Min berättelse, dissociativ identitetsstörning.

Svår fråga. Jag har alltid känt av att det är någonting konstigt med mig, en inre stämning som gnager i mitt psyke. Trots att en massa bitar föll på plats när jag fick reda på det, så levde jag i förnekelse. Jag kunde helt enkelt inte tro det. Ja, två av mina alter egon gestaltar jag, Mazetti och Danielle. Båda får en ljusare ton i rösten. Vem jag vill vara? Mig själv, givetvis. För att ge ett diplomatiskt svar på den frågan.

Tror du många på flashback lider av detta?

Är det stor risk att någon lider av en dissociativ identitetsstörning om den byter profilbild ofta?

Eller om den byter åsikter stup i kvarten?

Jag har ingen favorit eftersom jag inte "känner" dem, eller på djupet vet hur de fungerar. Mina alter egon kan inte tillämpas på det sätt du beskriver, de dyker bara upp. När jag blir rädd, känner mig oerhört kränkt eller sårad blir mitt jag ofta ersatt, inte sällan av den person som kan hantera situationen bäst. Plötsliga höga ljud och allmän stress kan också framkalla ett personbyte. I snitt klyver jag 3-4 gånger om dagen, vissa dagar sker det inte alls, andra dagar händer det 7-8 gånger per dag. Mycket beroende på i vilken miljö jag befinner mig i. Detsamma gäller för tidsperioden då alter egot styr, det kan handla om några minuter upp till flera timmar då det sker. Men mestadels under dygnet så är jag mig själv.

Familjen och vännerna hanterar det bra, jag får nästan alltid hjälp därifrån om så skulle behövas. De informerar mig alltid efter ett skifte ägt rum, dels för att undvika missförstånd och dels för att det kan ha en positiv effekt till förbättringen.

Jag tänker på Sickan i Jönssonligan som går tillbaka till barnstadiet och börjar leka med sin dojja när allt gick åt helvete. - "Lilla Nisse!"

Låter grymt jobbigt och jag kan bara föreställa mig vilken påfrestning det måste vara att inte ha koll på vilken person som ploppar fram .

Skönt att höra att du har en familj som verkligen verkar bry sig och att du får hjälp på det sättet.
Djup traumaterapi och Inner-child-terapi borde vara den bästa terapin?

Detta kan man jobba med både psykiskt och fysiskt. Kroppspsykoterapi kanske skulle passa. Djupa trauman sitter ofta "fast" i kroppen.
http://www.delphiinstitutet.se/show....24&tx=1&sp=716

Känner du till det?

Lider med dig.....Att utsättas för fysiskt våld och bli sexuellt utnyttjad orsakar DID.

Jag hade "turen" att bara bli emotionell misshandlad som barn vilket gav mig kronisk depersonalisationssyndrom. Det sägs att bli emotionellt misshandel som barn orsakar depersonalisationssyndrom medans fysisk våld och att bli sexuellt utnyttjad som barn orsakar DID.

Kan ligga något i det. Även om jag inte tror att det är riktigt så enkelt. Det är många faktorer som spelar in.
Men DID anses vara det mest extrema på "dissociations-skalan". Och depersonalisation lite mildare.
Har själv lidit av depersonalisation till och från under många år.
Det är fan ingen lek, när det är som värst.

Man glömmer bort saker. Helt plötsligt så kan man inte komma ihåg vad man har gjort de senaste två timmarna.

Minnet fragmenteras, De blir som olika personligheter.

Tja!

Hittade din gamla tråd och måste bara säga att jag känner igen mig i allt du skrivit. Jag har haft problem ända sen barndomen. Var med om många traumatiska händelser ända från 4 till 17 års ålder. Och det är först nu jag börjar inse att jag kan lida av samma sak. Jag har alltid bytt personligheter även när jag kan höra mig själv prata hur mycket skit det är. Alla som varit i min omgivning vet om att jag bara ”snackar” även fast jag i egentligen inte menar att göra det. Jag är ingen ointressant person egentligen men ändå blir det som en stress i mitt huvud att alltid tänka på vara någon. Och vara intressant. Och det skapar bara en konstant stress som tillslut spricker. Klarar av jobb till och från byter ofta. Kan inte klara av tvätta och sånna uppgifter så jag får hjälp med. Alltid trott jag haft adhd. Men inga av mina vänner som har adhd har dom personlighetsändringarna som jag har. Jag börjar nu bara känna en sådan enorm tomhetskänsla om vem jag egentligen är och vill göra. Inget gör mig lycklig. Jag ska testa söka hjälp för det här och se om det är den diagnosen jag har. Men jag känner att mitt mående bara raseras fort nu. Har du något tips eller erfarenhet hur man kan hantera det här tills jag nu får hjälp om det är det jag har.

Mvh

Det hade kunnat vara den potentiellt bästa tråden på fb. TS, om du läser detta. Kom tillbaka