Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har fruktansvärt svårt för (endel) vardagssysslor. Riktigt hur svårt förstod jag nog först när jag fick pröva metylfenidat.

Också med stimulant är många saker svåra - eller nej, få saker är liksom på riktigt _svåra_, men det är helt hopplöst att göra dem pålitligt rutinmässigt.

Det som stimulanten visade mig var att min hjärna är helt kass på att koppla ihop olika moment till helheter, vilket leder till att "enkla" saker aldrig riktigt vill bli rutin. Att borsta tänderna är liksom inte en handling, det är en räcka av isolerade moment. Det var ett magiskt moment när jag för första gången upptäckte att det räckte med att tänka "borsta tänderna" för att hjärnan s.a.s. skulle veta vad den skulle göra!

Intressant nog så lyckades jag bli litet bättre på en del saker redan innan jag fick metylfenidat bara genom att försöka analysera VAD det är som gör saker besvärliga. Det hjälper att bena ut exakt var det besvärliga ligger, och sedan försöka se om det går att modifiera. Och att medvetet bygga in "aspiga" belöningar i olika sysslor har också fungerat bra: jag gillar att sortera saker, så jag hänger alltid tvätt enligt hur snabbt den förväntas torka. Försöker göra det till ett pussel att fylla diskmaskinen.

Men fortfarande så finns det mängder med "enkla" saker som bara inte vill funka tillräckligt bra. Jag arbetar fortfarande hårt på problemen med städning (fastnar vid att gnugga vägglister eller andra detaljer - och det blir aldrig perfekt rent ändå) och duschande och disk (det är inte så att jag hatar vatten, men jag hatar att vara litet blöt; vill ha en helkropps hårtork som blåser mig torr på 10 sekunder!), och...

En av de viktigaste sakerna jag lärde mig själv var att om jag kör fast med någonting, nånting bara inte blir gjort, så är det bättre att bara mentalt lägga det åt sidan och göra något annat. När jag "fastnar" och inte får gjort nånting jag tänkt mig göra så blir det inte bättre av att försöka ännu litet till, det blir värre. Bättre att göra nånting annat, och se om det går att "lura hjärnan" att få det besvärliga gjort i förbifarten.

Men det är ett helvete att ha problem med trivialt enkla saker - isynnerhet när man _verkar_ väldigt normal och kompetent.

Mjo, jag har haft en del problem hittills under min ganska korta livslängd på Jorden, sen om det spelar in med AS eller inte låter jag vara osagt men sumpade skolan totalt förutom några få ämnen, redan hunnit att ha grova alkoholproblem och sen bensoberoende på det. Vardagssysslor har jag väldigt jobbigt och svårt med, bara att gå till Apoteket och skaffa medicin är jobbigt och skjuter alltid upp städning och andra grejer. Lider antagligen av prokastering eller vad den nu kallas, uppskjutningsproblematik.

Känner igen mig mycket i det. Även om jag bättrat mig på att inte skjuta upp diverse sysslor.

Eftersom det är olika från person till person så skall jag bidra med mitt strå till stacken.
Skolan gick väl halvbra, mobbning så klart men jag lätt mig inte knäckas och såg till jag klarade mig tillslut att få fullstängigt betyg så jag kunde börja på gymnasiet. klarade det med som tur är.
Det tog lite extra tid, Men det var värt det i mitt fall. Just nu så har jag praktik på ett ställe som jag trivs på.

Dock när det gäller andra saker så jag väl börjat slarva lite, speciellt nu när jag har varit sjuk.
så idag så blir det att jobba på praktiken och sedan hem och städa en liten rövarkula.
Det är så det ser ut nu hemma hos mig. Har väl lite problem med att städa och hålla ordning.

Prioriterar lite annat just nu

Ok, jag känner flera med Asperger (Äntligen stavade jag rätt! ) och de verkar ha någon sorts aversion mot alla former av sociala sammanstötar, de kan t.ex. aldrig gå ut och "bara ta en fika" eller "hänga lite på stan", allt ska ständigt liksom planeras intill minsta lilla mikrosekund. Glöm det här med spontanitet, det verkar inte finnas något sådant i deras värld.

Jag fattar ju att detta är något de inte kan hjälpa, det är såhär de fungerar. Men hur tycker ni att jag ska göra för att förbättra relationen med dessa på smartast sätt? Jag har ju egentligen ingenting emot dem, men ibland kan jag störa mig något jävulskt på dessa satans "ritualer" som ständigt och jämt måste ske. Det gäller ju på nåt sätt att sätta sig in i hur "dom" "fungerar" sas.

Sen kan jag tycka att dom blir lite väl "bortkopplade" ibland, ungefär som att de glömmer bort verkligheten runt omkring och blir fast i sin egna lilla värld. Man får känslan av att de missar mycket i livet, för man tycker ju att dom borde ha mer insikt, men ibland känns dom väldigt insnöade och trångsynta, världen är liksom så svartvit på något sätt. Och när de ska uttrycka sin åsikt blir stämningen oftast väldigt dålig för de säger saker rakt ut utan att känna någon form av empati eller känsla över vad som kan tyckas vettigt i den situationen. Alla vill väl ibland smälla någon på käften och be personen dra åt helvete, men vi gör det inte, för det tycks ociviliserat och kan förstöra för de andra personerna i sällskapet, så vi biter ihop. Inte Aspergaren.

