Återträffen - en film av konstnären Anna Odell

Jomen, precis, jag tror faktiskt många kan inspireras av att göra en "Anna Odell" på klassåterträffen, och där tycker jag att filmen har bidragit till något.
I ett tillrättalagt, mainstream samhälle, där folk är livrädda att göra bort sig, så kan det behövas lite folk som vågar vara lite kontroversiella.
Däremot misstänker jag att hon svartmålat sina gamla klasskompisar ganska rejält. Och jag tycker illa om att hon för sitt eget syfte, gjort det på bekostnad av andra.
Hur gott ett syfte än må vara, är det aldrig okej att göra det på bekostnad av andra.

Och förutom det, så framställs inte karaktärerna särskilt unikt eller subtilt, utan de är ganska lättköpta karaktärer. Jag tycker inte den delen, oavsett då det gäller den själva filmade festen, eller det skeendet när hon konfronterar karaktärerna utanför, är särskilt bra gjorda.
Och den avsedda dokumentärkänslan i det uteblir helt. Hon ville ju ge konfrontationen utanför en dokumentär touch antar jag, då hon själv agerar som hon gör "med sig själv som Anna Odell".
Vill hon istället göra det som en fiction och spetsa till de hon mött, så blir det hela ganska förvirrat och dessutom rejält taskigt mot sina gamla klasskamrater.
Så, taskigt mot klasskompisarna är det ifall hon har spetsat till dem, just därför att tittaren får känslan av att det är en dokumentär (andra delen av filmen) och tror att klasskompisarna agerat just så, då hon sökt upp dem.
Och om det nu stämmer att de responderat på det sätt hon visar i filmen så är dokumentärdelen inte särskilt skickligt gjord. Tacka vet jag "Paradis: Kärlek" av Ulrich Seidl. Så ska en dokumentärfilmatisering gå till.

Faktiskt skulle jag vilja tillägga att om man haft en "Anna Odell" i klassen, som gjort revansch i samhället, så rent allmänt så brukar folk i klasser vara ganska rövslickande mot de som det gått bra för i samhället efter grundskolan,
och det beteendet tycker jag är värre.
Om nu klasskompisarna varit så skeptiska som de varit mot henne då hon sökt upp dem, så har de egentligen varit äkta (de förändrar inte sitt beteende för att hon kommer där som konstnär).
Tacken för det blir att de framställs som skit i en film.

Men den beskriver klasskamraternas synvinkel. Hon bjuder hem dem och skapar en dialog. Hur man ska kunna försvara att man har mobbat en person, vet jag dock inte.

Anna går iallafall inte ut med några namn, eller ens ansikten. Så om den ändå är gjort från synvinkel av en person gör inte så mycket. Men det görs många filmer. Jag personligen tror filmen är inte bara om Anna utan att detta är ett problem för många flickor och pojkar. Jag tror hon vill vecka debatt om mobbning generellt, och inte bara om hennes fall.

Du har rätt. Hon borde tacka dem för att de fortfarande inte vill ha med henne att göra.

Förlåt mina vänner, men jag har sett filmen och fy-fan vad dålig den är. I början tyckte jag att den var lite spännande, men sen urartade hela skiten och den var bara jobbig och "tjatig."

Hon är vacker denhär Anna, men det är bara något i hennes skådespel/personlighet som jag uppriktigt stör mig på.

Det här borde ju vara en självklarhet. Hur jävla trögtänkta är en del här inne egentligen?

Bara på Flashback kan man hitta idioter som tycker synd om mobbarna.

Nej, den är inte unik. Sen var det väl inte så att alla avskydde henne? Avsky är ju en rätt aktivt inriktad känsla mot en annan människa, de flesta var väl snarare likgiltiga mot henne tills att hon hotade gemenskapen för då var hon ett pucko som till stor del förtjänade att ogillas. Det är såhär "goda" människor oftast fungerar i grupp och sociologiskt sett så har man i över hundra ¨år i funktionalismens anda hävdat att Anna Odells behövs för att stärka gruppgemenskapen: några får uteslutas, antingen symboliskt, eller socialt eller med våld om så krävs -- mekanismerna är egentligen detsamma som när man i vissa "primitiva" kulturer har mördat (eller offrat) oönskade individer.

