Varför tror man på gud?

Det här tyckte jag var mycket fint och bra skrivet av dig!
Lite av detta har jag också försökt få fram då jag sagt att det finns ateister som förmodligen är mer troende än en troende själv.
Jag har också en starkt humanistiskt syn och håller med dig i det stora hela men jag har tron utanpå det.

Ställ er fråga om man visste att gud fanns, skulle då jordelivet ha någon som helst betydelse? Svårt att veta guds mening med jordelivet men kanske att vi inte ska göra samma fel som adam och eva(symbolisk berättelse), lära oss av misstag?

På vilket sätt kan en ateist vara mer troende än en troende?
Utveckla gärna.

Och vem/vad bestämmer vad ett misstag är?

Jag menar egenskaperna man oftast tillger sig som troende.
Budskapet som Gud och Jesus nu ville att vi alla skulle sträva efter inte är enbart en troendes egenskap.
De flesta strävar efter det.
Det finns många troende som beter sig riktigt illa men säger att de är djupt troende och tror att det räcker. Bara man är troende så..... Jag har mött flera sådana så jag vet vad jag pratar om.
Människor som säger att de är djupt troende men som är fientliga och hatiska och hånar andra.
Medan det finns massor av icketroende som är de finaste människorna som finns vad gäller alla egenskaper man nu skall sträva efter i Bibeln och tron.
Hoppas du förstår vad jag menade. Jag har lite svårt att formulera mig tydligt och skriver oftast det jag tänker.
Den som skrev innan, beskrev det bättre!
För mig betyder troende att det är en människa som jobbar med sig själv. Sitt eget kors så att säga. Då kan man inte säga, mitt kors är bättre än ditt och du, du har inget kors, så det blir helvetet nästa...

Okej, tack.
Tror jag förstår.

Det var lite konstigt formulerat då jag aldrig använder ordet "troende" på det sättet.
För mig är moral och etik helt bortkopplat från tro. Uppenbarligen precis som du säger kan man vara en "bra" människa utan en tro. Det finns inget en religiös kan göra (i moraliska sammanhang) som inte en ateist kan göra.

Men jag förstår.

God fortsättning.

Ja tack detsamma!

När sa jag att det enda som avhåller mig från att begå ondska är det som står i bibeln? Jag besitter lika stora möjligheter att begå avskyvärda handlingar liksom du men ger dig ett syfte till varför dessa, icke får ett neutralt värde genom Gud. Det var du som kalla ondska för "koncept", inte jag vilket är förenlig med DIN världsbild.

Livets absurditet utan Gud visar att frågan om Guds existens är den viktigaste frågan en människa kan ställa. Ingen som verkligen begriper vilka följder ateismen får, kan säga att det inte spelar någon roll om Gud finns eller inte. Om Gud inte existerar blir livets absurditet i grund och botten avsaknad från mening, värde och syfte även om vi subjektivt kan inbilla oss motsatsen. Jag säger inte att ateister behöver uppleva livet som tråkigt, meningslöst utan personliga värderingar och lever omoraliskt. Tvärtom skulle livet vara outhärdligt och omöjlig att leva utan dessa övertygelser. Min poäng är att om ateism är sann, då är alla dessa övertygelser subjektiva illusioner. Hur desperat man än klänger sig fast vid illusionen, finns det inget objektivt värde.

Utan Gud är människan och universum oundvikligen dömda att dö. Utan hopp om odödlighet hamnar alla biologiska organismer vid samma slut destination. Forskarna säger att universum utvidgar sig och galaxerna rör sig allt längre ifrån varandra. Därmed blir det kallare och kallare och så småningom kommer alla stjärnor ha slocknat. Låt oss då titta närmare på människans mening

Om varje människa upphör att existera när hon dör, vilken yttersta mening har då hennes liv? Spelar det i slutändan någon roll om hon överhuvudtaget någonsin har existerat? Visst kan hennes liv ha varit viktigt i förhållande till vissa händelser men vilken yttersta betydelse har någon av dessa händelser om allt är dömt att förgås? Vad spelar det då roll om han har påverkat någonting? All forskning, diplomati och utveckling som människan berömmer sig av? Räcker det med att förlänga livet för att ge det mening? Om du fick 2 val att antingen dricka gift eller ett elixir som ger evigt liv skulle du antingen bli dömd att dö eller leva ett meningslöst liv utan slut. Existerar inte en personlig medvetande Gud skulle våra liv kunna fortsätta i all evighet och ändå fullständigt sakna mening. Är det inte bara odödlighet som människan behöver om livet i djupast sätt ska vara meningsfullt? Hon behöver både Gud och odödligheten och existerar inte Gud har hon ingetdera.

