Olof Palmes tal antispartheidkonferensen Stockholm den 21-23 feb.1986
Februari 1986. Mötet hade annonserats ut offentligt lång tid innan och det var ingen hemlighet att de högsta ledarna inom ANC, Thabo Mbeki, Oliver Tambo, och Abdul Minty skulle närvara vid antiapartheid konferansen.
Kort utdrag ur dokument från *Truth and Reconciliation Commissions (TRC), som summerar scenariot för antiapartheid riksdagen.
”Det borde förväntas att sydafrikanerna var intresserade av att skicka agenter eller kanske till och med en ”hit squad”(mordpatrull) Craig Williamson, som kände Stockholm väl, skulle tveklöst hålla i trådarna”.
*True and Reconcillation Commission (TRC). Sanning och försonings kommisionen. En domstols liknande kommision som instiftades i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Den som berättade sanningen om brott som kunde knytas till kampen för eller emot apartheid kunde ansöka om amnesti för dessa brott i utbyte mot sanningen. Syftet var att försonas och ena nationen efter apartheideran.
Olof Palme, när han inte stod på scenen och talade inför ca 1000 personer som deltog,
satt han sida vid sida med ANC:s högsta ledare Oliver Tambo. Veckan efter blev han mördad.
Arrangemanget var utlöst ett år innan.
Palmes tal
”Nyligen såg jag en annons som den vita minoritetsregeringen publicerat i Sydafrikanska tidningar. Annonsen löd: Revolutionärer stampar sina fötter, Kommunisterna sänder sina lögner. Våra fiender försöker underminera oss. Och då finns verkligheten.”
”Längre ner i annonsen hör vi vad ”verkligheten” är. Vår regering tror på delad makt, lika möjligheter för alla, rättvis behandling och lika rättvisa för alla.”
”Vi läser till exempel att blandade äktenskap inte längre är förbjudna och Immorality Act har tagits bort.”
”Vad är då verkligheten i dagens Sydafrika?”
”När förbudet mot blandade äktenskap avskaffades för lite över ett år sedan, var det efter många påtryckningar, och ministern rättfärdigade lagändringen med: Ansvaret åligger nu föräldrar, lärare, religiösa ledare samt andra ledare.”
”Vilket ansvar? kan man kanske fråga? Ansvaret, förstås, för att se till att blandade äktenskap ej sker. I parlamentet, där den svarta majoriteten inte har någon talan, restes följande frågor:”
”Var kommer rasblandade par att bo?
Var kommer deras barn att utbildas?”
”Regeringens svar var att den inte ämnade ändra på något utom det formella förbudet. Alltså fick ett rasblandat par inte bo i ett ”vitt” område. Om de accepterades i ett Township fick de bo där. De kunde också ansöka om att bo i ett område som reserverades för en minoritetsgrupp som de inte tillhörde.”
”Parets barn skulle klassificeras enligt tre kriterier. Genealogi, utseende och godtagbarhet. Barnet av ett rasblandat par kunde vara vit, svart, eller ”färgad."
”Kunde ett vitt barn fött i ett rasblandat äktenskap gå till en vit skola? frågade en politiker? Vita skolor är bättre utrustade och har därmed högre standard än skolor för svarta. Föräldrar vill ju ge sina barn så bra grundförutsättningar som möjligt. Parlamentet hörde att det var möjligt för ett sådant barn att gå på en vit skola. Men om paret hade ett till barn som klassificerades som ”färgad”, skulle det barnet då få gå på samma skola som sitt syskon? Inte möjligt var svaret.”
”Gensvaret bland svarta apartheidmotståndare till avskaffandet av lagen om rasblandade äktenskap har varit ljumt. ”Vår kamp handlar inte om att kunna gifta oss med vita kvinnor” sa en man till mig.”
