Henrik Arnstad ljög om examen

Kapitalistlakejer, kryptokommunister, populister, tokliberaler, talibanfeminister, rasister. Politiker och debattörer får självfallet kalla sina motståndare vad de vill. Men när det krävs att vi journalister ska anamma orden behövs en mer neutral, intellektuellt hederlig analys.

Stefan Löfven pressades i SVTs Agenda i går om hur han kommit fram till att SD är just fascistiskt. Han hänvisade då till ”historikern Henrik Arnstad” som skrivit en bok om fascism och anser att SD ska kallas fascistiskt.

Arnstad, som inte är historiker i akademisk mening, agerar som debattör när han driver sin tes. Den har också fått mothugg från historiker i forskarvärlden.

”Sverigedemokraterna är naturligtvis inte ett fascistiskt parti”, skriver till exempel Håkan Blomqvist, docent i historia och föreståndare för samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.

Journalisten Annalena Lodenius, specialiserad på extrema rörelser, beskriver på sin blogg hur den nyväckta debatten gjort att hon i Ekot fått förklara att Sverigedemokraterna och fascism är olika saker:

”Det finns många olika definitioner av vad den här typen av partier ska kallas, men det vanliga är inte att man kallar dem fascister. Det är det ganska få som gör, åtminstone om man tar del av den av den rikhaltiga forskningen på området”, skriver Lodenius ...

Fascism eller nyfascism, orden är starkt värdeladdade. I nivå med nazism och nynazism. Nazismen blir inte mindre nazistisk för att den är ny. Samma gäller för valören i ordet fascism, ny eller gammal. De flesta kopplar det till Mussolini, våld och diktatur. Därför blir det knepigt med tolkningen när Löfven hänvisar till en definition där det totalitära och antidemokratiska har tagits bort.

Visst kan man omdefiniera termer. Men problem uppstår i kommunikationen om man menar något annat med orden än vad mottagaren tolkar in i dem. Där finns bekymret med fascism-etiketten.

... journalister som sätter för starka etiketter uppnår sällan något annat än att de väljare man kallar rasister, fascister eller nazister slutar lyssna.

Som sannhetsvitne for sine karakteristikker bruker Arnstad den utmerkede britiske fascismeforskeren Roger Griffin. Dessverre fremstår det som Arnstad ikke fullt ut har forstått verken Griffin eller fascismebegrepet.

Arnstad forsøker å stjele Griffins bil, for å bruke en metafor, men her plukkes sidespeil, skvettlapper og tilhengerfeste, mens karosseri, hjulstell og motor står igjen. Arnstad kommer ingen vei, fordi han glemmer de helt sentrale momentene i Griffins definisjon av fascismen. Han evner altså ikke å skille det uvesentlige fra det vesentlige.

... Arnstads klipp og lim-metode, hvor han stiller en ideologisk diagnose på bakgrunn av enkeltsaker han ikke liker, fremstår som både instrumentell og uten analytisk dybde og helhet. Kan hende går den hjem blant noen få venstreorienterte som fullstendig har misforstått hva dekonstruksjon er. For selv om det er viktig å undersøke og kritisere vedtatte sannheter og utforske hvordan makt også kan være skjult i strukturer og forestillinger, fritar den ikke forskeren for helt grunnleggende vitenskaplige kriterier: Et studie med allmenn gyldighet må vise til flere likheter enn ulikheter. I stedet tømmer Arnstad viktige begreper for innhold for å gjøre et politisk statement.

... De har ett Mussolini-språk, de talar mycket om nationen och hur man ska kunna uteslutas som svensk om man inte är lojal.

... Fascismen kopplas ihop med förintelsens fasor, men samtidigt är det en politisk ideologi. Om man pekar ut att fascismen har makt i Sverige och kan fälla regeringar blir det jobbigt. Då är det enklare att möta det med förnekelse.

... Mattias Karlsson har en fascistisk glöd i sina uttalanden som kanske Åkesson inte har.