Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Ja, det enda undantaget är att jag av någon anledning inte gillar kombinationen <substantiv i bestämd form> till <personligt pronomen>. I övrigt är det som du säger.


En syster till pojken har ... // OK
Systern till pojken har ... // OK
En syster till honom har ... // OK
Systern till honom har ... // Skum

Men det kan vara så att jag sagt det för många gånger bara.

Jag skulle aldrig använda prepositioner i dessa fall.

Edit: Jag tycker nog att:

- NN är lärare för klass ABC.

- Nisse är kund hos oss.

Däremot håller jag med om att till passar bäst för leverantörskap, men inte som genitiv.

Vi tänker uppenbarligen på lite olika typer av lärarskap här, och det visar hur komplicerat prepositionsvalet är. Man är lärare för eller i en klass, ja. Men det akademiska lärar/elev-förhållandet det som beskriver vilka forskare som har lärt upp varandra måste använda till. Ulf Petterson är elev till Lennart Philipson. Per A Peterson är lärare till Svante Pääbo.

– Han var hennes mentor.

… mentor för … mentor till … mentor åt …

På Språkbanken Korp vinner det första (700+) medan det är oavgjort mellan de senare (300+). Det ger vatten på åt-kvarnen för vissa roller.

PS1: På SvD vinner »till« med 250 mot ca 100 vardera för de andra.

PS2: Min tolkning är att mentorns roll är relativt väldefinierad via substantivet själv, så valet av preposition är inte så kritiskt. Den personlige läraren skiljer sig från klassläraren via prepositionen.

Jag tycker "till" är för starkt när det inte finns en privat/personlig relation.

Om man jämför engelska med polska och frågar människor vilket språk som är svårast, svarar nog alla polska. Vad man får ta hänsyn till är för vem det är svårt. En tjeck tycker säkert polska är lättare, eftersom språken är nära besläktade, medan en svensk tycker engelska är lättare.

Nu gäller inte frågeställningen det, utan om det rent objektivt är svårare och mer påfrestande för en människa att lära sig ett grammatiskt komplicerat språk än ett språk med enklare grammatik.

Polska är ett mycket komplext språk, med många böjningar som man måste ta hänsyn till för att inte bli missförstådd.

Det polska ordet för "ko" är "krowa". De sju olika formerna av ordet i singular ser ut enligt följande:

Nom. krowa
Ack. krowę
Dat. krowie
Gen. krowy
Inst. krową
Lok. krowie
Vok. krowo

Alla dessa böjningsformer motsvaras av engelska "cow", utom genitiv, där det heter "cow's". Polska har lika många pluralformer för ordet, och det ger 14 olika former av samma ord, engelska har två (eller tre, om man skiljer på "cow's" och "cows"). Övriga former, som polska uttrycker med kasus, uttrycker engelskan med prepositioner, och dessa är oböjliga. Man ska dock inte glömma att även polska har prepositioner, och ibland krävs både preposition och kasusböjning för att kunna uttrycka sig. Därtill kommer diminutivformerna, som används om substantivet man beskriver är litet, och det finns 14 sådana också. 28 olika former av ordet alltså, förenklat. Några former sammanfaller alltid så rent praktiskt rör det sig om 20-25 strikt olika former.

Vi tar ett annat polskt ord, ett maskulint denna gång. "Kos" är maskulint och betyder "koltrast". Vi kollar hur det böjs i singular.

Nom. kos
Ack. kosa
Dat. kosowi
Gen. kosa
Ist. kosem
Lok. koskosie
Vok. kosie

Här har kasusändelserna ändras ordentligt. I engelska är de dock desamma oavsett ord. -'s för genitiv, -s för plural, undantaget om ordet slutar på -y, då pluraländelsen blir -ies, och så en handfull oregelbundna substantiv som mouse-mice och sheep-sheep. Man skulle kunna tro att polska är oregelbundet här, men det är istället så att språket har flera separata böjningsmönster för substantiven, så kallade deklinationer. Utöver det tillkommer de verkligt oregelbundna substantiven.