”Men jag ska återvända till annonsen där regeringen talar om lika möjligheter för alla”
”Verkligheten säger någonting annat. Vi vet att Sydafrika är ett land där svarta inte har rösträtt, där lidandet i de så-kallade ”svarta hemländerna” står i bjärt kontrast till lyxen i de vita områdena. Vi vet att 87 %, och den rikaste och mest fruktbara ytan av landet, reserverats för den vita minoriteten, som utgör 15 % av befolkningen. Denna orättvisa är resultatet av en samvetslös politik och en av den moderna historiens värsta exempel av tvångsförflyttningar av folk.”
”Och tvångsförflyttningen av svarta fortsätter. Vi har vetskap om fall så lite som för en vecka sedan. Tusentals blir flyttade från Moutse i östra Transvaal till ett nytt hemland nittio kilometer längre bort. Förflyttningen sker under dagen, då männen arbetar. Kvinnor och barn blir inlåsta i bussar och körs bort. Låt oss inte glömma denna verklighet när vi hör regimen skryta om förbättringar.”
”Annonsen påstår att Sydafrikas regering satsar på ett utbildningssystem. Samtidigt, kräver regimen att Sydafrikas ”multikulturella karaktär av det sydafrikanska samhället” måste erkännas. Det betyder emellertid att systemet med separata skolor kommer att bibehållas.”
”Så, sanningen att säga, håller apartheid inte på att reformeras som de vill få dig att tro genom propagandan. Apartheidsystemet kan inte reformeras, bara avskaffas.”
”Detta är ingen nyhet för de flesta sydafrikaner. Vid det här laget är de fundamentalt skeptiska gentemot allt vad regeringen säger. För några år sedan fick de höra att Sydafrika får anpassa sig eller dö. Det enda som är nytt är att även de vita börja tappa förtroende för sin regering.”
”Ledaren för oppositionen, liberalen van Zyl Slabbert, avgick från parlamentet den 7:de februari som protest mot att regimen inte vill få ordning på landets problem. De vita som kan utvandra gör så. Utvandring, huvudsakligen bland bildade engelsk-talande individer står på en siffra av ettusen personer varje månad, och den fortsätter att öka. Industrin kräver snabba reformåtgärder och har tagit initiativet att återupprätta kontakten med ANC, som har varit en förbjuden organisation sedan Sharpeville-massakern 1960.”
De flesta av de reaktionärer som stödjer regimen ser allt prat om reform, som svaghet. Resultatet är att regimen har börjat tveka på sig själv.”
På denna punkt la Palme sakta ner sitt förbereda tal, höjde en hand och reste huvudet, och, medan åhörarna lyssnade spänt, avvek han från sitt skrivna budskap med väl avvägda ord.
”Vi är alla ansvariga för apartheid. Om världen vill få bort apartheid kan den göra så i morgon. Helt enkelt genom att neka stöd till apartheidregimen.”
Åratal senare, under förhör i Truth and Reconciliation Commissions beskrev någon som hade varit närvarande detta uttalande av Palme som så revolutionärt att åhörarna hade tappat hakan. Han uppskattade att Palmes ord fått den Sydafrikanska apartheidregimen att explodera.
Palme lyfte åter sitt förberedda tal och fortsatte. När vi i Sverige ensidigt började införa sanktioner mot Sydafrika på 70-talet var det många som skakade på huvudet, uttryckte att de inte skulle ha någon verkan och att inget annat land skulle följa detta exempel.
”Det som motiverade oss var kunskapen, att om vi ville försöka bidra till en fredlig lösning till apartheids avskaffande, måste vi sätta igång med det omgående.
”Det svenska initiativet har nu tagits efter av många andra länder och FN och dess säkerhetsråd spelar en viktig roll i detta avseende.
”Medan vi inväntar konsensus hos säkerhetsrådet om obligatoriska sanktioner måste vi göra allt som står i vår makt att bibehålla eller till och med öka trycket mot apartheidregimen.
