Återträffen - en film av konstnären Anna Odell

Men nu log hon väl faktiskt? Har sett henne nere på vår lokala ICA och reagerat på hur hon utstrålar en sorts känslokyla. Alltid samma uttryckslösa ansikte. Som om hon ständigt iakttar och dissekerar oss andra på avstånd.

Citerar Peter Wahlbeck:
"Blåst igen. Suck. Såg på en svensk film ikväll.
Anna odells . Återträffen.
Lita aldrig på svenska filmkritiker. En Så jävla hyllad film borde för fan vara bättre än detta? Ja ja. 08orna dom kan dom.... Gäsp
Det bidde en skolfilm om mobbing med finkamera."

Hennes blick verkar gå på kärnbränsle, så intensiv, galen kanske man kan säga, som den är!

Men visst blir man lite sugen på att se filmen. Dock verkar klippen mest visa hur Anna skäller ut de andra för att ha "mobbat" henne genom att inte "se henne". Alltså en attention whore som inte fått sitt lystmäte innan hon kom på det där med att låtsas försöka ta livet av sig etc. Fast det kanske förekom riktig mobbning också?

Hon vet ju om själv att hon ser konstig ut, eftersom en av replikerna i filmen säger att hon har så "sjuk och konstig blick". Det var antagligen nåt hon blev mobbad för i skolan också.

Vissa personer har ju ett visst utseende, så ser hon ut helt enkelt. Inte nåt jättekonstigt, eller?

Nu har hon haft en del slängar av psykisk sjukdom, så nåt ligger det i talesättet att ögonen är själens spegel. Men det är naturligtvis ingen anledning att mobba henne för.

Jag tror inte hon är särskilt "Galen" om hon klarar av att göra en film. Att göra en film är ett extremt krävande projekt som inkluderar samarbete med massa människor, punktlighet, envishet, bollande med ekonomi och så vidare. Jag tror hon är driven och skärpt.

Att hon tidigare i livet under perioder haft psykiska besvär behöver inte betyda att hon alltid är "galen".

Märkligt att majoriteten av inläggen handlar om regissörens utseende. Det kan ju inte vara det mest intressanta eller väsentliga med filmen, eller?

Hemskt att ett halvt misslyckat konstprojekt och experimentfilm får baggenomineringar.

Nja, utseende är väl ofta av intresse i en film. Oavsett det så finns en koppling till filmen och Odells utseende så då finns definitivt en relevans för diskussionen.

Från de klipp jag sett verkar filmen ha en närmast olidligt stel och teatral dialog. Stämmer det, eller är det bara otur att alla sekvenser jag sett låter som att de läses innantill?

Instämmer och anser att det är filmens största styrka. Jag vill minnas att jag i en radiointervju hörde Anna Odell tala om att hon var intresserad av det faktum att minnet - och då särskilt det episodiska minnet ur vilket allteftersom tiden går våra individuella jag/livs-berättelser växer fram - i allra högsta grad är bedrägligt; att vi människor tendererar att i vissa fall försköna dem, i vissa fall förvärra dem och ibland rent ut sagt fylla i saker eller hitta på sådant som aldrig har hänt. (Finns mycket intressant minnesforskning som stöder detta, däremot är ju det där med förträngda minnen efter att man utsatt för något traumatiskt inte särskilt välbelagt, som ju fallet Sture Bergwall nyligen har visat väldigt tydligt... ).

Nå, kanske sa hon det inte i just de ordalagen, men jag vill minnas att det var andemeningen och att det var en bland de saker hon ville visa/utforska med filmen. Sett ur det perspektivet tycker jag att filmen faktiskt var väldigt intressant! Särskilt intressant blev det när det dessutom kombinerades med det undvikande beteendet och de rena lögnerna som de före detta "klasskamraterna" när de intervjuades hasplade ur sig om att hon inte blev inbjuden till klassträffen och det där.

Bra film, helt klart! Första delen kunde gärna varat litet längre och spårat ur litet mer och joggingscenerna kunde skippats helt. Skådespeleriet var enligt min mening jävligt bra -- med tanke på att det är en svensk film var det väldigt många bra (och tidigare okända, eller?) skådespelare i en samma film liksom, vilket jag inte kan påminna mig om att jag har sett sedan, ja... jag vet faktiskt inte...


Tycker det var precis tvärtom faktiskt! Dock brast det ibland...

Det är som sagt mycket möjligt att jag har fel. Såg ett till klipp nyss, där någon höll ett tal och det absolut inte var teatralt. Alltså talet som föranledde att hon reste sig upp och höll sitt tal, eller vad hon nu gjorde.