Min berättelse, dissociativ identitetsstörning.

Hej!

Ni kan kalla mig Jonas och jag är mellan 30-35 år gammal.

Vid sex års ålder och tre år fram tills dess att jag fyllde nio, utsattes jag för våld och sexuella övergrepp av min dåtida styvfar, vilket i förlängningen har lett till att jag är den jag är idag. Eller ska jag kanske säga "dem"?

Det lilla jag minns ur min barndom är att det var en del tumult hemma mellan min mor och min styvfar, vi kan kalla dem för Maria och Bengt. Medan Maria var på jobbet satt Bengt hemma i soffan och pimplade öl framför Glamour om dagarna och sa inte så mycket. Jag och min yngre bror Erik byggde ofta skulpturer med Play-Doh i morsans rum, alldeles intill vardagsrummet, där Bengt som oftast höll till. Morsan pratade väldigt mycket i telefon också, minns jag.

(Det kan hända att jag hoppar något i texten, men jag ska försöka ge er en klar bild av vad som skedde under en specifik dag under denna treårsperiod. Minnet är svagt och jag har uppskattningsvis förträngt 70-90% av min barndom, hoppas ni har överseende med det).

Jag vill minnas att den här dagen ägde rum i samband med jul och nyår, förmodligen någon helg, några veckor efter, eftersom det vid tillfället stod en halvnaken julgran kvar i vardagsrummet. Min mor och Erik skulle åka iväg för att handla. Bengt hade, som han vanligtvis brukade göra, börjat dricka tidigt på morgonen och hade hållit igång fram tills dess att morsan och Erik åkt iväg. Jag och Bengt blev ensamma på varsitt håll i lägenheten.

Medan jag lekte med mina leksaker i rummet intill, hörde jag ett dån från vardagsrummet, en ganska hög smäll, och glas som krossades mot golvet. Jag blev nyfiken och gick ut för att titta vad som hade skett. På golvet såg jag Bengt liggandes, han hade fallit ihop och hade lyckats krossa glasbordet i samma veva. Han sluddrade och bad mig komma över och lägga mig jämte honom på golvet. Han omfamnade mig medan vi låg där samtidigt som han frågade mig om jag tyckte om honom. Ja, svarade jag. Därefter förde han ner handen mot mitt skrev...

(Förlåt, men vill inte skriva mer om vad som skedde efteråt, det blir för påfrestande för mig just nu och jag vill inte flytta fokus från det inlägget ska handla om).

Händelsen ovan var inte första gången han förgrep sig på mig, men det är en av alla gånger som sitter kvar i huvudet på mig än idag, och som jag minns särskilt mycket ifrån.

Under dessa år fick jag också en del stryk av honom. Även när min mor var hemma. Hon och Erik höll sig på sitt håll när det blev som värst. Mamma gjorde tappra försök att lugna ner honom ibland, och minns jag rätt kunde även hon få sig en smäll när hon la sig i. Jag kan inte minnas ifall han gav sig på Erik eller inte, jag tror inte det.

Samma period i livet utvecklade jag en dissociativ identitetsstörning, eller vad somliga kanske skulle kalla för "multipel personlighetsstörning", som har följt med mig fram till idag. Detta innebär att jag, ibland utan förvarning och ibland under vissa förhållanden eller premisser, skiftar i min personlighet till den grad att mitt "jag" blir en annan individ. Även kallat "alter ego".

Mer om hur det fungerar kan ni läsa här:

http://www.psykologiguiden.se/www/pa...tetsst%F6rning
http://www.terapisnack.com/topic/inf...n-dissociation
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10312569.ab

Enligt min terapeut och personer i min omgivning kan jag ha upp till 10 olika alter egon, varav sex av dem är mer återkommande, en kort generell beskrivning av dem:

James: En blyg 16-årig oskuld som gillar att teckna, lyssna på musik (opera och klassiskt), läsa faktaböcker med naturvetenskapligt innehåll. Han älskar pälsdjur, särskilt katter. Möjligen homosexuell.

Gustav: 36 år. Påstår sig arbeta som nätverkstekniker, är socialt begåvad och utåtriktad. Tar ofta för sig och låter sig inte trampas på.

Mazetti: Åtta år och har följt med mig sen jag var barn, är lättkränkt och drivs av ett självskadebeteende. River sig själv i håret och slår sig över benen när han inte får som han vill. Mazetti ska också vara den som känner till alla övriga alter egon, inklusive sin värd, dvs mig.

Tomas (Tompa): 29 år, en charmig sexmissbrukare som har lätt att förföra kvinnor och har, enligt han själv i samtal med terapeut, legat med över 100 stycken.

