättades för sin inblandning i Yngsjömordet) återfanns ju i hans bil vid en av rannsakningarna mot TH. HO hade tydligen även en personlig koppling till detta mord genom att hennes mors faster varit väninna till mordoffret Hanna Johansdotter.
Det beskrivs även hur HO upprördes av Helins ovilja att kalla prostituerade som vittnen under den första rättegången. Enligt HO var det endast genom att lyssna på andra prostituerade som man kunde förstå motivet bakom mordet på CdC. Medierna var snabba att hänga på detta och började återigen dra upp TH:s intresse för våldsamma filmer, som vissa till och med inbillade sig att de skildrade verkliga mord. Inte bara på så vis att man trodde att det rörde sig om dramatiserade versioner av mordfall från verkligheten, utan det fanns verkligen de som trodde att de personer som blev mördade i filmerna faktiskt mördades på riktigt inför kamerorna.
Nu har jag själv inte sett The New York Ripper ännu, men om inte regissören Lucio Fulci har fixat enormt mycket bättre specialeffekter i denna film jämfört med de av hans filmer som jag faktiskt har sett så kan jag inte för mitt liv begripa hur någon som ser filmen skulle kunna få för sig att det inte är fejk. Italienska giallo-filmer har ju i allmänhet väldigt orealistiskt, tomatrött fejkblod som redan det räcker gott och väl för att man väldigt lätt skall inse att det är uppenbar lågbudgetfejk.
Kapitlet “Dagböckerna” tar som alla förstår upp det så kallade dagboksvittnet, som PL kallar "Anna S". I upplagan jag läser medger PL att det finns ett fel i den ursprungliga versionen av boken, eftersom "Anna" i själva verket återknöt kontakten med Helin inte efter att HO:s artikel publicerats i DN, men däremot efter det att HO själv ringt Helin och fått veta att denne inte tänkte kalla några prostituerade som vittnen. Vid kontakttillfället och det följande polisförhöret hade "Anna" inte tillgång till dagböckerna men hade däremot antecknat från minnet det hon menade att hon antecknat i dagböckerna. Det presenteras flera invändningar mot "Annas" trovärdighet, och i mina ögon är det främst det att "Anna" beskriver sig som CdC:s bästa vän trots att andra prostituerade som bevisligen stått CdC nära inte omnämnt "Anna" när polisen frågat dem om namn på ytterligare personer som det skulle vara bra för poliserna att höra för att kunna driva undersökningen framåt.
Kapitlet “Operation Läderpiska” tar först upp Helins nya strategi för den andra omgången i tingsrätten. Kapitlets titel visar sig vara en journalists beskrivning av denna nya strategi som gick HO:s krav till mötes vad gäller att försöka leda i bevis att i synnerhet TH var en sexuell avvikare och att man via detta skulle göra sannolikt att han ville tillgodose sina egna udda drifter genom att begå ett styckmord. En sak som man nu tog upp som bevismaterial var således ett foto av en läderpiska som hittats vid en av husrannsakningarna hos TH.
Vidare beskrivs hur Rajs efter knäppen på näsan från Rättsliga rådet angående hans obduktionsutlåtande gick till motangrepp mot i första hand Gerhard Voigt som Rajs verkade betrakta som en personlig fiende och även pekat ut som nazist i andras närvaro. Rajs hade under den första rättegången hänvisat till forskning gjord av två tyska rättsmedicinare, men inte nämnt att när han bad en av dessa tyskar att granska det han tänkte säga i rättssalen så blev reaktionen ett svar som mer liknade Rättsliga rådets kritik mot Rajs utlåtande.
Den sista delen av kapitlet återger dels Jan Guillous kritik mot målet och förhandstips om hur utgången kunde bli en friande dom som ändå på många sätt skulle likna en fällande dom bortsett från att det inte skulle gå att överklaga. Slutligen beskrivs så att just detta faktiskt också blev resultatet.
Kapitlet “Ondskan måste stoppas” går in på reaktionerna på domen i den andra rättegången. Tydligen anordnade Aftonbladet vid denna tidpunkt en kampanj som gick ut på att folk skulle ringa ett visst nummer och berätta hur de själva skulle vilja döma i CdC-fallet. Resultatet blev en läsarstorm med massor av människor som ville utdöma hårda straff till de två åtalade. Det blev dock klart att Helin inte hade för avsikt att överklaga, och att TA och TH inte kunde överklaga eftersom själva domen var friande. Trots att man drog fallet ända till Europadomstolen fick man således ingen möjlighet att värja sig mot det indirekta utpekandet för styckningen.
