Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Även om jag som sagt framförallt tänkte på åklagaren och polisen när jag skrev rättsväsendet så är frågan om domstolarna intressant. Trots allt så har dom ändå på papperet ett ansvar för resultatet. Vad skulle de då kunna göra. Finns det ett utrymma för att ifrågasätta åklagarpåståenden som försvaret godtagit, ja rimligen. Som formuleringen ur domen ovan antyder så kan de tydligen begära kompletteringar och kalla vittnen på egen hand.Stämmer det? Kan de agera inkvisitoriskt om de tror att den åtalade försöker ljuga brott på sig?

Om svaren på ovanstående är nej så är det väl så. Men då måste man även erkänna att rättegångarna inte inneburit några prövningar av skuld och att domarna enbart kan till tillerkännas ceremoniell betydelse.

Ja, det stämmer och det förekommer. Dock väldigt sällan. För att veta om så borde skett i detta fall, måste man vara betydligt mer insatt. Normalt sett ligger detta givetvis på försvararen och antagligen utgick domstolen från att försvararen tillvaratog SBs intressen på bästa sätt. Hade man vetat att så inte var fallet skulle nog rätten agerat annorlunda.

Man diskuterade ändå tydligen alternativet:
"Thomas Quick har, som framgår nedan, nämnt att en annan person XX varit i hans sällskap. Efter att ha hört parterna, vilka ej funnit skäl att XX skulle höras i målet, och efter att ha övervägt frågan utifrån vad XX uppgivit vid polisförhör, fann rätten inte skäl att på eget initiativ påkalla vittnesförhör med honom."

Precis, vilket talar för att beslutet tippat över åt andra hållet om domstolen insett att Claes Borgström inte gjorde sitt jobb.

Varför skulle domstolen göra det om den åtalade erkänner och den åtalades advokat också vill få sin klient fälld?

För att undvika den här typen av fiaskon, men det säger väl sig själv?

Domarna mot Quck byggde på förutsättningen att han var en exceptionell seriemördare. Domstolarna accepterade detta genom sina domar. Det fanns förutsättningar för dem att med fog ifrågasätta detta då stödbevisning i princip saknades. Genom att i det läget inte begära mer för en fällande dom handlande man felaktigt.

De borde redan där frikänt Quick i brist på bevis men om de då ändå lutade åt att Qiuick var faktiskt skyldig kunde de kallat vittnen och begärt kompletteringar. Det hade ännu mer visat att Quick borde frikänts. Istället dömde de på bristfälliga bevis för att en exceptionell situation var faktiskt existerande vilket de felaktigt menade var bevisat bortom rimligt tvivel.

Lambertz har fel i att de var juridiskt korrekta. De var endast juridiskt korrekta i meningen att de var utfärdade i laga ordning. De var inte korrekta i meningen att framlagda fakta bevisade bortom rimligt tvivel att Quick var skyldig.

Det bästa man kan säga om domstolarna var att de var rejält vilseledda vilket gjorde det mycket svårt men inte omöjligt att döma rätt. I efterhand blir det förstås mycket klarare hur klena bevisen verkligen var och hur mycket tvivel det fanns.

Ja och vad som förvånar mig är att det verkar ju faktiskt som man ändå har det här resonemanget (att det finns risk att SB är en som falskt tar på sig brott), inte bara i det jag citerat ovan utan det finns i ett flertal domar.
Just det borde ju tala för att man skulle varit lite mer nogsam innan man tog sina beslut.

Men det är lätt att vara efterklok.

Ansvaret vilar förstås tungt på Borgström och van der Kwast.

Tänk så mycket bättre det hade varit för precis alla, ifall HR aldrig hade rotat i Quick.cirkusen. Samt om SB hade fortsatt med att tiga.
Så många hippokrater hade då fått simma vidare med sina märkliga illusioner betr. detta fall..

Vilka hade Sturegubben 'seriemördat' innan första domen föll?

"Att undvika fiaskon" går ju extremt enkelt att säga i efterhand, Quickfallet är ju så unikt att det aldrig har hänt förut och aldrig lär göra det igen. Förutse unika fiaskon är väl inte det enklaste att göra.

Ministollen Lambertz hade alltså inte fel i att de (domarna) är juridiskt korrekta eftersom domstolens utrymme att göra något annat än döma Sturegubben var mycket, mycket begränsat. Självklart hade det blivit samma resultat i hovrätten om han överklagat dit, ett erkännande har mycket starkt bevisvärde här i landet.

Enda möjligheten hade varit om någon domare läst på privat om mordfallen och insett hur illa ställt det var med manipulerade materialet som lades på bordet. Dock mycket tveksamt om någon hade velat riskera sin egna karriär för det nobla syftet.

De skall göra det för att staten har en skyldighet och ett intresse att utreda brott i sht så pass grova brott.Och att göra det rätt. Detta intresse och denna skyldighet skall tillgodoses av domstolen så långt den förmår. De kan aldrig göras beroende av vad en galning gör eller inte gör. Jag begriper faktiskt inte ens frågan.

En dom ska framförallt vara formellt riktig, d.v.s. grunda sig på att domstolen följt lagar och regler i sin utövning. Domstolen skall dock inte i någon större utsträckning eftersöka sanningen. Däremot bör en domstol söka komplettera bilden av vad som egentligen hänt om parternas bevisning inte ger någon vettig bild. Det får dock inte ske på ett sätt som sätter den misstänkte i ett sämre läge. Utifrån det sätt domstolarna resonerat i dessa fall kan man väl konstatera att ingen ytterligare bevisning kunnat missgynna SB och med facit i hand går det att konstatera att domstolarna gott kunnat ta in t.ex. sakkunnigbevisning i form av psykologer och psykiatriker som ifrågasatte teserna om bortträngda minnen. När all bevisning mer eller mindre åberopas av båda parter i ett brottmål bör domstolen undra litet kan man tycka. Men situationen var ju så extremt speciell, ingen domstol trodde väl för en sekund att gubben kunnat ljuga ihop allt detta.

Vem är 'Lena Arvidsson' som omnämns i Dan Josefssons bok om fallet Quick? Tydligen är hon fortfarande verksam som psykoterapeut och charlatan. Var?