Citat:
Ursprungligen postat av
Passepartout
Som jag ser det problematiserar hon inte mobbningen utan ägnar sig just åt att hämnas. INGEN av hennes klasskamrater verkar ju vara vettig i hennes framställning. Om hon verkligen skulle intressera sig för hur hierarki uppkommer skulle hon ha ägnat energin åt vuxenvärlden. Hur kunde de vuxna gå med på detta? Var de själv delaktiga? Tänk om hon hade öppnat upp för en dialog med sina gamla lärare istället; sina föräldrar; de andra barnens föräldrar osv.
Rent vetenskapsmässigt har du helt rätt. Men tänk hur få scener det ändå var i filmen. Att dra in lärarna eller föräldrar hade gjort den avsevärt längre om den skulle varit i samma långsamma format, Anna Odells format. Kanske kommer en Återträffen 2? Det skulle helt klart kräva en hel del grävning för att få tag på föräldrar och lärare, så det är inte så konstigt att det inte fick plats i denna filmen.
Träffarna med lärarna och föräldrarna hade nog inte varit i närheten av lika stela (och fascinerande), så det hade inte längre varit möjligt att filmatisera, eftersom det inte finns någon gnista att dramatisera, det finns inga ursäkter att kräva. Möjligen från några lärare, men de har ju haft tusentals med elever, och kanske inte bryr sig så mycket. Nä, den filmen hade floppat
Citat:
Att hon har fått anslag för projektet säger ingenting, idén kan formuleras på ett annat sätt än "hämnd" och att hon tidigare har genomfört ett spektakulärt konstprojekt spelar naturligtvis in när bidraget beviljades. Det tidigare projektet fyllde en viktig funktion, så där har hon gjort en stor insats eftersom psykvårdens arbetssätt med bl.a tvångsbältningar kom upp till diskussion. I filmen däremot, upplever jag att hon trampat rejält snett.
Egentligen är det dumt att vi diskuterar vad vi tror att Anna Odell
tänkte när hon drog igång projektet, men eftersom det var jag själv som började debattera om det får jag väll slutföra argumentationen.
Låter det inte rätt orimligt att hon vid 40 års ålder plötsligt bestämmer sig för att lägga ett år (eller hur mycket tid det nu tog) av arbete på en film vars huvudsyfte är att ta hämnd på sina klasskamrater i grundskolan? Känns inte som nått man riskerar jäkligt mycket tid på, men det är väll bara jag. Att göra det för att ha skapat det, för att det är bra i sig självt, ser jag som mycket vettigare motivation. Som vilken slags konst som helst alltså.
Att riskera helheten bara för att få in en extra känga åt någon känns inte heller troligt, om hon ville gör sin film så bra som möjligt (vilket det är rimligt att anta att hon vill). Visst, hon hann väll med att kritisera en tio personer, men det såg ut som att klassen bestod av närmare 30.
I filmen frågade någon varför hon ville intervjua sina klasskamraterna, det är skitjobbigt att genomföra och skulle ju ändå inte ge så mycket. Hon svarade något i stil med att hon ville göra det man inte annars gör, även fast hon också tycker att det är jobbigt och stelt och fruktansvärt. I det har hon helt rätt, för personligen blev jag fascinerad av filmen, och även om du inte tyckte att den gav så mycket, finns det mängder med personer som tycker motsatsen. Filmen har fått folk att fundera, och tack vare den kanske fler vågat ta upp detta med mobbing.