Citat:
Det finns faktiskt rätt stora resurser genom FN och mängder av olika hjälporganisationer, utbildad vårdpersonal och så vidare. Stora behov också, givetvis. I Sverige däremot är resurserna helt otillräckliga, när det gäller behandling för PTSD. http://www.dn.se/nyheter/sverige/personer-med-svara-trauman-nekas-vard/
Omgivningens förståelse för traumat underlättar, och särskilt känslan att man delar på en upplevelse. Jag menar att det mildrar en hemskt upplevelse om den delas av många. Bara det att folk kan prata med varandra om det som sker utan att behöva förklara så mycket. På Gaza lever folk nära varandra och delar livsöden. De förstår, utan att saken behöver förklaras.
Men vi vet inte om Yara verkligen hade ett trauma så som det har beskrivits i asylansökan.
Det har framkommit fragment om Yara, och vad slags barn hon var. Det är en fråga som undvikits av alla och till och med i denna tråd. När jag tar upp frågan så är den super duper känslig, så jag gör det igen, fullt medveten om att det handlar om ett dött barn.
Av Ramis vittnesmål framgår att hon hade egenskaper som jag upplever som positiva hos barn och särskilt flickor. Men Madi blev galen!
Yara var en retsticka, lillgammal, obstinat, svarade på tilltal och ifrågasatte. En stor flicka med mycket ansvar som kissade i sängen och var mycket rädd och olycklig. Hon ville vara till lags, klarade tvätta, trots sin unga ålder. Men hon kunde inte klä på sig och hålla sig torr. Det är mycket som mamman och pappan undviker berätta om Yara och hur hon var som ett barn i familjen, när mamman var upptagen med de yngre syskonen.
Så jag köper inte traumat, den bombade skolan och allt annat som gav asylskäl. Det var asylen som hägrade men de lät Yara åka för att hon var jobbig. Det var ett beslut som inte var svårt att ta. Och inge nämnde traumat när de rott iland PUT. Konstigt, eller hur? Vi har ju PBU och hela fadderullan i Sverige, och det efterfrågades inte!
Konsekvenserna för Yara belyser vad som kan hända när vuxna tar beslut på bekostnad av barnens välfärd.