Och nej det är verkligen inte unikt. I min klass så fanns det en person som i princip ingen brydde sig om. som vi alla mer eller mindre aktivt uteslöt från vår gemenskap. Både i klassen som helhet och bland de små grupperingarna vi hade var han inte välkommen, så fort han ville göra ett inlägg i en debatt under lektionen så var det som om han inte sa något, ingen lyssnade. Jag tror ingen i vår klass upplevde att vi i princip varje dag frös ut honom, vi hade gjort det till en sådan rutin att vi inte reflekterade över det fastän det var helt uppenbart. Som tur är trakasserade vi inte honom, vem vet då hade vi kanske hel o hållet knäckt honom?


Det är just så mobbing fungerar: personerna som mobbar upplever väldigt sällan att de faktiskt mobbar en person, om någon uppmärksammar det för dem (någon utifrån eller den mobbade) så brukar de försvara sig med att personen som man mobbade var knepig, konstig, störig eller dum. Eller om det har gått en tid så brukar man försöka säga "vi var ju bara barn", som om vuxna inte sysslar med mobbing på samma sätt...

Mobbare kan vara rena mönstermedborgare, de behöver inte vara någon perfekt skurk à la Fritzl eller Hitler, likaså behöver inte ett offer vara perfekt och helt oskyldig. Vi har oftast indoktrinerats till att tro så, vilket leder till tyvärr att en sympatisk mobbare anses nästan ha rätt till att mobba ett osympatiskt offer. Det blir syntax error i vår moraliska kompass när verkligheten inte passar in i hur vi vill att ett offer bör vara och hur vi vill att en skurk bör vara. Att fortsätta lägga skulden på offret är egentligen att fortsätta utöva mobbingen; det är att utesluta den personen, göra den till sin egen förövare och på så vis skapa distans till denna att den är lite mindre värd än alla andra.


Jo, barn har moraliskt ansvar. Det är inga robotar eller husdjur vi har att göra med. Att juridiken tycker att 14-åringar inte är smarta nog att förstå vad de håller på med säger mer om lagen än om tonåringar, eller för den delen 10-åringar.

Om jag skulle fråga en tioåring om det är okej att jag kör hens huvud i toaletten, mot hens vilja, efter skolan varje dag så skulle hen nog svara nej. Om jag hade frågat om det var fel att göra så så skulle hen svara nej. Om jag skulle fråga om man får trakassera folk (ett universellt uttalande!) varje dag så hade hen nog också svarat nej. Ändå så kan i princip samma tioåring tycka det är helt korrekt att just trakassera den där särskilt utvalda personen som förtjänar att mobbas. Om en barn förstår vad som är rätt och fel (vilket barn för det mesta gör), vet att det faktiskt är någonting otrevligt mot en annan människa, någonting som barnet inte skulle vilja att själv bli drabbad av, så är den helt klart moraliskt ansvarig för sina handlingar. Att skolan också har ansvar för barnen säkerhet och trygghet förändrar inte det.

Att behandla barn som om de antingen vore psykopater, mentalt sjuka eller helt utan moraliskt ansvar eller kompass visar på hur sjukt degenererad den svenska kulturen är och detta gullande med barnen (som kan vara allt från 0-17 år gamla enligt svensk taxonomi) som om de vore förståndshandikappade kaniner.


Vissa kanske men de flesta är rätt osympatiska och försvarar sig oavsett hur man närmar sig dem, det går liksom emot deras självbild om de anser sig vara rätt hyggliga människor att öht erkänna att de gjort något fel. Det är därför det oftast är ordentliga skitstövlar som ber om ursäkt då de är oftast medvetna om att de är skitstövlar, det drabbar inte deras självbild då.