Danielle: Är i samma ålder som Gustav och känner enbart till sin värd/mig. Hon är slösaktig och oförsiktig med ekonomin. Det har hänt att hon beställt hem saker i mitt namn, allt från dyr kamerautrustning till ett elektroniskt schackbräde. Någonting som jag själv inte har något intresse av, eller någon användning för.

Miguel: 43 år och påminner enligt mina nära mest om mig själv. Tillbakadragen och ödmjuk, men blir betydligt lättare förbannad för småsaker än vad jag blir.

Alla alter egon är än så länge inte kartlagda. Eftersom jag lider av amnesi i samband med min dissociativa identitetsstörning har jag väldigt vaga minnen, eller inga alls, efter att en klyvning ägt rum.

Förhållandet är kontroversiellt inom psykiatrin, en del menar att identitetsklyvningar är ett relativt utbrett fenomen och att det finns flera miljoner människor som går runt med detta, utan att veta om det. Andra hävdar att identitetsstörningar likt den jag har, inte existerar överhuvudtaget och påstår att alltsammans är bluff och båg. Jo, tack.

Tanken med tråden är att ni ska få en inblick i mitt liv och hur det är att leva med dissociativ identitetsstörning. Har ni några frågor så får ni gärna höra av er, jag ska försöka besvara dem så gott det går.

(Och snälla, jag har redan hört alla skämt som går att höra om gällande min identitetsstörning. Ni får gärna behålla dem för er själva).

Mvh

Toppentråd! Jag gillade Danielle haha...

Hur upptäcker man att man är flera personer? Kanske inte så givet som det kan verka.

Hur påverkar det här dig i vardagen? Jag tänker; har du svårt för att upprätthålla ett arbete eller studier? Har du många vänner som känner till din störning?

Är DID till en viss grad genetiskt ärftligt eller är det ett tillstånd som utvecklas enbart av övergrepp i barndomen?

Det var min omgivning som upptäckte det i tidig ålder. Jag slussades fram och tillbaks mellan olika instanser och till sist lyckades man få ett hum om vad det hela rörde sig om. Idag kan man mer eller mindre konstatera att jag har dissociativ identitetsstörning, men trots det är jag sjukskriven för depression och återkommande förvirringstillstånd.


Mina närmsta vänner känner till det, med några ur min släkt och läkare inräknat, är det sisådär 20 personer som vet. Hur det påverkar min vardag, ja du. Jag har bland annat en förvaltare som sköter min ekonomi, som ser till att mina räkningar betalas och som ser till att "jag" inte lägger pengar på en massa onödigt. Det har varit en massa rännande till terapeuten, ätit säkert halva utbudet ur SSRI och SNRI, bland annat Sertralin och Maprotilin.


Det är inte ärftligt.

Har du något arbete eller någon utbildning? Hur har du klarat av skolan med din störning?

Finns det någon medicin som hjälper? Går det att bli av med diagnosen genom mediciner/terapi?

Är det inte jobbigt att du inte kan ta hand om dig själv?

Jag vet att man omedvetet skapar personligheter (i störningen) för att fly undan trauman som skapar ångest och att du inte kan hantera den och därför flyr. Men hur kändes det första gången ljuset gick upp för dig, din första Aha-upplevelse att du skapat olika personligheter. Förstår du det eller förstår du principen att du gör det? Vilken person vill du vara mest. Barnungen? Eller kvinnan?

Hur går skapandet till, gestaltar du personerna eller är det mest inombords?

I ung ålder hade jag en privatlärare och i lite äldre ålder sköttes utbildningen genom distansundervisning på grundskolenivå. Idag arbetar jag hemifrån, på ett mindre säljföretag.


Det är inte säkert. Jag har fått berättat för mig att terapin är en långvarig process som kan lindra mina symptom, och i bästa fall göra att jag helt och hållet blir kvitt dem. Medicinen har enligt terapeuten gett en liten märkbar förbättring i den mån att mina alter egon blivit mer öppna och kan prata om saker som annars innan hade varit helt otänkbart.

Det låter som att du har ett rätt fungerande liv ändå, eller åtminstone att du har lyckats acceptera din störning.

-Vilken personlighet är din favorit?

-I vilka situationer tillämpar du dessa personligheter? Exempelvis om du är Gustav när du jobbar, Danielle när du bara sitter hemma och Tomas när du vistas i sociala sammanhang? Eller är det olika hela tiden?

-Hur ofta är du dig själv? Och hur är du själv som person?

-Hur länge har du en personlighet innan det skiftar? Exempelvis att du är Mazetti i fyra timmar, sedan blir du dig själv i några timmar för att sedan bli Miguel? Eller handlar det om veckor, månader?

-Hur förhåller sig din familj och dina vänner till din störning?

Jag vet att jag har många frågor, men jag tycker att det är väldigt intressant. Bra trådstart!

Hur ofta skiftar dessa personligheter mellan varandra?