Det här är mina erfarenheter av mina bekanta. Det har varit många toppar och dalar kan jag säga. Men vi har också haft väldigt roligt vid de tillfällen vi kommit bra överens!

Bästa sättet att förbättra vänskapen skulle väl vara att planera i förväg om ni ska hitta på något. Och inte komma med spontana påhitt. Jag får panikångest i sådana situationer och har slutat höra av mig och prata med vänner som kommer på spontana saker då det tar så mycket på krafterna.

Ja visst, missar vi med AS kanske mycket i livet, men inget jag direkt saknar. Har mina filmer, tre vänner jag umgås med och Flashback. Och det trivs jag med.

Att Aspies saknar empati är bara en fördom. Det tar längre för "oss" att hantera känslor av det slaget så det kommer oftast senare när man rett ut allt i sin skalle. Men visst har jag klantat och sagt opassande saker, men det har tränat och blivit bättre på.

Där ser man! Vad är det som är så jobbigt för er "Aspisar" med spontanitet? Är det stress inför brist på planering eller vad? Men du har nog rätt, vi borde försöka planera mer, det verkar fungera bättre när tillvaron är mer "tillrättalagd" för mina Asperger-kompisar. De är också väldigt bra på att passa tider. Men om man skulle säga tillexempel "Men du kan väl ringa, så hörs vi" så blir det ALDRIG någonting av det. Antar att jag måste säga något i stil med "Ring mig kl. 12.45 på måndag"?

Jepp. Och varför är brist på planering stressande?

Därför att vi s.a.s. saknar social intuition, vilket gör att vi behöver förbereda oss mentalt för att umgås med andra. (Många har också en historia med mobbning av olika grad från förskola framåt vilket gör att det sociala med jämnåriga känns extra nervigt.)

Sedan så har många också en rent generell motvilja mot förändringar, isynnerhet överraskande/oplanerade dylika. Dåliga på att hantera oväntade saker.

(Själv har jag två lägen: ett där hela dagen kan gå åt skogen om telefonen oväntat ringer, eller t.o.m. bara att grannens dörr smäller, och ett annat "ON"-läge där jag är riktigt duktig på att hantera nästan vad som helst. Det senare är roligt, men enormt uttröttande.)


Det där igen tror jag att är en litet annan sak: luddiga överenskommelser (eller fakta rent allmänt) är väldigt svåra att komma ihåg.
Och så kan där finnas ett moment av social fobi och fastnande i angstiga tankar också:
Hen bad mig ringa, men när... Om jag ringer nu kanske jag stör... Kanske hen är upptagen just nu... Just nu är jag inte alls verbal... Kanske hen inte menade det övht, kanske bara typisk NT-artighet...

For mig ar det faktiskt tvartom. Jag far angest av att planera saker och foredrar att vara spontan eller lata andra ta hand om planeringen. Fick min diagnos efter att ha fatt total panikangest over att planera en resa till Kalifornien. Man far garna ringa upp mig och foresla att "bara ta en fika". Det skulle vara kul.

Det leder oftast till jävligt stressiga och pinsamma situationer om jag inte planerar vad jag ska göra. Värst är det om jag inte vet vilken tid någonting ska göras, snart och senare hatar jag att höra.

Det med att man inte ringer upp kan bero på många saker, antar jag. Jag själv vet ju att många uppfattar mig som konstig, och det har gjort mig jävligt försiktig och paranoid, även bland dem som står mig nära. När ska jag ringa? Vad ska jag egentligen säga? Tänk om h*n inte svarar? När kan jag ringa igen utan att ses som galen? Menade h*n verkligen att jag skulle ringa, eller var det bara för att vara snäll? Men tänk om jag ringer när h*n är upptagen, då är det kört, o.s.v o.s.v. Mycket enklare att bara ge fan i det, men i vilket fall som helst så är dagen (eller de kommande dagarna...) förstörd(a) eftersom jag fortsätter analysera skiten.

Det är väl klart det är annorlunda, jag kan se mig in i det. På ena sidan så vill jag inte att saker bara poppar upp och jag inte har någon tid att fundera eller vänja mig, å andra sidan så om man har något planerat en längre tid så kanske man har ångest hela denna tiden. Det är skönt att inte ha något planerat, och har man det så kan jag inte riktigt slappna av förrens det är över.

Av Ren nyfikenhet så måste jag fråga er. (Vet dock inte om frågan har varit uppe innan)
Hur har ni det ang sambo eller fru. finns det några här som har flickvän.

Själv så har jag en flickvän sedan 5 år tillbaka. (Särbos visserligen).
Dock har vi funderat att flytta ihop senare framöver.

Undrar hur man skall lägga fram det.
"Vill du dela mitt liv och min skivsamling". Eller något.