Återträffen - en film av konstnären Anna Odell

Men det är ju hennes film, och hennes upplägg. Hon klipper och redigerar som hon vill, vi får se det hon vill att vi ska se. Om resten av klassen gjort en film om samma händelser skulle vi nog få en helt annan bil av Odell vs klassen.

Filmer om mobbning finns redan gott om, se Jan Guillous "Ondskan", som på ett vad jag uppfattar mer realistiskt beskriver fenomenet. Återträffen verkar mer handla om en person som inte passar in, inte vill passa in, utan av skäl som bara hon själv förstår vill provocera och konfrontera.

Problemet är att det handlar om personer som inte har en chans att försvara sig som svartmålas. Både för hur de var som barn, samt som vuxna. Problemet är också att vissa personer som ser filmen antar att personerna är osympatiska vuxna eftersom Odell framställt dem så (lite som om hon är en allvetande Gud). Eller också har personen inte fattat att allt är fiction. Se följande inlägg:


Edit: Det är ingen större konst att ta reda på vad personerna heter i verkligheten och den närmaste omgivningen vet också om det. Jag tycker det är osmakligt.

Å andra sidan kan man fråga sig om de verkligen ville offentliggöra sig. Kanske fick de chansen, att Anna ville göra en autentisk del 2 med sina klasskamrater, men de tillfrågade ville inte vara med på film? Om jag hade varit "konstnären av detta fjortis-spektakel" skulle det ultimata varit om ens klasskamrater deltagit i del 2. Jag är inte alls främmande för att hon önskade detta, men kunde inte pga. att klasskamrater nekade.

De kan väl då skriva en blogg eller låta sig intervjuas? De är ju inte döda, eller vad menar du?

Och var i ligger svartmålningen i skildringen? Låt oss säga att jag blev trakasserad av en kille som heter Tom och om jag då senare skriver en berättelse om detta är det då svartmålning om Tom faktiskt betedde sig så som jag skrev? Jag ska jag behöva skriva under varje skildring av de elakheter denna Tom gjort mot mig att "detta är författarens vision, Tom har en annan som gör honom mer sympatisk framställd" -- det är ju ett absurt krav.

Den skildringen Odell gjorde tyckte jag inte heller var helt svart (hur ni fått det till att vara så är bortom mitt förstånd), jag tyckte den var rätt rik på olika sorters männikors reaktioner på det som hade hänt under de där åren.

BTW, du vet att det här är ett konstprojekt och inte ett reportage för Aktuellt?


Jag tycker hon har framställt dem så som människor som mobbat brukar vara när de är vuxna, om det realistiska -- vilket jag tycker det till reaktionerna är -- är osympatiskt så är det givetvis sorgligt att verkligheten kan vara så. Men att då censurera det istället för att exponera det, bara för att vara "schysst", vore ju att begå våld på projektet, det tycker jag i alla fall.

Ärligt talat så är denna mesighet ni uppvisar rätt provocerande.

Vacker? Hon ser allmänt påtänd ut.

Försvarar inte mobbning,men nog verkar hon ha vissa psykiska problem..

Tycker hela filmen är amatörmässig, taffligt skådespeleri och uppstyltade repliker. Odell själv är definitivt ingen skådis och borde hålla sig borta från allt vad agerande och regisserande heter framöver. Själva idén med en film om en återträff kunde ju vara intressant, för att se hur rollerna förändrats under åren som gått. Hur folk utvecklats privat och yrkesmässigt.
Nu blir det ju bara så tydligt att det handlar om hennes egna problem som hon tydligen inte kunnat släppa, och hur hon på detta sätt hämnas gamla oförrätter. Som åskådare är det svårt att sympatisera med den konfliktsökande och provocerande huvudpersonen. Att göra en film av sina personliga misslyckanden i det sociala livet är väl magstarkt, det bästa hade varit om ingen velat finansiera eländet.
Men svensk filmindustri lider av idétorka och kastar sig glatt över nya idéer, hur svaga de än är. Vi får säkert se en uppföljare snart...

Varför måste man känna sympatier med huvudpersonen? Det tillhör visserligen normen för filmberättandet (kanske för all berättande?) att man ska tycka om huvudpersonen, även om det är en så kallad anti-hjälte, men vad är det som är så hemskt att Odell bryter mot den normen? Det är ju ingen vanlig film, det är ju en konstnär som arbetar konceptuellt och som vad jag vet inte har gjort en film tidigare varför det liksom tillhör hennes konstnärskap att just bryta mot konventionellt berättande.