Låt oss titta närmare på människans värde.
Om livet slutar vid döden då spelar det ytterst sett ingen roll hur vi har levt och väljer att leva. Eftersom vårt slutgiltiga öde inte hänger ihop med vårt beteende kan vi lika gärna leva som vi vill. Finns det ingen odödlighet då är allting tillåtet. När människan ej längre tror på godhetens belöning och ondskans bestraffning, finns det ingen anledning att vara mänsklig. Finns det ingen Gud följer det heller ingen vedergällning för ondska. Dessa får ett neutralt värde, inget objektivt rätt och fel, gott eller ont. Vem kan i en värld utan Gud avgöra vems värden som är rätt och vems värden är fel? Det kan inte finnas något objektivt utan endast subjektiva bedömningar. Det innebär att det är omöjligt att fördöma krig, brottslighet, förtryck, etc som någonting ont eller prisa kärlek, generositet, självuppoffring, etc som någonting gott.

Ateisten lämnas i bästa fall till ett liv i förnekelse. Tyvärr inser de flesta inte det och fortsätter leva som ingenting har hänt. Ateism i praktiken är en omöjlighet då den enda lösningen som ateist är att inte blunda för livets absurditet. "En grund byggd på hopplöshetens fasta grund" Likväl fortsätter man leva som om livet faktiskt har en mening. Det är totalt inkonsekvent att hävda livet objektivt sett är absurt och sedan hävda man kan skapa mening med sitt liv. Ateistiska humanister är total inkonsekventa då de framhåller traditionella värden som kärlek och broderskap. Hur kan man motsägelsefullt hävda livets absurditet och mänskliga kärleks dygder? Synen att det inte finns några moraliska värden är logiskt oförenlig med att förespråka broderskap och kärlek.

Men innerst inne vet vi sannerligen att något inte stämmer och att det finns objektiva moraliska sanningar såsom Godhet och Kärlek. Därför är det ett starkt argument för Guds Existens.

1. If God does not exist, objective moral values do not exist.
2. Objective moral values do exist.
3. Therefore, God exists.


Allt "i dig" är objektivt? Där kom det ateistiska predikan utan gudstjänst. Du verkar inte så olik de du anklagar? Du genomsyras min vän, nästa steg är att knacka på dörren vilket kommer öppnas om du verkligen söker. Jag talar om Sann Kärlek.


Idioti och intellekt hänger väl inte ihop? William Lane Craig är ännu ett bevis på att kunskap/intellekt inte hindrar Guds Tron.


Pga att allting filtreras genom det ateistiska filtret ser du allting som subjektiv. Du har byggt ditt torn sten efter sten, premisser efter premisser och principer så att inget ljus kan penetrera bygget. Varför föraktar du Ljuset och lever i Mörkret?

Orkade inte läsa allt (sorry). Men kan väl säga så här; självklart har inte livet någon speciell mening.
Och varför skulle en gud ha rätt att avgöra om jag levt ett gott liv,om denne gud inte ens ger sig tillskänna? Ska vi människor gissa vad denne gud tycker är gott och ont?

Möjligt kan det vara en falsk analogi men inte halmgubbe. Jag är fullt medveten att det är en gråzon av lycka men jag kan inte skriva alla olika variationer. Jag är fullt medveten att folk kan finna lycka i många olika saker men för MIG så får det mig bara att bli nihilist och deprimerad. Vissa stoppar sin existentiella vandring utanför metafysiken och andra anammar den och för mig så fann jag det nödvändigt att gå in i en religion för att finna det du finner i något utanför religionen.

Det är bra att du alltid är rationell. Brist på självförtroende har du i varje fall inte.

Detta är väl ungefär vad en tro ger förutom att man spänner upp en värld där människan inte själv kan ändra på vad som är rättigheter och skyldigheter. När jag började undersöka det hela så kom jag fram till att en behöver, i varje fall i mitt tänk, en mer objektiv form av det hela.

Korrekt. Falsk analogi. My bad.

Jag tycker bara att det är trist att du inte kan finna lycka och mening i verkligheten.
Varför är inte ett hederligt "jag vet inte" (när det kommer till de stora frågorna) okej?
Måste du dra det till nihilistiska nivåer? Du verkar väldigt absolut i ditt tänkande.
Lycka eller supa. Religion eller en verklighet utan mening.

Synd.

Jag är bara övertygad att bryr man sig om vad som faktiskt är sant och har modet att acceptera verkligheten för vad den är skapar man en långsiktig lycka.

God fortsättning.