Citat:
Ursprungligen postat av
in84ever
Så här skrev jag i en annan tråd, men den är på sätt och vis OnT även här:
Jag fattar ingenting.
Sitter hemma hos mina föräldrar, pensionärer och moderater sedan barnsben. Pappa aktiv i politiken. Både två intelligenta allmänbildade välutbildade akademiker hederliga och skötsamma av den gamla sorten.
När beskedet kom att alliansen träffat överenskommelse med S Mp och att extra valet inställt säger båda spontant det var väl skönt.
Jag säger då att då finns det ju bara ett oppositionsparti kvar.
Nej, säger min pappa så är det ju inte.
Två dagar tidigare har han kräkts över att invandringsfrågor inte får diskuteras och att man borde rösta på KD i extra valet.
De vet att jag gått över till SD och jag har fått tillfälle att lufta min oro, rädsla och ilska över vad den extrema invandringen gör med vårt land. Pappa tycker nog att han har bättre koll på politik och ekonomi än vad jag har och det har han generellt också. Mamma känner jag är bara lite motvallskärring mot mig och det verkar bara låsa sig för henne när frågan kommer upp. Jag har valt att inte diskutera senaste tiden utan att bara säga att det finns väl inte pengar längre så fort de klagar på något i samhället.
Jag pratade med en sjuksköterska som jobbar i Norge häromdagen. Hon kommer från Sydamerika och kom till Sverige som tonåring under 80-talet. Flerbarnsmamma och nu även mormor. Decemberöverenskommelsen kom på tal och vi började prata politik. Jag pratade både hårda och mjuka värden gällande de problem som MENA-invandringen för med sig.
Hon, kvinna, skötsam, integrerad invandrare, årsinkomst på över en miljon började svamla om att SDs politiker är kriminella, återkom vid flera tillfällen till Breivik och upprepade argumentet att SD bara har en fråga och att de inte var mänskliga. Inga av de frågor jag ställde bemötte hon tex var ska 200000/år bo, hur ska de försörjas, jobb, sjukvård, skola etc ni förstår. Hon upprepade samma mantra Breivik.
Mina föräldrar, syskon, svågrar, svägerskor och nu utbildad skötsam integrerad invandrare fattar verkligen inte. De fattar fanimej inte. Jag begriper inte att normalt förnuftiga intelligenta människor inte kan förstå. Det gör mig lätt desillusionerad, även om jag inser att verkligheten kommer komma ifatt dem förr eller senare. Ekonomin och logistiken kommer förr eller senare ge SD rätt.
Ja, det är obegripligt. Har samma erfarenhet. Den närmaste familjen har dock helt konverterat till SD, men runt omkring finns det
fickor av människor som är helt oförstående; och det rör sig i huvudsak om människor som är högutbildade (minst civilekonom/civilingenjör och uppåt). Själv har man ju begripit vart det hela tar vägen i kanske 20 år. Och nu när vi står här med 150+ utanförskapsområden, varav 50+ där polisen har tappat makten, dussintals dagliga våldtäkter, skottlossningar, mord, ambulerande inbrottstjuvar, tiggare utanför minsta servicebutik, hundratusentals arbetslösa och bidragsberoende araber och svarta som går omkring, en skola i fritt fall, oändliga vårdtider, ett nedlagt försvar osv osv osv. Och ändå: fattar ingenting.
Det måste röra sig om ren förnekelse. Om avancerade förträngningsmekanismer. Och de är så oerhört starka att de kan separera barn och föräldrar och äkta makar sedan många år. Se Karl-Olov Arnstbergs inlägg
I begynnelsen var ordet och om den Fjärde och sista sortens tystnad:
Citat:
Den fjärde och sista sortens tystnad är förmodligen den mest smärtsamma. Det är den som klyver par, familjer och vänkretsar. En dissident berättar för mig att hans äldsta dotter betraktar honom som en rasistfascistnazist. Hon vill inte ha något med honom att göra. Nu ska hon flytta till Australien och tänker inte lämna honom någon adress där han kan nå henne. Han har varit en schysst och omtänksam pappa men det hjälper inte. Han tänker att han aldrig mer kommer att ha någon kontakt med henne. Och om han dör kommer hon inte att få veta det förrän kanske långt efteråt. Att han skulle vara rasist är naturligtvis bara trams. Däremot vänder han sig mot den förda invandringspolitiken, inte minst för sina barns skull.
En annan dissident talar ofta med mig om de vänner som tystnar och försvinner, om ett gallrat Facebook, om en son som visserligen svarar när han ringer men aldrig ringer tillbaka. Sonen säger att han respekterar sin pappas åsikter, även om han inte tycker likadant. Så blir det tyst i luren och främlingskapet ligger där och växer i tystnaden, som ett farligt djur.
En tredje dissident har sökt övertyga sin fru. Att han har alla argument i världen, att han tillhör den stillsamma typen som nätt och jämnt kan tänka sig att höja rösten, det hjälper inte. Hans fru vill räkna sig till de goda och säger att han med sina högerextrema åsikter har blivit henne främmande. Tystnaden är en inre kärna, omgiven av selektivt vardagsprat. De är båda försiktiga mot varandra, väljer sina ord och är däremellan tysta. Det gör ont för dem båda. De har varit gifta i väldigt många år. Om deras äktenskap håller? Ja, säger han, också till priset av tystnad! Han vill inte förlora henne. Hon svarar att hon inte vet, att de får se till sommaren.
Man känner igen det här. Från nazismen med såväl förnekelse som angiveri. Från Sovjetunionen och de forna öststaterna, där t.o.m. en familjemedlem kunde vara hemlig politisk agent. Och i sagans form: "Kejsarens nya kläder".
Det skulle vara intressant med en kunnig psykolog som kunde förklara dessa mekanismer. Kan man förstå mekanismerna så kan man även hitta vägar att nå fram till dessa människor. Men en del är antagligen helt förlorade; jämför flickan som blev mördad av en invandrare och där pappan efter mordet helt förnekade invandringens baksidor och fortsatte driva den s.k. 5-i-12-rörelsen till minne av sin mördade dotter.
Det skulle även vara intressant att veta hur stor andel av de som nu uppger SD i opinionsundersökningarna som har varit totalförnekare. Finns de alls? Kommer SD någonsin kunna hoppas på 100%?
