Äh vafan, lika bra att visa hela jävla showen. Dean Martin blir introducerad av Johnny Carson vid ca 4:50. Mannen är såklart lysande. En skicklig artist som ödmjukt får allt att verka lätt.
Sammy Davis JR och Frank Sinatra är ju inte heller kattskit.
90 minuters artisteri. Om ni inte har tid med hela så kan ni börja se från minut 73 och framåt de alla strålar samman.
https://www.youtube.com/watch?v=u-eluCbkWAE
Lag behöver artister som får utrymme. Och artister som skapar utrymme åt varandra. De kan verka vara soloartister, men i själva verket får de andra att lysa starkare. En jävligt fin egenskap. Maradona var en strålande stjärna och den självklara mittpunkten, men han fick sina medspelare att spela bättre. Ofta underskattat då man diskuterar hans storhet. En ledare på planen på samma självklara sätt som Baresi.
Men Baresi saknade tekniken som Maradona hade. Men hade om möjligt ännu bättre blick för spelet. Eller ett mer nutida exempel. Pirlo! Som spelade i Milan som vann CL och gli Azzurri som vann VM. Som den självklara arkitekten och dirigenten. Bygger upp spelet samt har fingret på pulsen och bestämmer tempot. Och kan samtidigt avgöra matcher med en frispark, långskott eller genial framspelning. Trots hans lags enorma framgångar är hans uppskattning av relativt sent datum. Egentligen först efter att han flyttade till Juventus. Märkligt som fan, eftersom hans storhetsperiod egentligen var före.
Sedan finns det personkemi. Visst kanske Totti och Cassano, men jag tänker mer på Mancini och Vialli. Gemelli del Gol! Som gav Sampdoria lo Scudetto 1991. Då Calcio var som bäst. Spelare som såklart var stora stjärnor var för sig, men som tillsammans blir ännu större.
Musikens motsvarighet till Gemelli del Gol är Glimmer Twins.
https://www.youtube.com/watch?v=50u9bxRwBJI
Visst är gubbjävlarna inte lika mycket på tårna som då de utmanade världen, men låten skrevs ungefär samtidigt som klippet ovan med Rat Pack.