Anna Odells konstnärskap verkar just utgå ifrån henne själv och hennes egna erfarenheter. Hon använder sig själv för att angripa något större, något mer generellt, vare sig det nu handlar om mobbing och maktrelationer mellan klasskamrater (och hur dessa maktrelationer även sträcker sig över tid och rum bortom skoltiden och klassrummet) eller om svensk psykiatrisk vård. Det har varit ett hyfsat vanligt tema för (i synnerhet) kvinnliga konstnärer att sedan 1960-talet använda sig själva och till och med sina egna kroppar so utgångspunkt för sin konst. Det är den sortens konstnärliga tradition som Odell tillhör. Visst, man behöver inte tycka om den sortens konst men det är lite märkligt att använda sig av kriterier från helt andra genrer för att angripa en specifik film (Återträffen) tradition och stil -- i så fall kan man mer framgångsrikt jämföra genrerna, eller stilarna, för sig som helheter och se fördelar kontra nackdelar med de båda vad gäller estetik, "föra fram budskap" eller underhålla publiken.

Med tanke på att filmen ändå sågs av nästan 200 000 människor på bio och fått en diskussionstråd på 22 sidor här på Flashback så har den ju aktiverat betydligt fler människor än vad svensk film annars brukar. Ur den synvinkel så har ju "svensk filmindustri" (vad som nu menas med det) den här gången lyckats rätt väl och inte enbart kastat pengar på Anna Odells narcissistiska begär och personliga korståg mot sina forna klasskamrater...

Rent vetenskapsmässigt har du helt rätt. Men tänk hur få scener det ändå var i filmen. Att dra in lärarna eller föräldrar hade gjort den avsevärt längre om den skulle varit i samma långsamma format, Anna Odells format. Kanske kommer en Återträffen 2? Det skulle helt klart kräva en hel del grävning för att få tag på föräldrar och lärare, så det är inte så konstigt att det inte fick plats i denna filmen.

Träffarna med lärarna och föräldrarna hade nog inte varit i närheten av lika stela (och fascinerande), så det hade inte längre varit möjligt att filmatisera, eftersom det inte finns någon gnista att dramatisera, det finns inga ursäkter att kräva. Möjligen från några lärare, men de har ju haft tusentals med elever, och kanske inte bryr sig så mycket. Nä, den filmen hade floppat

Egentligen är det dumt att vi diskuterar vad vi tror att Anna Odell tänkte när hon drog igång projektet, men eftersom det var jag själv som började debattera om det får jag väll slutföra argumentationen.

Låter det inte rätt orimligt att hon vid 40 års ålder plötsligt bestämmer sig för att lägga ett år (eller hur mycket tid det nu tog) av arbete på en film vars huvudsyfte är att ta hämnd på sina klasskamrater i grundskolan? Känns inte som nått man riskerar jäkligt mycket tid på, men det är väll bara jag. Att göra det för att ha skapat det, för att det är bra i sig självt, ser jag som mycket vettigare motivation. Som vilken slags konst som helst alltså.

Att riskera helheten bara för att få in en extra känga åt någon känns inte heller troligt, om hon ville gör sin film så bra som möjligt (vilket det är rimligt att anta att hon vill). Visst, hon hann väll med att kritisera en tio personer, men det såg ut som att klassen bestod av närmare 30.

I filmen frågade någon varför hon ville intervjua sina klasskamraterna, det är skitjobbigt att genomföra och skulle ju ändå inte ge så mycket. Hon svarade något i stil med att hon ville göra det man inte annars gör, även fast hon också tycker att det är jobbigt och stelt och fruktansvärt. I det har hon helt rätt, för personligen blev jag fascinerad av filmen, och även om du inte tyckte att den gav så mycket, finns det mängder med personer som tycker motsatsen. Filmen har fått folk att fundera, och tack vare den kanske fler vågat ta upp detta med mobbing.

När man ser filmen får man ändå intrycket att det är personligt, det är Odells egna unika upplevelser som avhandlas. Mobbing är ju inget nytt eller okänt som måste sättas på kartan eller "få ett ansikte". Ämnet är välbekant, själva begreppet fanns redan på 60-talet. Filmen tillför inget nytt, utan det är just hennes egna problem som hon vill visa världen: "-titta hur illa behandlad jag blev!".

