Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Nej. Tänk första språket igen:

Tala = apa
Talasa = apas
Talana = med en apa
Talala = utan en apa
Talaja = som en apa
Talaha = till en apa

Men:
Tele = hund
Telese = hunds
Telene = med en hund
Telele = utan en hund
Teleje = som en hund
Telehe = till en hund

Som du ser ändras ändelserna. Språket här är regelbundet. Det gäller inte för naturliga språk, som finska, ungerska och estniska.

Ja, och? De ändrar sig enligt regeln: Använd alltid samma vokal(er) i ändelsen som i stammen.

En regel som tar en sekund att lära sig och upptar fem bytes i hjärnan. Fortfarande helt obegripligt hur du kan få det till en komplikation?

Fortfarande är det mer att lära sig, vilket gör språket svårare. Dessutom är detta språk regelbundet, ytterst få språk är det.

Det du skriver om vokalharmoni är minst sagt svårt att förstå.

Vadå fler ord? Vad menar du? Menar du olika deklinationsmönster?

Det är lite som om du ställer dig och bara rycker på axlarna och fullständigt glömmer att hela diskussionen kretsar kring en brist på konkreta bevis och i samma andetag fortsätter att framhärda med samma påstående gång på gång.

Syftet med exemplet var att visa på principen. Det betyder inte att det är precis likadant på alla språk. Jag får intrycket att du inte klarar av att göra en generalisering utifrån exemplen jag ger, utan börjar i stället att ifrågasätta varje enskilt exempel för sig.

Jag menar inte att det fungerar precis så på svenska, bara att något som definieras som verb i själva verket ligger mycket nära en annan ordklass (som är fallet när infinitiven har nominal funktion som subjekt eller objekt). Vi kan ta ett ännu tydligare exempel: adjektiv och particip. Är uppäten ett adjektiv eller ett verbparticip? Är nöjd ett adjektiv eller ett verbparticip? Svar: båda! Eller pronomen som närmar sig adjektiv. Med detta vill jag bara ställa frågan: varför är det så fruktansvärt viktigt att det ska vara en jättetydlig gräns mellan två och tvåa, när det är uppenbart att tvåa är en substantivering av räkneordet?

Svenskans fonologi är redan grammatik – precis lika mycket grammatik som ordföljd och morfosyntax.

Oerhört märkligt och bakvänt resonemang. En finne som studerar svenska måste då "lära sig" att det inte är tillåtet att ändra pluraländelsen -ar till -är när stammen består av mjuka vokaler?

Inser du inte att alla språk, med ditt resonemang, får oändligt många "regler" man måste "lära sig"?
Nä. Men det har väl inget med vokalharmoni att göra?

Vad är svårt att förstå? Jag använde fel uttryck, visst.
Språk består sällan av en handfull ord. Substantiv delas in i deklinationer, var och en med eget böjningsmönster. Så även latin. Därav svårigheten.
Det finns varken bevis för eller mot motsatsen. Vad ska man göra då, om inte förlita sig på sin egen erfarenhet?
Jag förstår hur du menar, men ser inte hur det skulle kunna påvisa att "tvåa" är räkneord. För mig är skillnaden mellan "tvåa" och "två" enorm.
Jag skulle personligen räkna particip som en form av verb, men det är väl godtyckligt, och som du säger så är det lite både och. Det är uppenbart att ordet "tvåa" kommer av "två", men ordklasserna är vitt skilda och så även betydelsen och böjningsmönstret.
Fonologi är inte grammatik. Grammatik är hur ord bildas och böjs, och hur de ska förhålla sig till varandra för att bilda meningar. Dit kan jag köpa att ordföljd räknas, och således får svenska liiiiite svårare grammatik.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Grammatik

Nej, han lär sig sannolikt att svenska har en del olika pluraländelser, och att vi inte, som i finska, använder oss av vokalharmoni. Kanske är det ovant för honom, men han finner det säkert bekvämt. Han svär nog mer över genus och bestämda artiklar.
Nej, men det påvisar att det inte är fullt så enkelt med språk.

Ta turkiska som exempel:
Çekoslovakyalılaştıramadıklarımızdanmışsınız betyder "Ni sägs vara en av dem som vi inte lyckades omvända till tjeckoslovak". Lycka till med vokalharmonin där

Nu glider du undan. Om vokalharmoni är svårt att lära sig för personer som inte har det i sitt modersmål så är väl fenomenet vokaldisharmoni precis lika svårt att lära sig för den som är van vid motsatsen. Det är ju bara en (godtycklig) fråga om vad man anser vara "grundtillståndet".

Därmed kan man inte heller säga att vokalharmoni är en komplikation (objektivt sett).

Du fick ett jättefint exempel på hur härliga turkiska ord är. Hur blir det med vokalharmoni där? Lika lätt för en som lär sig språket att hitta?

Dessutom har jag svårt att tro att man har något problem med det, då man "nollställs" när man lär sig ett nytt språk. Ingen som lär sig engelska säger ju "I'm going out with boaten"... Däremot vokalharmoni kräver att man följer vissa regler. Tar en stund att lära, ännu längre att vänja sig vid = svårare. Ni komplicerar saker i onödan.

Förstår inte vart du vill komma? Hur ska jag (utan att kunna turkiska) kunna "reda ut vokalharmonin" i ett kraftigt agglutinerat ord där det enda jag kan urskilja är "tjeckoslovak"? Har vi nu helt plötsligt bytt ämne till "agglutinering" bara för att det känns roligare?

Exakt. Svenskar som lär sig finska "nollställs" så att vokalharmoni inte blir en komplikation. Då är vi i alla fall överens.

Jag tycker det påvisar hur svårt vokalharmoni kan vara Du ger sken av att tro att det vore en sak man lär sig på nolltid, men det ordet bevisar ju att det inte är fullt lika kul när man blandar in agglutination.
Nu missade du att jag redigerade inlägget. Man nollställs, men svensken måste fortfarande lära sig vokalharmoni. Finnen slipper det.