Efter detta beskrivs JK:s behandling av fallet, i vilken viss kritik framfördes gällande exempelvis att den första domaren avsatts på egen begäran samt mot att hovrätten verkade ta ställning i skuldfrågan när man skickade tillbaka fallet till tingsrätten, men inte mot det faktum att man i den andra rättegången tog med en formulering om skulden till styckningen i domskälen. Hovrättspresidenten opponerade sig högljutt och hänvisade till att de åtalade redan suttit lång tid i häkte och att det saknades grund att hålla dem kvar där. Vad gäller utpekandet i domskälen så verkar det även som att jag får rätt i min argumentation med Quoter tidigare, eftersom processrättsprofessorn Carl Magnus Elwing uttryckligen sagt "Detta är en helt ny princip. Hittills har undantagslöst gällt att om ett brott är preskriberat tar rätten aldrig ställning till om handlingen har begåtts". Det verkar alltså hyfsat rimligt att som jag gjorde kalla detta för ett processfel.
De avslutande sidorna i kapitlet går igenom hur frågan om TA:s och TH:s läkarlegitimationer blev till ett relaterat ärende i förvaltningsdomstolarna. Samtliga inblandade utbildade jurister motsatte sig att dra in legitimationerna, eftersom alla juridiskt skolade insåg att det inte fanns någon formellt giltig grund för ett indragande. Det blev även ett enormt opinionstryck för att dra in legitimationerna, som följde processerna i förvaltningsdomstolarna nära.
För att fortsätta referatet från PL:s bok så har jag nu läst flera kapitel ur det andra bandet i 2010 års utgåva, som alltså till huvuddelen består av den första upplagans del 4, "Ikonen".
Kapitlet “Kampanjen” handlar om hur hovrättens underkännande av den första rättegången i tingsrätten fick till följd att Helin kontaktade riksåklagaren för att diskutera att lägga ned åtalet, vilket dock väckte omfattande protester från många håll. En sådan protest var HO:s debattartikel i DN, som av HO själv tilldelats rubriken "Catrine da Costa och rättvisan" men publicerades under rubriken "Vad är motivet bakom mordet?".
Som intressant kuriosa nämns i detta kapitel att HO 1984 publicerade en bok om Yngsjömordet, som även TH visat sig ha intresse för - ett foto på Anna Månsdotter (som avrättades för sin inblandning i Yngsjömordet) återfanns ju i hans bil vid en av rannsakningarna mot TH. HO hade tydligen även en personlig koppling till detta mord genom att hennes mors faster varit väninna till mordoffret Hanna Johansdotter.
Det beskrivs även hur HO upprördes av Helins ovilja att kalla prostituerade som vittnen under den första rättegången. Enligt HO var det endast genom att lyssna på andra prostituerade som man kunde förstå motivet bakom mordet på CdC. Medierna var snabba att hänga på detta och började återigen dra upp TH:s intresse för våldsamma filmer, som vissa till och med inbillade sig att de skildrade verkliga mord. Inte bara på så vis att man trodde att det rörde sig om dramatiserade versioner av mordfall från verkligheten, utan det fanns verkligen de som trodde att de personer som blev mördade i filmerna faktiskt mördades på riktigt inför kamerorna.
Nu har jag själv inte sett The New York Ripper ännu, men om inte regissören Lucio Fulci har fixat enormt mycket bättre specialeffekter i denna film jämfört med de av hans filmer som jag faktiskt har sett så kan jag inte för mitt liv begripa hur någon som ser filmen skulle kunna få för sig att det inte är fejk. Italienska giallo-filmer har ju i allmänhet väldigt orealistiskt, tomatrött fejkblod som redan det räcker gott och väl för att man väldigt lätt skall inse att det är uppenbar lågbudgetfejk.