Förra oktober, stödde vi ett nytt nordiskt handlingsprogram mot Sydafrika som uppföljare och utvidgning av 1978-programmet. Däri ingår intensiva gemensamma försök att sätta tryck på FN, att öka trycket mot Sydafrika.
”I det nordiska programmet ingår rekommendationer till exportörer och importörer att söka efter alternativa marknader. Här ingår försök att förbjuda inköp av Sydafrikanska produkter av den offentliga sektorn och avstängningen av regeringens stöd från kommersiella kampanjer. Vi har svurit att förbjuda importen av krugerrand ifrån och exporten av datorprodukter till Sydafrika. Vi lovar vidare att vi ska förbjuda all framtida avtal i kärnkraftsområdet och att vi ska avbryta alla passagerarflyg förbindelser med Sydafrika.
”Tillsammans med de andra nordiska länderna har vi bestämt oss för att utöka vårt humanitära bistånd till apartheidmotståndare, samt bistånd till Sydafrikas grannstater.
”Sverige har förbjudit införsel av jordbruksprodukter från Sydafrika. Detta innebär i princip förbud mot alla konsumentprodukter från Sydafrika.
”Städer och kommuner genom Sverige har erbjudits chansen att gå med i bojkotten mot Sydafrika, flertal riksdagsmän, från alla partier, har gått med i en europeisk handlingsgrupp mot apartheid. De som anordnat detta möte utgör ytterligare ett exempel på hur mycket intresse som finns i Sydafrikas problem. Det är väldigt uppmuntrande, för vi vet att liknande organisationer är aktiva i andra länder.
”Det är också uppmuntrande, för genom att öka det internationella trycket, kan vi bara skynda på apartheidsystemets fall.
”Genom att acceptera gemensamt ansvar kan vi bidra till apartheids undergång. Systemet kommer att överleva bara så länge det mottar stöd utifrån. Om det stödet försvinner och blir till motstånd, kan inte apartheid fortsätta att finnas. Om världen vill göra sig av med apartheid, kommer apartheid att försvinna.
Forts
Februari 1986. Mötet hade annonserats ut offentligt lång tid innan och det var ingen hemlighet att de högsta ledarna inom ANC, Thabo Mbeki, Oliver Tambo, och Abdul Minty skulle närvara vid antiapartheid konferansen.
Kort utdrag ur dokument från *Truth and Reconciliation Commissions (TRC), som summerar scenariot för antiapartheid riksdagen.
”Det borde förväntas att sydafrikanerna var intresserade av att skicka agenter eller kanske till och med en ”hit squad”(mordpatrull) Craig Williamson, som kände Stockholm väl, skulle tveklöst hålla i trådarna”.
*True and Reconcillation Commission (TRC). Sanning och försonings kommisionen. En domstols liknande kommision som instiftades i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Den som berättade sanningen om brott som kunde knytas till kampen för eller emot apartheid kunde ansöka om amnesti för dessa brott i utbyte mot sanningen. Syftet var att försonas och ena nationen efter apartheideran.
Olof Palme, när han inte stod på scenen och talade inför ca 1000 personer som deltog,
satt han sida vid sida med ANC:s högsta ledare Oliver Tambo. Veckan efter blev han mördad.
Arrangemanget var utlöst ett år innan.
Palmes tal
”Nyligen såg jag en annons som den vita minoritetsregeringen publicerat i Sydafrikanska tidningar. Annonsen löd: Revolutionärer stampar sina fötter, Kommunisterna sänder sina lögner. Våra fiender försöker underminera oss. Och då finns verkligheten.”
”Längre ner i annonsen hör vi vad ”verkligheten” är. Vår regering tror på delad makt, lika möjligheter för alla, rättvis behandling och lika rättvisa för alla.”
”Vi läser till exempel att blandade äktenskap inte längre är förbjudna och Immorality Act har tagits bort.”
”Vad är då verkligheten i dagens Sydafrika?”