Nu har vi bara gått igenom substantiven, men vi kan konstatera att polska är ett väldigt formrikt språk, till skillnad från engelska. Rimligtvis tar det längre tid för någon att lära sig polska än engelska, eftersom polska förutsätter att talaren har koll på alla kasusformer, deklinationer och genus för att göra sig förstådd. För att inte tala om verben. I engelska, som är ett språk som uttrycker grammatiska förhållanden med prepositioner och variationer i ordföljd hellre än att böja orden, räcker det med att kunna ordens grundform, en handfull böjningsformer, lite syntax och sedan är man redo. Polska förutsätter mycket mer av en talare. Även enklare meningar kräver djupare grammatisk förståelse.

Om vi tar en engelsman och en polack, vilka aldrig har exponerats för den andres modersmål, och ger dem lika många timmar i veckan att plugga det andra språket, vem kommer snabbast att lära sig? Polacken slipper lära sig genus på orden, han slipper jobbiga kasusformer, slipper kongruensböjning av adjektiv och personböjning av verb. Engelsmannen måste däremot lära sig allt det på nytt. Vi förutsätter givetvis att båda är lika språkintelligenta och att lärarna är lika bra.

Vad säger ni?

Jag tror inte antalet regler är den främsta svårigheten, utan snarare undantagen från dessa, och hur man vet exempelvis vet om ett substantiv är maskulint eller ej.

Underrättelsetjänsterna i de större främmande makterna brukar kategorisera språkkurser efter hur många timmar som krävs för att medarbetare och spioner ska bli funktionella i ett visst tungomål. Kasusdrypande språk som finska och ungerska kräver betydligt fler timmars studier än formsvaga språk som nederländska och svenska.

Det måste ju också spela in vilka och hur många språk man kan sedan tidigare. Har man Estländska behöver man inte så många timmar för att få Finska etc.
Har man två latinska språk lär man sig ytterligare ett på en kafferast.
För äkta polygloter som Emil Krebs som talade 68 språk varav flera afrikanska, brukar grammatiska komplikationer inte spela någon större roll. De brukar inte ha en aning om grammatiken utan har någotslags gehör.

Det gör det förstås. Jag refererade till språkinlärning ur en inskränkt anglosaxisk synvinkel.

I övrigt tycker jag du (TS) gör exakt samma tankefel som i förra tråden.

1. Du utgår, som vanligt, från det du ska (vill) bevisa. Du skriver "grammatiskt komplexa språk" när det varit ärligare att skriva "språk med rik(are) morfologi".

2. Du förväxlar regelboken med det regelboken beskriver. Är ett spel med komplicerade regler som monopol svårare att lära sig än ett spel med enkla regler som schack? Så måste måste det ju vara.

Ett språk utan grammatiskt genus måste vara lättare att lära sig än ett språk med tre genus, just för att man slipper lära sig memorera eventuellt invecklade regler om vilket genus en viss ändelse innebär.
Hoppsan, bröts en tråd ut ändå? Startade denna tråd eftersom jag trodde vår diskussion låg inbäddad i en annan tråd. Då får moderator gärna slå ihop dessa då diskussionsunderlaget är detsamma.
1. Självklart utgår jag från vad jag vill bevisa. Det är ju det jag själv tror på, och jag lägger fram en teori och argument som talar för den. Med det sagt vill jag tillägga att jag inte på något sätt är oemottaglig för alternativa teorier. Du får kalla det vad du vill, jag står fast vid att dessa språk är mer komplexa, då komplexiteten ligger i just formrikedomen.

2. Ja, jag skulle säga att ett spel med fler, svårare och mer detaljerade regler är svårare än ett spel med enkla regler utan villkor och undantag. Att det sen är svårare att bli riktigt bra på schack än på monopol tror jag beror på att schack på intet sätt är ett slumpspel, som monopol till stor del är. Man har kontroll över mycket mer. Det blir en orättvis jämförelse.