Kapitlet “Dagböckerna” tar som alla förstår upp det så kallade dagboksvittnet, som PL kallar "Anna S". I upplagan jag läser medger PL att det finns ett fel i den ursprungliga versionen av boken, eftersom "Anna" i själva verket återknöt kontakten med Helin inte efter att HO:s artikel publicerats i DN, men däremot efter det att HO själv ringt Helin och fått veta att denne inte tänkte kalla några prostituerade som vittnen. Vid kontakttillfället och det följande polisförhöret hade "Anna" inte tillgång till dagböckerna men hade däremot antecknat från minnet det hon menade att hon antecknat i dagböckerna. Det presenteras flera invändningar mot "Annas" trovärdighet, och i mina ögon är det främst det att "Anna" beskriver sig som CdC:s bästa vän trots att andra prostituerade som bevisligen stått CdC nära inte omnämnt "Anna" när polisen frågat dem om namn på ytterligare personer som det skulle vara bra för poliserna att höra för att kunna driva undersökningen framåt.
Kapitlet “Operation Läderpiska” tar först upp Helins nya strategi för den andra omgången i tingsrätten. Kapitlets titel visar sig vara en journalists beskrivning av denna nya strategi som gick HO:s krav till mötes vad gäller att försöka leda i bevis att i synnerhet TH var en sexuell avvikare och att man via detta skulle göra sannolikt att han ville tillgodose sina egna udda drifter genom att begå ett styckmord. En sak som man nu tog upp som bevismaterial var således ett foto av en läderpiska som hittats vid en av husrannsakningarna hos TH.
Vidare beskrivs hur Rajs efter knäppen på näsan från Rättsliga rådet angående hans obduktionsutlåtande gick till motangrepp mot i första hand Gerhard Voigt som Rajs verkade betrakta som en personlig fiende och även pekat ut som nazist i andras närvaro. Rajs hade under den första rättegången hänvisat till forskning gjord av två tyska rättsmedicinare, men inte nämnt att när han bad en av dessa tyskar att granska det han tänkte säga i rättssalen så blev reaktionen ett svar som mer liknade Rättsliga rådets kritik mot Rajs utlåtande.
Den sista delen av kapitlet återger dels Jan Guillous kritik mot målet och förhandstips om hur utgången kunde bli en friande dom som ändå på många sätt skulle likna en fällande dom bortsett från att det inte skulle gå att överklaga. Slutligen beskrivs så att just detta faktiskt också blev resultatet.
Kapitlet “Ondskan måste stoppas” går in på reaktionerna på domen i den andra rättegången. Tydligen anordnade Aftonbladet vid denna tidpunkt en kampanj som gick ut på att folk skulle ringa ett visst nummer och berätta hur de själva skulle vilja döma i CdC-fallet. Resultatet blev en läsarstorm med massor av människor som ville utdöma hårda straff till de två åtalade. Det blev dock klart att Helin inte hade för avsikt att överklaga, och att TA och TH inte kunde överklaga eftersom själva domen var friande. Trots att man drog fallet ända till Europadomstolen fick man således ingen möjlighet att värja sig mot det indirekta utpekandet för styckningen.
Efter detta beskrivs JK:s behandling av fallet, i vilken viss kritik framfördes gällande exempelvis att den första domaren avsatts på egen begäran samt mot att hovrätten verkade ta ställning i skuldfrågan när man skickade tillbaka fallet till tingsrätten, men inte mot det faktum att man i den andra rättegången tog med en formulering om skulden till styckningen i domskälen. Hovrättspresidenten opponerade sig högljutt och hänvisade till att de åtalade redan suttit lång tid i häkte och att det saknades grund att hålla dem kvar där. Vad gäller utpekandet i domskälen så verkar det även som att jag får rätt i min argumentation med Quoter tidigare, eftersom processrättsprofessorn Carl Magnus Elwing uttryckligen sagt "Detta är en helt ny princip. Hittills har undantagslöst gällt att om ett brott är preskriberat tar rätten aldrig ställning till om handlingen har begåtts". Det verkar alltså hyfsat rimligt att som jag gjorde kalla detta för ett processfel.
De avslutande sidorna i kapitlet går igenom hur frågan om TA:s och TH:s läkarlegitimationer blev till ett relaterat ärende i förvaltningsdomstolarna. Samtliga inblandade utbildade jurister motsatte sig att dra in legitimationerna, eftersom alla juridiskt skolade insåg att det inte fanns någon formellt giltig grund för ett indragande. Det blev även ett enormt opinionstryck för att dra in legitimationerna, som följde processerna i förvaltningsdomstolarna nära.
Några relevanta länkar till det som nämns i ovanstående inlägg för den som vill läsa...
