Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Möjligen var det den enkla linjära Lego-principen som åsyftades.

Ändå så finns det massor av Esperantoklubbar i Kina och i både Nord och Sydkorea också.

Nu är detta en utbruten tråd med allt vad det innebär och jag kan bara hoppas att jag har förstått frågan men den är inte trivial. Man kan inte avfärda den hur lätt som helst. Jag ger två exempel på svåra fall (svaret är inte förutsatt):

1) Två dialekter där den ena skiljer på aspirerade och oaspirerade konsonanter och där den andra inte gör det. I övrigt är de extremt lika. Vilken är lättast?

2) En dialekt som har bevarat helt olika ord för - ursäkta engelskan men den illustrerar detta ännu bättre - cow, bovine, bull, ox, beef, calf, veal, och en som har drabbats av en mycket klåfingrig (framgångsrik) språkreform som gjort alla de orden transparenta av typen: hon-ko, han-ko, ung-ko, ko-art, ko-kött, kastrerad-han-ko, etc. Och extrapolera till andra områden så långt fantasin bär, t.ex. släktförhållanden för att ta ett exempel.


Eller för ett annat perspektiv begrunda de förvisso underliga, men grammatiskt okomplicerade, meningarna nedan som jag hoppas är väl överensstämmande. (Alla eventuella misstag av okunskap eller slarv är mina enbart.) Annotationerna täcker förhoppningsvis det mest relevanta även om de inte är helt kompletta. Vilket språk verkar lättast att lära sig? För en sydafrikan? För en kines? För en marsian?

Jag har en tjur. Har du gett mig den här tjuren?
[jag-SU har en-UT tjur. har du gett jag-OB denna-UT här tjur-BEST]

Ich habe einen Stier. Haben Sie mir diesen Stier gegeben?
[jag-N har-1P/SG en-M/A tjur. har-3P/PL ni mig-D denna-M/A tjur gett]

Tengo un toro. ¿Usted me ha dado este toro?
[håller-1P/SG en-M tjur. ni jag-D har-3P/SG gett denna-M tjur]

Man gāv-e nari dāram. Šomā in gāv-e nar rā be man dāde id?
[jag ko-EZ hane-OBEST har-1P/SG. ni denna ko-EZ hane BEST/A till jag gett är-2P/PL]

U menia jest byk. Dali li vy mne etogo byka?
[vid jag-G finns tjur-N. gav-PL/PFV (ja-nej-fråga) ni jag-D denna-A tjur-A]

Benim bir boğam var. Bana bu boğayı verdiniz mi?
[min en tjur-min finns. jag-D denna tjur-BEST/A gav-2P/PL (ja-nej-fråga)]

Mo ní màlùú. Ṣé e ti fún mi ni màlùú yìí?
[jag-SU ha tjur. (ja-nej-fråga) ni redan ge jag-OB äga tjur denna]


Nyckelord: kasus, genus, bestämdhet, ordföljd, tempus, hjälpverb, ägande, artighet, frågor

Lite off topic men det slår mig hur svårt det är i svenska att genomskåda de exakta reglerna för hur och när man kan använda "till-genitiv".


En syster till mig har ... // Grammatiskt
En bekant till mig har ... // Grammatiskt
En hund till mig har ... // Ogrammatiskt
Ägaren till bilen har ... // Grammatiskt
Bilen till ägaren har ... // Ogrammatiskt
En lärare till mig har ... // Grammatiskt
En kund till mig har ... // Grammatiskt
En leverantör till mig har ... // Grammatiskt
En rörmokare till mig har ... // Ogrammatiskt
Systern till pojken har ... // Grammatiskt
Systern till mig har ... // Ogrammatiskt (eller iaf konstig)

Som jämförelse kan nämnas att det tog cirka 20 minuter att genomskåda hur man bildar polsk vokativ (under förutsättning att man kan övriga kasus). Exakt hur man skulle formulera "reglerna" för svenskt "till-genitiv" är dock fortfarande inte helt solklart. Bra mycket svårare än vanlig slavisk vanilje-genitiv i alla fall.

De markerade upplever jag inte särskilt grammatiska.

OK? För mig känns de fullkomligt oproblematiska. De ger också hyfsat med (icke-falska) google-träffar.

Dock är det ju lätt att få saker att låta konstigt med små medel:


En lärare till mig har sagt att ... // Helt OK.
En fransklärare till mig har sagt att ... // Njaee ...
En vikarie till mig har sagt att ... // Nope.

Jag gjorde inte så mycket annat än "smakade" på dem. Jag tycker att det krävs ett närmare förhållande för att konstruktionen ska vara oproblematisk.

Jag skall inte svära på att han sa så - jag kan ha fel. Men om, så har det väl att göra med att morfemen är tämligen enkla att identifiera i dessa språk.

Det kanske är lättare att snabbt parsa en ljudström om man vet att en given identifierbar enhet bara modifierar det som står precis före och inte "flyter runt"?

Jämför:

Till Pelle talade Kalle.
Pelle tilltalade Kalle
Pelle talade till Kalle.
Pelle talade Kalle till.

Datorer borde väl älska agglutinerande språk? I alla fall vissa.

Det tycker jag nog. Kund till X och leverantör till Y är väl de enda tänkbara prepositionsgenitiverna för just de substantiven, och också lärare till Z och elev till W känns helt idiomatiska och rätt oersättliga.

Ja, det enda som är riktigt uppenbart också för en modersmålstalare är att det kritiska är vilket substantiv som kommer före prepositionen. Har jag förresten glömt någon genitivbärande preposition? Finns det fler än för, av, på, hos och till?

Som så ofta är det substantivens roller som kommer i fokus. Prepositionen »åt« kan vara nära likvärdig med »till« men rollerna påverkar vilket som känns idiomatiskt.

– Hon var sekreterare åt statsministern. ~ statsministerns sekreterare

Genast djupare vatten – här är »åt« inte utbytbart med »till« …

– Företaget betalar parkeringsböterna åt de anställda. ~ de anställdas P-böter