Citat:
Ursprungligen postat av
testpiloten
luften är verklig. jag kan blåsa ut ett ljus med den.
gud kan inte det.
Kunskap och insikt är också eteriskt... vad som ger den fasta formen är utbytet, utväxlingen i dualism - så utan den dualistiska förmågan att reflektera, skulle vi inte existera.
Ögat behöver ett sinnelag påkopplat, men också förstärkning, och det är vlkänt hur fort människan misströstat, hur fort människan tappar bbåde tro och hopp om sig själv - kan vara där vissa gamla filosofer utvecklat en slags tankekarta som inte var ursprungligt menat att dyrkas, än mindre idealiseras, men så fort människan började örstå rymd/eteriska luftrummets kraft och alla riktningar, ja då blossade passion upp - varför gud kan ses och också betecknar glädje i många kulturer, när människan ernått viss insikt om sitt värde : Grace.. hon är värdig men behöver bejaka det.
Detta förstod man inte förr, innan boktryckarkonsten... då evolution är ett begrepp man inte kan förneka.. jag tror det har men alldeles för många och alltför fatala missuppfattningar att göra, att man dragit filosofi så långt, då teosofi ursprungligen handlar om att förstå rymden, den dagen man förstod och klarade av att bygga efter skisser, då blev människan lycklig och byggde av passion, glädje frenesi och framtidstro.. medanlla inte hängde med .... utan istället skapade doktriner, vilka fastnade i vad som idag är idealism, idealism är att fixera något.
Behöver inte ha negativ laddning, men vad historien ändå visar, så blev gudstesen en bannande straffande tes, något jag tror inte var ursprungliga meningen från de riktigt för-antika teosofiska linjedragarna.
Människan har ju verkligen varit lidande och fullständigt okunnig, vrför bortse sådana mer praktiska realistiska faktum? Skulle det förta förmågan att vörda varandra?
Vad säger att inte männskan är värd vördnaden?
Jag anser att det vilar en viss nihilism i gudsidén självt.. den har raffinerats allt för hårt. Det var längesedan gudskänslan blev politik, en trogenhet med alltid en baktanke el. piska som det heter.. i ideologi heter det partipiska, man ser exakt samma mönster i trosdoktriner, även om folk idag blandar sin paljett betydligt friare, men det är tack vare hårt arbete (vetenskap, det är ju där de riktiga filosofferna återfinns.. )
När snillen spekulerar, infinner sig alltid en ödmjukhet och hesitation, att bestämma sig för en fader för alla.. är inte särskilt, enl. min mening ödmjukt.
Enkelt sagt, utan det prolongerade teokratiska konstrandet, det ska inte behövas! .. ändå har religiösa världarna visat prov på hur materialistiskt man varit och är beredd att gå.. man uppfinner helt egna uttryck, som är flera gånger värre än t.o.m genomsnittlig psykologi, som i sig rör sig på djupa vatten.
Kärnan : det handlar om VÄRDIGHET och förmågan att uppskatta, det skulle räcka att änniskan förmår först förstå sig och sina likar, och därefter bevärdiga sig och andra - så långt har man inte kommit, det haglar schismer ur de religiösa leden så det osar, en hel massa föreställningar som strider mot kärlek och bejakandet av vad som kännetecknar klara upplysta sinnen, klarsynthet.. frågar aldrig efter polemik eller utfärdar egenmaterialiserad alternativvärld.. men i guda-omtolkningarnas alldeles egna sakramentska skattkista.. behöver en teolog läsa åratal, för att ens bevärdigas respekt i den "heliga världen"
så.. det har utmynnat i ett snobberi som i sig, motbevisar gudstesen : en klockren kontradiktion som ÄR besvärande.
man hade bara kunnat benämna luft för luft, eteriskt... insikter går inte att ta på, det visste man tidigt.. men som man ser, alla vet inte. (och magiker/ockrare.. tyvärr.. så hr alltid fötts rubbade människor till jorden, kommer alltid fortsätta födas sjuka individer.. som kan appellera och "spellbound" .. exakt som man gör med barn : det är helt identiskt!
och underligt, att man ännu.. spinner sagan och utkräver särskild respekt. (lite skrämmande också, att bara se hur de beter sig i Syrien, inger inte sådär jättestora hopp.. eller mellanöstern öht)