Några sidor ur THs bok om våldsvideos, där bland annat Lucios Fulcios film "New York ripper" omnämns http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/library/Tingsrattens%20akt/Aktbilaga%20218
"ondskan måste stoppas" TA och Europadomstolen http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/library/Juridiska%20handlingar%201988-2009/Thomas%20Allgen%20Europadomstolen%201989
Brevet från den tyske rättsmedicinaren till J Rajs:
http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/library/FUP%200201-K77687-84%20da%20Costa/Klaus%20Puschel
"Obducenten måste stoppas"
http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/media/Pressmaterial%201982-2014/1989/ab1989_zps4c6ba1f4.jpg.html
Den berömda piskan...
http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/media/Pressmaterial%201982-2014/1988/Expressen1988-06-09Obducentenssensationelalfoumlrklaring001_zpsfb91 584d.jpg.html
Läsarstormen mot domen i AB
http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/media/Pressmaterial%201982-2014/1988/AB1988-07-10Laumlsarstormmotdomen_zpsd53429c2.jpg.html
En recension i DN av HOs bok om Yngsjödramat.
http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/media/Pressmaterial%201982-2014/1984/olsson001_zps8561c002.jpg.html
__________________
Senast redigerad av echoesofglory 2015-02-20 kl. 17:50.
Senast redigerad av echoesofglory 2015-02-20 kl. 17:50.
Citat:
Vad gäller utpekandet i domskälen så verkar det även som att jag får rätt i min argumentation med Quoter tidigare, eftersom processrättsprofessorn Carl Magnus Elwing uttryckligen sagt "Detta är en helt ny princip. Hittills har undantagslöst gällt att om ett brott är preskriberat tar rätten aldrig ställning till om handlingen har begåtts". Det verkar alltså hyfsat rimligt att som jag gjorde kalla detta för ett processfel.
Knappast. Jag bygger min tes på vad som står i rättegångsbalken:
Citat:
35 Kap. Om bevisning i allmänhet
1 § Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.
1 § Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.
Jag vet inte direkt vad professor emeritus Carl M Elwing bygger sin uppfattning på. För att det ska finnas en ny princip måste det ha funnits en gammal princip. När ska den gamla principen ha varit aktuell? Aldrig?
Citat:
Knappast. Jag bygger min tes på vad som står i rättegångsbalken:
Jag vet inte direkt vad professor emeritus Carl M Elwing bygger sin uppfattning på. För att det ska finnas en ny princip måste det ha funnits en gammal princip. När ska den gamla principen ha varit aktuell? Aldrig?
Jag vet inte direkt vad professor emeritus Carl M Elwing bygger sin uppfattning på. För att det ska finnas en ny princip måste det ha funnits en gammal princip. När ska den gamla principen ha varit aktuell? Aldrig?
Här skall villigt erkännas att jag är ute på ett gungfly, juridik är absolut inte mitt område men jag tar risken och jag är ganska säker på att de som faktiskt kan juridik (vilket jag inte tror att du kan 'Quoter') kommer att rätta dig mer professionellt inom snar framtid.
Efter en snabb titt i rättegångsbalken så tycker jag mig ändå kunna säga att det du citerar ur rättegångsbalken kan väl aldrig vara menat till det du åsyftar.
Som i högsta grad lekman tror jag att det är detta man stödjer sig på
"30 Kap. Om dom och beslut
3 § Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.
5 § En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats på och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet."
Jag tolkar det som om domskälen ingår i domen och eftersom 3 § tydligt anger "Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas" så borde Spak aldrig ha gjort det han gjorde.
Ja nu har lekmannen sagt sitt, nu skall det bli intressant att se vad proffsen har att säga.
Citat:
Efter en snabb titt i rättegångsbalken så tycker jag mig ändå kunna säga att det du citerar ur rättegångsbalken kan väl aldrig vara menat till det du åsyftar.
Som i högsta grad lekman tror jag att det är detta man stödjer sig på
"30 Kap. Om dom och beslut
3 § Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.
5 § En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats på och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet."
Jag tolkar det som om domskälen ingår i domen och eftersom 3 § tydligt anger "Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas" så borde Spak aldrig ha gjort det han gjorde.
Ja nu har lekmannen sagt sitt, nu skall det bli intressant att se vad proffsen har att säga.
Som i högsta grad lekman tror jag att det är detta man stödjer sig på
"30 Kap. Om dom och beslut
3 § Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.
5 § En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats på och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet."
Jag tolkar det som om domskälen ingår i domen och eftersom 3 § tydligt anger "Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas" så borde Spak aldrig ha gjort det han gjorde.