En totalkass film som Lasse Åbergs Hälsoresan sågs av 1,5 miljoner, så 200 000 är inte så bra siffra. Hälsoresan får usla betyg i recensioner, medan Återträffen får toppbetyg. Odell har hur som helst lyckats bli recensenternas favorit, blir intressant att se vad som kommer härnäst från vårt nya stjärnskott.

Hon hävdar ändå att "det är såhär det har gått till" och så har hon gjort en dokumentärdel. Men hon sitter med taktpinnen.
Hon har sökt upp folk för att fråga om de vill vara med i hennes filmprojekt. Irl, ärligt, om en Anna Odell- en egensinnig gammal klasskamrat, frågar om man vill delta och man har visat intresse för att vara med,
då tror jag inte på, för min del, att man sitter och är så ignorant, så slingrande och så stolpig som hon framställt de gamla klasskamraterna. Helt okej att hon gör det fiktivt tycker några i tråden. Jaha, men då förlorar vi väl ändå vitsen med en dokumentärdel, eller hur? Jag anser både att dokumentärdelen är dåligt gjord, har ett utslag av självupptagenhet från Annas sida och en grace av mobbing, från den idag uppmärksammade konstnärinnan.

Jag är kluven. Jag gillar när hon grillar dem för detta med hierarkin i klassen, och att hon modigt vågar ta upp det på äldre dagar (för det är ju mer ett lite sådär barnsligt tänk man hade då man gick i grundskolan, och man var så mån om att inte tillhöra töntgänget). Det är bra att hon sätter fingret på detta.
Samtidigt.
För det första: så kan det faktiskt vara så att de populäraste i klassen, inte alltid upplever sig som populärast.
För det andra: Så finns det många exempel på "att den som är populärast" i klassen, tagit livet av sig. Och de andra har inte förstått någonting=populär mår inte alltid bra.
Detta är alltså två fördomar med filmen!

Tänk er då en "Anna Odell" som förargad dyker upp på ditt jobb (som Anna Odell gjorde med en av sina forna klasskamrater i dokumentärdelen) och säger: "Du stod högst i hierarkin! Jag har pratat med andra som tycker det."
För det första så kan det vara så att du inte själv upplever att du stod högst i hierarkin.
För det andra: Är det inte på gränsen till mobbing, att du får höra att din forna klasskamrat säger så mot dig? "Jag har pratat med andra..."

Okej. Vi säger att detta trots allt är fiktivt. Det är inte bra gjort! Hon har inte tagit med nyanserna. Hon utgår från en väldigt självupptagen utgångspunkt.

Eller så säger vi att det är så mycket överensstämmande från verkligheten, som Anna Odell säger. Där anser jag att man ser att det inte är sanningsenligt gjort. Hon kan ha gjort att klasskamrater inte mår speciellt bra, där hon har utnyttjat sin position då hon angripit problemet. Klasskamraterna får i efterhand inte berätta sin version. Det är Anna Odell som sitter med taktpinnen och hennes version lever vidare.

Jag knyter näven i fickan när jag ser Anna gå till attack mot sina forna plågoandar och tycker det är lite roligt. Samtidigt så tycker jag att det hela har en grace av fyrkantighet och inskränkthet.
Så kluven är jag.

Nja, mer om sig själv. Så på så sätt lyckas hon.


Det finns två saker hon har gjort som blivit kända. Det fejkade självmordet på bron och den här filmen.

Det gemensamma mellan dessa är att bägge har Anna personligen i centrum och att hon drar in ovetande, icke tillfrågade, personer i sina "konstprojekt".

Det är väl kanske främst det sistnämnda jag har svårt för. Att hon utnyttjar andra för att få utlopp för sitt ego och sina behov.

Men eftersom hon faktiskt legat inlagd på psyket till och från genom åren så känns det inte som att man inte kan gå på henne hur som helst om det heller, utan det blir mer till att tycka synd om henne.

Någon som kan svara mig på en fråga? Jag såg filmen och trodde att de i början var skådespelare, men när jag såg eftertexterna hade de samma namn som sina roller. Och i andra delen när hon intervjuade sina gamla klasskamrater, är det verkligen samma klasskamrater eller är det skådespelare?

Ber om ursäkt om frågan är väldigt dum, men jag blev lite förvirrad!