”När förbudet mot blandade äktenskap avskaffades för lite över ett år sedan, var det efter många påtryckningar, och ministern rättfärdigade lagändringen med: Ansvaret åligger nu föräldrar, lärare, religiösa ledare samt andra ledare.”
”Vilket ansvar? kan man kanske fråga? Ansvaret, förstås, för att se till att blandade äktenskap ej sker. I parlamentet, där den svarta majoriteten inte har någon talan, restes följande frågor:”
”Var kommer rasblandade par att bo?
Var kommer deras barn att utbildas?”
”Regeringens svar var att den inte ämnade ändra på något utom det formella förbudet. Alltså fick ett rasblandat par inte bo i ett ”vitt” område. Om de accepterades i ett Township fick de bo där. De kunde också ansöka om att bo i ett område som reserverades för en minoritetsgrupp som de inte tillhörde.”
”Parets barn skulle klassificeras enligt tre kriterier. Genealogi, utseende och godtagbarhet. Barnet av ett rasblandat par kunde vara vit, svart, eller ”färgad."
”Kunde ett vitt barn fött i ett rasblandat äktenskap gå till en vit skola? frågade en politiker? Vita skolor är bättre utrustade och har därmed högre standard än skolor för svarta. Föräldrar vill ju ge sina barn så bra grundförutsättningar som möjligt. Parlamentet hörde att det var möjligt för ett sådant barn att gå på en vit skola. Men om paret hade ett till barn som klassificerades som ”färgad”, skulle det barnet då få gå på samma skola som sitt syskon? Inte möjligt var svaret.”
”Gensvaret bland svarta apartheidmotståndare till avskaffandet av lagen om rasblandade äktenskap har varit ljumt. ”Vår kamp handlar inte om att kunna gifta oss med vita kvinnor” sa en man till mig.”
”Men jag ska återvända till annonsen där regeringen talar om lika möjligheter för alla”
”Verkligheten säger någonting annat. Vi vet att Sydafrika är ett land där svarta inte har rösträtt, där lidandet i de så-kallade ”svarta hemländerna” står i bjärt kontrast till lyxen i de vita områdena. Vi vet att 87 %, och den rikaste och mest fruktbara ytan av landet, reserverats för den vita minoriteten, som utgör 15 % av befolkningen. Denna orättvisa är resultatet av en samvetslös politik och en av den moderna historiens värsta exempel av tvångsförflyttningar av folk.”
”Och tvångsförflyttningen av svarta fortsätter. Vi har vetskap om fall så lite som för en vecka sedan. Tusentals blir flyttade från Moutse i östra Transvaal till ett nytt hemland nittio kilometer längre bort. Förflyttningen sker under dagen, då männen arbetar. Kvinnor och barn blir inlåsta i bussar och körs bort. Låt oss inte glömma denna verklighet när vi hör regimen skryta om förbättringar.”
”Annonsen påstår att Sydafrikas regering satsar på ett utbildningssystem. Samtidigt, kräver regimen att Sydafrikas ”multikulturella karaktär av det sydafrikanska samhället” måste erkännas. Det betyder emellertid att systemet med separata skolor kommer att bibehållas.”
”Så, sanningen att säga, håller apartheid inte på att reformeras som de vill få dig att tro genom propagandan. Apartheidsystemet kan inte reformeras, bara avskaffas.”
”Detta är ingen nyhet för de flesta sydafrikaner. Vid det här laget är de fundamentalt skeptiska gentemot allt vad regeringen säger. För några år sedan fick de höra att Sydafrika får anpassa sig eller dö. Det enda som är nytt är att även de vita börja tappa förtroende för sin regering.”
”Ledaren för oppositionen, liberalen van Zyl Slabbert, avgick från parlamentet den 7:de februari som protest mot att regimen inte vill få ordning på landets problem. De vita som kan utvandra gör så. Utvandring, huvudsakligen bland bildade engelsk-talande individer står på en siffra av ettusen personer varje månad, och den fortsätter att öka. Industrin kräver snabba reformåtgärder och har tagit initiativet att återupprätta kontakten med ANC, som har varit en förbjuden organisation sedan Sharpeville-massakern 1960.”