Ja nu har lekmannen sagt sitt, nu skall det bli intressant att se vad proffsen har att säga.
Nog märks det att juridik inte är ditt område. Framgår med önskvärd tydlighet. Du tar ju själv upp det centrala ordet i texten - ansvar. Ansvarsfrågan. Vad en person i en dom kan straffrättsligt hållas till ansvar för. Blir du åtalad bara för brott mot griftefrid ska du inte också kunna bli dömd för mord. Blir du åtalad för mord kan du dock ibland bli dömd också för brott mot griftefrid om gärningarna är självständiga och det är en del av åklagarens gärningsbeskrivning. (Och det inte har hunnit preskriberas såklart.)
Om det skulle vara som ni med stor vilja och lust vill få det till skulle detta till exempel kunna hända. Vi kan kalla det exempel #1. En person blir mördad i en lägenhet men farbror polis får inte fatt i gärningsmannen förrän efter många många år. Ett vittne har sett någon som ser mycket ut som den misstänkte genom ett fönster ungefär samma tid som mordet begås. Att vara i någon annans bostad kan mycket väl vara ett hemfridsbrott. Ska åklagaren då kasta det vittnet i sjön eftersom den misstänkte som ska åtalas för mord kan riskera att bli utpekad som potentiell inbrottstjuv - ett brott som hunnit preskriberas? Ska domstolen vägra att ta in det viktiga vittnesmålet i indicierna som åklagaren vill lägga fram för mordåtalat?
Eller exempel #2. Om någon lirare begår ett rejält rån - med ett vapen - och sen flyr landet och det tar länge innan polisen kommer fram till vem det är. Och sedan finns det ett vittnesmål som säger att den misstänkte haft ett vapen som kan vara det som användes vid rånet i ett hölster - är det då lite av ett processfel att ta med det vittnet i bevisningen av åklagaren, eller domstolen som ska bolla med indicier? Om vapenbrott är preskriberat men inte rånet i fråga? Riskerar ju att peka ut någon som 'olaga vapeninnehavare' - ett brott som i exemplet här är preskriberat men inte rånet som åtalet ska vara aktuellt för för personen. Att någon har haft ett vapen - illegalt - som kan ha använts vid ett rån kan vara ett jävligt bra indicium om någon nekar. Samma sak om någon har styckat en kropp men nekar till mord. Kan man bevisa det första är det andra nära till hands.
Visst är det extrema och ovanliga fall jag tar upp, precis som da Costa-är unikt på detta sätt - och det gör det ju ännu mer otroligt att det ska ha funnits någon princip för att tackla problemet på - som professor emeritus Carl M Elwing ville få det till.
Min slutsats är helt enkelt nej, det finns inget hinder att indirekt peka ut någon för ett brott som en person inte är aktuellt att dömas för. Stöd för detta tycker jag mig få i Emad Aboras-rättegången (googla) som är på tapeten nu i Svea hovrätt där samma fråga har besvarats med att det måste finnas ett lagakraftbeslut som hindrar saken.
Citat:
Nog märks det att juridik inte är ditt område. Framgår med önskvärd tydlighet. Du tar ju själv upp det centrala ordet i texten - ansvar. Ansvarsfrågan. Vad en person i en dom kan straffrättsligt hållas till ansvar för. Blir du åtalad bara för brott mot griftefrid ska du inte också kunna bli dömd för mord. Blir du åtalad för mord kan du dock ibland bli dömd också för brott mot griftefrid om gärningarna är självständiga *och det är en del av åklagarens gärningsbeskrivning. (Och det inte har hunnit preskriberas såklart.)
Om det skulle vara som ni med stor vilja och lust vill få det till skulle detta till exempel kunna hända. Vi kan kalla det exempel #1. En person blir mördad i en lägenhet men farbror polis får inte fatt i gärningsmannen förrän efter många många år. Ett vittne har sett någon som ser mycket ut som den misstänkte genom ett fönster ungefär samma tid som mordet begås. Att vara i någon annans bostad kan mycket väl vara ett hemfridsbrott. Ska åklagaren då kasta det vittnet i sjön eftersom den misstänkte som ska åtalas för mord kan riskera att bli utpekad som potentiell inbrottstjuv - ett brott som hunnit preskriberas? Ska domstolen vägra att ta in det viktiga vittnesmålet i indicierna som åklagaren vill lägga fram för mordåtalat?
