Jag tolkar inte längre missnöjda M-väljare och missnöjda LO-anslutna och missnöjda vad som helst, som jag gjorde tidigare.
Innan var det en förhoppning om att det öppnade upp för samarbete, tillnyktring osv. Numer ser jag det snarare som positivt för att det ger SD växtpotential.
Jag har liksom gett upp tanken att SD någonsin kommer bli accepterade. Men samtidigt har en förhoppning börjat kännas allt mer realistisk att de faktiskt ska kunna nå egen majoritet.
Det är likadant i tråden om mediekriget om mångkultur. Jag tolkar inte längre enskilda debattartiklar som att någon svängning skulle vara på gång. För i det stora hela så är det precis samma, och när det gäller nyhetsrapportering så går utvecklingen ensidigt åt mer dolda signalement, nedtystad brottslighet, bagatellisera upplopp, gruppvåldtäkter, rån. En bild där någon håller upp en skylt där det står att Jimmy Åkesson är dum blir helsidesreportage om listig antirasistisk kupp. Aftonbladet bryter i direktsändning när SD visar statistik om invandringen.
Lika lite som jag tror 7k kommer vända tror jag att media kommer göra det. Den förhoppningen har jag gett upp, men istället blivit allt mer hoppfull om hur stor den alternativa median kan bli. Fria Tider håller enormt hög kvalité exempelvis, och når väldigt, väldigt många.
Jag börjar allt mer se SD och alternativ media, inte som en kraft som ska påverka etablerade och få till en tillnyktring. Utom som en utmanare som tar över.
Det är som om nationalister/traditionalister/konservativa/etc inte kan arbeta på samma sätt som vänstern. Det är en annan mäniskotyp.
Vänstern är väldigt skickliga på att ta sig in i universiteten, föreningar, media, skolor, myndigheter och därifrån långsamt påverka. Medan de är urusla på att organisera något eget. Titta på feminismens framgångar att påverka befintliga organisationer, men det urusla resultatet att skapa en egen (FI).
Det är ingen taktik. Det är bara att vänstern lockar en viss typ av mäniskor. Personer som i grunden trivs i en konservativ miljö, men har självbilden om att vara lite radikalare och mer rebelliska, lite mer "street" än sin omgivning. De gillar att verka inom exempelvis de akademiska instituten, bland välbärgade likt de själva, manliga normer, ordning och reda. Men i den miljön vara rebellen. Den färgglada bland de gråa. Ungefär som att åka på ett kristet läger och där känna sig som en häftig bad boy. Lite lättare där än att göra det i Harlem.
I dessa trygga miljöer, universiteten, föreningar, myndigheter, påverkar de lite, lite i taget. Inte som en långsiktig strategi, utan som en sätt att markera sin egen image. De har tålamod för det är egentligen inte förändring de vill ha.
Den andra typen av mäniskor fungerar tvärtemot. De avskyr den miljö de befinner sig i. De vill ha förändring omedelbart. För dem är arbetet ingen image-boost. De vill tvärtom synas så lite som möjligt i sin aktivism. Till och med SD:s tillfällige partiledare är det högst ovilligt hur skicklig han än må vara.
Dessa mäniskor kan inte förändra såsom vänstern har förändrat. De är för otåliga, för engagerade, vantrivs i motståndarnas miljö. De söker sig istället bort från den. Bort från myndigheter och skolvärlden och hamnar istället i den privata sektorn eller startar egna företag.
Personligheten driver de på samma sätt att missnöje resulterar i att de startar egna tidningar, bildar egna partier som angriper motståndarna utifrån.
Förenklat kan man säga att vänstern drar till sig mäniskor som förändrar inifrån. De står ut med denna tålmodiga kamp eftersom det är själva kampen de njuter av. Det är den som definierar deras självbild av att vara den progressiva bland tråkiga, stelbenta borgare. Högern ser istället kampen som ett nödvändigt ont för att förändra något de genuint verkligen ogillar. De söker sig bort från detta och bygger något eget med förhoppning om att växa förbi sina motståndare.
Jag börjar blir övertygad om att det rätta är att bejaka denna personlighet. Istället för att försöka sig på vänsterns taktik. Skit i samarbete med 7k och ifall tonläget börjar förändras i media. De är motståndare och siktet ska vara att de ska krympa tills de är ute ur riksdagen och media ska tappa läsare tills de är i konkurs.
Snarare bör vi se upp med vänstertyper som börjar söka sig till andra sidan. Det ligger i deras personlighet att göra så. Vänsterimagen behöver en fungerande borglig struktur att vara i. De får problem när deras önskningar blir förverkligade. Det krävs någon som måttfullt drar i bromsen för att vi ska ha råd med "visionärer" som skriker att alla är välkomna. De är likt barn som någonstans egentligen vill att mamma och pappa sätter gränser, men kan inte riktigt förstå det själva.
Nu är hela 7k och media fylld av mäniskor likt de själva och de kivas om att vara mest progressiva i organisationer som fungerar allt sämre. Till deras eget förtret finns ingen måttfull mamma och pappa kvar som drar i bromsen. Och de kan inte göra det själva eftersom deras image är att vilja ösa på mer. Så där står de bland likasinnade och tävlar om att vara mest progressiv medan alla egentligen längtar tillbaka till 80-talet när saker fungerade och de kunde vara rebelliska genom att ta en öl på en bögklubb.
Klart SD blir lockande i framtiden. Det är helt ny betesmark. Fungerande organisation enligt traditionellt stuk där de återigen kan leka den originella som är lite mer rebellisk och crazy än de andra.
__________________
Senast redigerad av Pung 2014-12-10 kl. 21:33.