De flesta av de reaktionärer som stödjer regimen ser allt prat om reform, som svaghet. Resultatet är att regimen har börjat tveka på sig själv.”
På denna punkt la Palme sakta ner sitt förbereda tal, höjde en hand och reste huvudet, och, medan åhörarna lyssnade spänt, avvek han från sitt skrivna budskap med väl avvägda ord.
”Vi är alla ansvariga för apartheid. Om världen vill få bort apartheid kan den göra så i morgon. Helt enkelt genom att neka stöd till apartheidregimen.”
Åratal senare, under förhör i Truth and Reconciliation Commissions beskrev någon som hade varit närvarande detta uttalande av Palme som så revolutionärt att åhörarna hade tappat hakan. Han uppskattade att Palmes ord fått den Sydafrikanska apartheidregimen att explodera.
Palme lyfte åter sitt förberedda tal och fortsatte. När vi i Sverige ensidigt började införa sanktioner mot Sydafrika på 70-talet var det många som skakade på huvudet, uttryckte att de inte skulle ha någon verkan och att inget annat land skulle följa detta exempel.
”Det som motiverade oss var kunskapen, att om vi ville försöka bidra till en fredlig lösning till apartheids avskaffande, måste vi sätta igång med det omgående.
”Det svenska initiativet har nu tagits efter av många andra länder och FN och dess säkerhetsråd spelar en viktig roll i detta avseende.
”Medan vi inväntar konsensus hos säkerhetsrådet om obligatoriska sanktioner måste vi göra allt som står i vår makt att bibehålla eller till och med öka trycket mot apartheidregimen.
Förra oktober, stödde vi ett nytt nordiskt handlingsprogram mot Sydafrika som uppföljare och utvidgning av 1978-programmet. Däri ingår intensiva gemensamma försök att sätta tryck på FN, att öka trycket mot Sydafrika.
”I det nordiska programmet ingår rekommendationer till exportörer och importörer att söka efter alternativa marknader. Här ingår försök att förbjuda inköp av Sydafrikanska produkter av den offentliga sektorn och avstängningen av regeringens stöd från kommersiella kampanjer. Vi har svurit att förbjuda importen av krugerrand ifrån och exporten av datorprodukter till Sydafrika. Vi lovar vidare att vi ska förbjuda all framtida avtal i kärnkraftsområdet och att vi ska avbryta alla passagerarflyg förbindelser med Sydafrika.
”Tillsammans med de andra nordiska länderna har vi bestämt oss för att utöka vårt humanitära bistånd till apartheidmotståndare, samt bistånd till Sydafrikas grannstater.
”Sverige har förbjudit införsel av jordbruksprodukter från Sydafrika. Detta innebär i princip förbud mot alla konsumentprodukter från Sydafrika.
”Städer och kommuner genom Sverige har erbjudits chansen att gå med i bojkotten mot Sydafrika, flertal riksdagsmän, från alla partier, har gått med i en europeisk handlingsgrupp mot apartheid. De som anordnat detta möte utgör ytterligare ett exempel på hur mycket intresse som finns i Sydafrikas problem. Det är väldigt uppmuntrande, för vi vet att liknande organisationer är aktiva i andra länder.
”Det är också uppmuntrande, för genom att öka det internationella trycket, kan vi bara skynda på apartheidsystemets fall.
”Genom att acceptera gemensamt ansvar kan vi bidra till apartheids undergång. Systemet kommer att överleva bara så länge det mottar stöd utifrån. Om det stödet försvinner och blir till motstånd, kan inte apartheid fortsätta att finnas. Om världen vill göra sig av med apartheid, kommer apartheid att försvinna.
Forts