Eller exempel #2. Om någon lirare begår ett rejält rån - med ett vapen - och sen flyr landet och det tar länge innan polisen kommer fram till vem det är. Och sedan finns det ett vittnesmål som säger att den misstänkte haft ett vapen som kan vara det som användes vid rånet i ett hölster - är det då lite av ett processfel att ta med det vittnet i bevisningen av åklagaren, eller domstolen som ska bolla med indicier? Om vapenbrott är preskriberat men inte rånet i fråga? Riskerar ju att peka ut någon som 'olaga vapeninnehavare' - ett brott som i exemplet här är preskriberat men inte rånet som åtalet ska vara aktuellt för för personen. Att någon har haft ett vapen - illegalt - som kan ha använts vid ett rån kan vara ett jävligt bra indicium om någon nekar. Samma sak om någon har styckat en kropp men nekar till mord. Kan man bevisa det första är det andra nära till hands.
Visst är det extrema och ovanliga fall jag tar upp, precis som da Costa-är unikt på detta sätt - och det gör det ju ännu mer otroligt att det ska ha funnits någon princip för att tackla problemet på - som professor emeritus Carl M Elwing ville få det till.
Min slutsats är helt enkelt nej, det finns inget hinder att indirekt peka ut någon för ett brott som en person inte är aktuellt att dömas för. Stöd för detta tycker jag mig få i Emad Aboras-rättegången (googla) som är på tapeten nu i Svea hovrätt där samma fråga har besvarats med att det måste finnas ett lagakraftbeslut som hindrar saken.
Om det skulle vara som ni med stor vilja och lust vill få det till skulle detta till exempel kunna hända. Vi kan kalla det exempel #1. En person blir mördad i en lägenhet men farbror polis får inte fatt i gärningsmannen förrän efter många många år. Ett vittne har sett någon som ser mycket ut som den misstänkte genom ett fönster ungefär samma tid som mordet begås. Att vara i någon annans bostad kan mycket väl vara ett hemfridsbrott. Ska åklagaren då kasta det vittnet i sjön eftersom den misstänkte som ska åtalas för mord kan riskera att bli utpekad som potentiell inbrottstjuv - ett brott som hunnit preskriberas? Ska domstolen vägra att ta in det viktiga vittnesmålet i indicierna som åklagaren vill lägga fram för mordåtalat?
Eller exempel #2. Om någon lirare begår ett rejält rån - med ett vapen - och sen flyr landet och det tar länge innan polisen kommer fram till vem det är. Och sedan finns det ett vittnesmål som säger att den misstänkte haft ett vapen som kan vara det som användes vid rånet i ett hölster - är det då lite av ett processfel att ta med det vittnet i bevisningen av åklagaren, eller domstolen som ska bolla med indicier? Om vapenbrott är preskriberat men inte rånet i fråga? Riskerar ju att peka ut någon som 'olaga vapeninnehavare' - ett brott som i exemplet här är preskriberat men inte rånet som åtalet ska vara aktuellt för för personen. Att någon har haft ett vapen - illegalt - som kan ha använts vid ett rån kan vara ett jävligt bra indicium om någon nekar. Samma sak om någon har styckat en kropp men nekar till mord. Kan man bevisa det första är det andra nära till hands.
Visst är det extrema och ovanliga fall jag tar upp, precis som da Costa-är unikt på detta sätt - och det gör det ju ännu mer otroligt att det ska ha funnits någon princip för att tackla problemet på - som professor emeritus Carl M Elwing ville få det till.
Min slutsats är helt enkelt nej, det finns inget hinder att indirekt peka ut någon för ett brott som en person inte är aktuellt att dömas för. Stöd för detta tycker jag mig få i Emad Aboras-rättegången (googla) som är på tapeten nu i Svea hovrätt där samma fråga har besvarats med att det måste finnas ett lagakraftbeslut som hindrar saken.
Som sagt jag kan inte området så jag skall inte gå i svaromål men kan ändå inte låta bli att kommentera ditt inlägg.
* Det är väl just det som var problemet i aktuellt fall.
I dina exempel tycker jag du blandar äpplen och päron. Klart att dessa indicier måste få tas upp i domstolen men det är väl inte det vi talar om här, utan hur domen formulerats. Räcker inte dessa indicium till fällande dom för det de åtalade står anklagade för (finns med i gärningsbeskrivningen)så skall de heller inte stå med i domen.
