Anglicismhatartråden (sammanfogad tråd)

Utgångspunkt är som jag ser det mildare. En ståndpunkt implicerar en åsikt.

Nu drar jag fram en gammal käpphäst, men eftersom artikeln handlar om läsning i skolan och blundern begås av en författare (inte helt säkert visserligen, då det inte är ett direkt citat), och mitt hat är av oförminskad styrka, anser jag det berättigat:

"Martin Widmark betonar att det inte finns någon quick fix för hur man får unga att läsa ..."

Om du menar "snabb lösning" säg då för sjutton gubbar "snabb lösning" och inte "quick fix" för det betyder något annat!

Särskilt har jag retat mig på att skolministern Jan Björklund upprepat »quick fix« / »[ingen] quick fix« inför ett häpet folk i TV-sofforna. Här är en källa som föreslår alexanderhugg i stället.

http://katedervarg.wordpress.com/2011/01/26/jakten-pa-friskoleelandet-del-13-har-ar-ditt-alexanderhugg-bjorklund/

Själv skulle jag med en blinkning säga att skolproblematiken inte är något columbianskt ägg.
Ref. http://sv.wikipedia.org/wiki/Columbi_ägg

Redan på originalspråket uppfattar jag begreppet som en "slarvlagning". Ungefär som när man limmar ihop något med fel lim. I fallet med skolan tycker jag att rätt ord är "genväg". Det finns ingen genväg för att få unga att lösa.

Annars kan man ju citera mästaren i felsägning Rolf Zetterlund: "Det finns inga järnvägar till framgång". Sug på den SJ.

Ja, en temporär lösning för att slippa ta i ett långsiktigt problem. Därmed är det illa fel att över huvud taget väcka tanken på en quick fix i skolan. Att sänka kraven var en quick fix, ända tills Pisa kom och tills högskolorna slog larm.

Slangtermen “quick fix” för att uppskjuta nästa abstinenskris, det konceptet följer slarvlagningens princip.

Nja, en quick fix behöver inte vara negativ i sig.
En långsiktig lösning är alltid bättre men det kan ta tid innan den får verkan. Då kan quick fixen användas som en temporär lösning innan den långsiktiga fått verkan.

Det förefaller onödigt att ta till två engelska ord med åtföljande problem i bestämd form. Den svenska facktermen abrovink (abrowinsch) blir abrovinken i bestämd form, problemfritt. Till nöds kan kvickfixen fungera i bestämd form.

En interimistisk lösning ger större förtroende än en kvickfix.

Bra sagt.

En quick fix är i grunden någon snabb om än tillfällig lösning som inte håller i längden men är inte alltid ett dåligt val om man blir tvungen därtill av omständigheterna.

Den kan naturligtvis vara en slarvlagning.

Och i likhet med så många andra uttryck är det inte alla som är så noga med sina ordval. Uttrycket betyder vad än varje Humpty Dumpty vill att det betyder.

Likafullt varnar en våra vanligaste ordbehandlare för att ordet “quick” inte är svenska. När omständigheterna så krävt har jag ibland valt lösningen “quick and dirty”. Det var inte heller svenska.

Eftersom jag förde upp det så ska jag kanske klargöra.

Det är ordet "quick fix" som förefaller "billigt", men för den skull inte dålig. Så är ju den ursprungliga användningen också som du även pekar på. I Sverige har däremot "quick fix" hos många blivit synonymt för "bästa lösningen".

Problemet är att jag som läsare/åhörare inte känner mig helt säker på om personen verkligen känner till hela innebörden av ett ord eller uttryck, typ "quick fix". Av sammanhanget att döma så är det tveklöst så i många fall att man menar "genväg", "alexanderhugg" (tack för den!) eller liknande, medan det t.ex. i Björklunds fall blir mer otydligt. Vill han verkligen, bildligt uttryckt, lappa ihop skolsystemet med eltejp? Vilken typ av lösning är det egentligen han efterfrågar/avfärdar? För att undvika missförstånd är det enklast att använda etablerade uttryck som alla förstår - det finns liksom ingen anledning att göra det svårare än vad det är.

P G Gyllenhammar delar tydligen vårt hat mot anglicismer av ungefär den anledningen. Citat från en bokrecension i SvD: "Till exempel av hans analys och intressanta teori om att när svenskan bytts mot engelska i näringslivet, har det svenska näringslivet blivit dummare. När nyanserna i språket försvinner försämras tänkandet. ”Språkkunskap är en underskattad ledaregenskap”, skriver han och utvecklar: ”Poängen är att språket är en spegelbild av personen som använder det. Inte minst därför ska man ta språket på allvar.”"

Jag fullkomligt avskyr engelskan och dess världsdominans. Genom skolåren och vår engelska mediakultur har jag tyvärr lärt mig detta vidriga språk utan- och innantill. Känner mig smutsig, tvi!

De värsta anglicismerna jag stött på är såklart dessa ord likt "random", "fucked up" eller "douchebag". Anglicismerna slinker oftast in när folk glömmer vad någonting heter på svenska. Ett annat fenomen är att alla mina bekanta dessutom tvunget skämtar på engelska, som om svenskan inte längre kan vara rolig.

Jag kämpar för svenskan genom att konstant rätta folk när det går för långt. Säger någon "random" så upprepar jag pedagogiskt och utan att störa samtalet "jaha du menar slumpmässig?" Sen fortsätter jag som vanligt..

Skönt att jag inte är ensam anglicismhatare! Trodde alla tyckte det var "coolt" "you know"