Citat:
Ursprungligen postat av
Knugen-Skuk
Kanske, men hittade inget bättre namn.
Det du skriver om vokalharmoni är minst sagt svårt att förstå.
Citat:
Det funkar bara om man begränsar sig till ett ord. I praktiken finns fler ord, och de har olika ändelser på dativ beroende på deklination och genus.
Vadå fler ord? Vad menar du? Menar du olika deklinationsmönster?
Citat:
Någon sådan kan jag tyvärr inte ge dig.
Det är lite som om du ställer dig och bara rycker på axlarna och fullständigt glömmer att hela diskussionen kretsar kring en brist på konkreta bevis och i samma andetag fortsätter att framhärda med samma påstående gång på gång.
Citat:
Det råkar förhålla sig så på just svenska. I engelska heter det a/an och har inget med räkneordet one att göra.
Syftet med exemplet var att visa på principen. Det betyder inte att det är precis likadant på alla språk. Jag får intrycket att du inte klarar av att göra en generalisering utifrån exemplen jag ger, utan börjar i stället att ifrågasätta varje enskilt exempel för sig.
Citat:
Jag förstår inte hur du menar. Hur skulle de fungera på svenska? Ett skratt, ett hopp, en undran, en syn. Ingen av de ser ut som sin infinitiv.
Jag menar inte att det fungerar precis så på svenska, bara att något som definieras som verb i själva verket ligger mycket nära en annan ordklass (som är fallet när infinitiven har nominal funktion som subjekt eller objekt). Vi kan ta ett ännu tydligare exempel: adjektiv och particip. Är
uppäten ett adjektiv eller ett verbparticip? Är
nöjd ett adjektiv eller ett verbparticip? Svar: båda! Eller pronomen som närmar sig adjektiv. Med detta vill jag bara ställa frågan: varför är det så fruktansvärt viktigt att det ska vara en jättetydlig gräns mellan
två och
tvåa, när det är uppenbart att
tvåa är en substantivering av räkneordet?