Jag kan bara konstatera att jag har hittills inte sett en enda jurist som påstått (likt dig) att det var rätt att skriva in det här om styckningen i domskälen. Inte ens Spak tog ju upp det som ett bevis, det var ju endast som 'konsumentupplysning'.
Tjae du Quoter vi andra förstod vad som menades. Att tilläggsöverklagan var helt likvärdigt med att inte överklaga alls.Det begrep Helin och alla andra jurister med. Även många andra begrep det. Nu har även du fått det förklarat och det med citat av dåren själv. Gå vidare nu.
Vem vet vad du vill korrigera i kommande inlägg?
Citat:
Exakt många kvalificerade har dömt ut konsumentupplysarns agerande. Av de som gått i försvar har ingen hävdat att detta var något som domstolen var skyldig att göra.Nu anser jag iofs att det rent formella är relativt ointressant jämfört med den rena idiotin i att godta dylik bevisning.
Som sagt jag kan inte området så jag skall inte gå i svaromål men kan ändå inte låta bli att kommentera ditt inlägg.
* Det är väl just det som var problemet i aktuellt fall.
I dina exempel tycker jag du blandar äpplen och päron. Klart att dessa indicier måste få tas upp i domstolen men det är väl inte det vi talar om här, utan hur domen formulerats. Räcker inte dessa indicium till fällande dom för det de åtalade står anklagade för (finns med i gärningsbeskrivningen)så skall de heller inte stå med i domen.
Jag kan bara konstatera att jag har hittills inte sett en enda jurist som påstått (likt dig) att det var rätt att skriva in det här om styckningen i domskälen. Inte ens Spak tog ju upp det som ett bevis, det var ju endast som 'konsumentupplysning'.
* Det är väl just det som var problemet i aktuellt fall.
I dina exempel tycker jag du blandar äpplen och päron. Klart att dessa indicier måste få tas upp i domstolen men det är väl inte det vi talar om här, utan hur domen formulerats. Räcker inte dessa indicium till fällande dom för det de åtalade står anklagade för (finns med i gärningsbeskrivningen)så skall de heller inte stå med i domen.
Jag kan bara konstatera att jag har hittills inte sett en enda jurist som påstått (likt dig) att det var rätt att skriva in det här om styckningen i domskälen. Inte ens Spak tog ju upp det som ett bevis, det var ju endast som 'konsumentupplysning'.
Citat:
Nej det innebär det inte
Enligt mångas mening här så ville "etablissemanget" (Helin, polisen, Hanna Olsson med vänner) sätta dit bägge läkarna till vilket pris som helst. Man skulle kunna tro att somliga här anser att de plockades ut från start som de ultimata syndabockarna.
Detta skulle ju innebära en väldigt stor och omfattande procedur, med fejkade vittnen osv som styrts uppifrån.
Jag har väldigt svårt att tro på att alla förvecklingar skett enligt ett manuskript.
Detta skulle ju innebära en väldigt stor och omfattande procedur, med fejkade vittnen osv som styrts uppifrån.
Jag har väldigt svårt att tro på att alla förvecklingar skett enligt ett manuskript.
Citat:
Din dumhet är faktiskt smått imponerande. Så du tycker att det är jättekonstigt att folk inbillar sig saker alt ljuger. Säg vet du hur många sidor rent skräp en uppmärksammad mordutredning innehåller.
Det är ju det som också är smått fantastiskt om det verkligen är sant. Helt plötsligt bestämmer sig en mängd människor för att ljuga ihop den ena historien efter den andra, oberoende av varandra. Jag förstår att det finns folk som vill ha "sin kvart i rampljuset" och hittar på, men att alla-precis alla- skulle ha drabbats av värsta fantasifebern är lite långsökt!
Citat:
Först och främst TH:s svärfar vars utpekande baserat på rena spekulationer inte ens dög att läggas fram i domstol. Sedan TA:s vedervärdiga fru med sina idiothistorier om barnets nästan en bebis historier. I andra hand idioter till poliser som tog smörjan på allvar.
Ja det stämmer som du säger när utgångspunkten är klar, att man utgår från deras oskuld. Då är naturligtvis allting galet som pekar på deras inblandning. Jag förväntar mig av en polisutredning att man är nollställd initialt när det gäller skuldfrågan. Då får vi gå tillbaka till början, enligt vad du och många andra tror. Vem är i din (er) mening ansvarig för att de hängdes ut, och varför?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera