Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ja, otroligt mycket ibland. Jag lever ett väldigt ensamt liv annars, men det finns en person som jag träffar ett par gånger om året, och innan det väl ska hända kan jag känna mig väldigt exalterad.

Men det handlar om just ett fåtal personer som jag känner mig säker runt.

Är lite nyfiken på hur ni funkar vad gäller fantasin och att kunna tänka i bilder, om det över huvud taget är nån skillnad.

Om ni läser en bok, ser ni då personer, föremål och miljöer i skallen, lite diffust sådär som jag gör? Eller är det klart och detaljerat? I färg?

Drar till med ett exempel: En ledbruten lidande gammal kvinna, klädd i ljusblå sammetsklänning med ett stort tungt guldkors om halsen. Hon sitter på en mossig sten i en granskog, det är höst och regnar kraftigt, skymningen faller. Ser ni henne? Detaljerna eller ett helt scenario? Eller ingenting alls?

Undrar också hur det är med kreativiteten. Är det lättare eller svårare än för oss andra att kläcka idéer? Att det ofta blir fiffiga originella problemlösningar har jag sett, det är mer själva tankeprocessen jag är nyfiken på. Är det långa omständliga tankeprocesser eller kommer idéer bara poppande upp som av sig själv?

Jag läser väldigt mycket och har gjort det sedan jag var barn så det har hjälpt mig enormt mycket med att trigga igång min fantasifulla sida som jag redan hade som liten, alla på dagis och i skolan eller föräldrar till kompisar nämnde alltid att jag hade så vild och livlig fantasi. Det kanske beror på just att jag läser, det ena behöver inte utesluta det andra. Sen då jag läser böcker så tänker jag i bilder och scenarion, blir som filmer inuti huvudet som pågår hela tiden under läsningen.

Jag kan skriva under på det ja.
Det finns vissa vänner som jag inte har träffat på väldigt länge och det är klart man saknar dem.

Väldigt sällan.
Oftast är det mer att jag blir sugen på att spela t.ex. ett spel där det är bättre att vara flera, men sen om det är person X eller Y har ingen större betydelse.

Det har ju frågats tidigare i tråden om autistiska kändisar:

http://www.huffingtonpost.com/2014/11/07/jerry-seinfeld-autism_n_6119100.html

Ja, så är det. Allt jag läser eller får berättat ser jag i bilder. Jag tänker ett scenario och dealjer, i färg. Går inte att komma ifrån. Antog nog att detta var vanligt?

Trodde jag med, men kanske inte är så?

Klart man kan göra det men inte lika mkt som man "ska". Men det är klart att vissa människor kan man sakna enormt, om man upplever att man verkligen klickar med dem. Livet funkar bättre med denne, kvinna eller man, och sen försvinner människan ur livet och saker blir svårare. Ibland är det motsatt, livet blir svårare med andra, det är vanligare.

Det där är en väldigt intressant fråga. Å ena sidan är det klart att jag gör det*, å andra sidan har jag märkt att jag helt enkelt inte just kommer mig för att tänka på människor jag inte råkat se på en tid.

Har svårt för att hålla kontakten med folk. Och delvis är det just för att jag helt enkelt inte råkar tänka på dem om inte något påminner mig (andra orsaker är att jag har svårt att riktigt fatta hur jag borde bete mig; ogillar opersonliga julkort etc, men är av nån orsak alltid rädd att vara påträngande).

Jag är inte helt säker på att min tendens att "glömma bort" folk har med mina aspiga/autistiska drag att göra, är litet allmänt DAMP/ADD också (Metylfenidat är en undermedicin för mig).
Jag tenderar också att "glömma bort" kläder, kastruller, böcker, vadsomhelst om jag inte råkar se dem regelbundet. Men kanske det att min hjärnan tycks behandla _människor_ litet på samma sätt som favorithalsduken är just ett aspigt drag....

* Jag kan ibland känna djup saknad efter folk som jag av någon anledning inte mer naturligt kan ha kontakt med (döda, syskons ex, folk jag ytligt kände i ett sammanhang där antingen de eller jag inte mer är aktiva). Men det är inte väldigt vanligt, och det gäller kanske totalt en tio personer. Och litet misstänker jag att det kanske också är situationerna, vem _jag_ var då, som jag saknar mer än personerna i fråga.

Tack för svaren Rakii och Raggarsvin. Jag tror också det är vanligt, speciellt bland oss som läser mycket böcker, att det kommer av sig själv. Var mest nyfiken på om det är nån skillnad mellan aspies och oss andra.

Mina bilder/scenarion är rätt så otydliga och ibland är det många detaljer men går inte få ihop en helhet även om jag vill. Vet att det finns människor som inte alls kan föreställa sig en bild av nånting över huvud taget, har läst om en siffra på 15 % i en normalbefolkning och det tycker jag verkar högt.

Har fått för mig aspies är bättre på detta med bildtänkande? Eller?

När jag läser litteratur och målar upp bilder utifrån meningarna och texten i böckerna återanvänder jag oftast bilder som jag sparat i hjärnan, flera olika berättade hus i olika böcker är oftast samma hus i mitt huvud etc... samma person med olika personer, blir oftast ihopfantiserade människor jag filosoferat om som jag projicerar på mitt bildtänkande då i samband med läsning.