Öhhhhh, nej? På vilket sätt är det hämnd? Är det som när man är sur på någon och sticker en sax i en nallebjörn samtidigt som man fantiserar om att man då straffar den personen?

Så som jag såg filmen, bvilket nu är ett tag sen, så fanns det inte så mycket hämnd i den alls. Du verkar däremot besatt av Anna Odell och tror att hennes personlighet har någon större relevans för filmen i sig. Nu är visserligen Odell något av en narcissist så hon blir nog bara glad av din oförmåga att separera filmen från henne som person, men din besatthet av hennes person är något problematiskt då detta är en filmtråd och inte kändisskvaller.

Huruvida hon fik ut någon hämnd genom denna filmen har jag ingen aning om, det får man fråga henne om, men att filmen skulle vara någon slags hämndaktion har jag svårt att köpa. Jag ser ingen hämnd alls i den.


Hur många klassåterträffar har du varit på? Den jag varit på så var inga gamla lärare, rektorer eller vaktmästare närvarande varför jag har svårt att bjuda in dem i hela projektet som just handlar om en klass, och de relationer som uppstår där inom den klassen.

Dessutom är det mycket mer intressant att utelämna vuxenvärlden. I en klass så ska ju alla på sätt och vis vara jämlikar, man är född samma år, man kanske har liknande bakgrund, etc. Relationerna mellan dessa människor, som dessutom "bara är barn", är ju betydligt mer intressanta, i synnerhet då det finns en syn på barn som "maktlösa" när de i själva verket har mycket makt och utövar det hela tiden mellan varandra och mot varandra.


Men det är ju en klassåterträff, fattar du inte det?

Skulle en film bli mer intressant om den är mindre fiktion?

Ja, när det gäller den här filmen tycker jag det. Jag ser inget innehåll av värde att få se rekonstruerade scener av hur hon "minns" mötena. Anledningen att jag tyckte att det kunde varit intressant är om det faktiskt var riktiga scener, men om inte ens dem är riktiga så tycker jag inte alls att den håller speciellt bra som en film. För då hade hon iallafall haft en ursäkt till att den bara var så ytskrapande som den var.

Det måhända att den väcker tankar hos andra människor och liknande. Men jag dömer den enbart som en film, och då en film som jag inte tycker håller speciellt bra.

Gör hon?

Hon säger att hon gjort det men hur har hon fått till alla klasskompisarnas repliker?

Har hon spelat in dem? Har de i sådana fall godkänt inspelningen i förväg? Eller åtminstone i efterhand?

Eller har hon bara hittat på deras repliker?

Ta den där scenen i del 2 när två tjejer sitter i hennes soffa och tittar på mackorna. I filmen är Anna Odell inte närvarande, hon är i köket. Del 2 påstås vara en dramatisering av verkliga samtal.

De två tjejerna små-viskar till varandra:

-"Vågar man äta den där?"
- "Tänk om hon har förgiftat dem?"

Jag kan bara se två möjligheter till hur det replikskiftet kommit med i filmen. Antingen har hon tjuvinspelat dem (och de har knappast godkänt det i efterhand) ELLER så har Anna Odell helt enkelt bara hittat på den "dokumentära" scenen.

Oavsett vilket har det skett på bekostnad av de två tjejerna.

Så det där med klasskamraternas synvinkel och skapa dialog ...

... jag vet inte det jag.

Jag har länkat till en artikel där hon förklarar att hennes plan A var att faktiskt gå på återträffen och hålla det där talet. Som en del av ett konstprojekt hon ansåg sig ha rätt att dra in andra icke tillfrågade i.

När det föll pga att hon inte blev bjuden så gjorde hon denna film istället.

Så jo, filmen är om henne och hennes behov. Helt och fullt.

Och därigenom väcker hon en debatt om saken.