Bevisa att gud inte existerar.

Ord är bara så bra som dess definitioner. Felaktiga definitioner kommer i sig att leda till felaktiga uppfattningar och vice versa. Det är särskilt sant när ett ord och dess definition är omtvistat.

Det finns inget ord på något språk som varit föremål för så mycket konflikter, både i sfären av idéer och i den fysiska världen som ordet "Gud". I den meningen är det en farlig fråga att ta itu med, men det är också ett viktigt ämne av samma skäl.

När man diskuterar frågan om gud (eller något annat ord för den delen) finns det tre faktorer som spelar in. Dessa element blandas ofta ihop, eller slås samman felaktigt.

1. Verkligheten själv. Verkligheten som är vad det är, oberoende av våra åsikter och erfarenheter av den.

2. Vår subjektiva upplevelse av denna verklighet. Det är viktigt att förstå att våra erfarenheter korrelerar med verkligheten, men är inte verkligheten själv. Ett objekt som du ser som grönt är faktiskt inte grönt. Du upplever den gröna färgen, eftersom objektet ifråga reflekterar grönt ljus och absorberar andra frekvenser. Därefter når det gröna ljuset sensorer på baksidan av ögonen, som sen utlöser en kedjereaktion av elektriska signaler som därefter färdas genom synnerven till hjärnan. I hjärnan triggas ett nätverk av en helt ny uppsättning neurologiska signaler iväg. Nätverk som är något olika för varje individ och som också förändras under vår livstid. Det är denna storm av elektrisk aktivitet i hjärnan som vi upplever - inte det faktiska orsaksfenomen.

3. Beskrivningen. Det är det nätverk av ord som vi väver ihop för att sätta en idé i sitt sammanhang. Med andra ord språk. Vi kan säga att en växt är grön, och det fungerar därför att vi kan båda titta på något i den verkliga världen och komma överens om att upplevelsen av föremålet är grönt. Men själva beskrivningarna är bara pekare. Våra beskrivningar av verkligheten är inte verkligheten i sig, och de kan inte kapsla in verkligheten ens i sin enklaste form. Tyvärr opererar de flesta människor under detta felaktiga antagande. Det leder till en hel del konflikter och förvirring, särskilt när dessa beskrivningar har gått ur synk med den objektiva verkligheten eller med upplevelsen av den objektiva verkligheten.

3.1 Logik är konsten att anpassa våra beskrivningar av världen så nära som möjligt med våra observationer av verkligheten. Det finns många lager av logik precis som det finns många lager av verkligheten, ibland kan dessa lager tyckas motsägelsefullt, men det är oftast på grund av ofullständig eller felaktig logik. Exempelvis ger standardmodellen i fysik oss ett mönster som fungerar konsekvent på nivån av fysiska objekt i rymden, men som bryts ner på kvantnivå. En helt annan logisk ram krävs för att förstå den subatomära världen. Ibland är problemet inte avsaknad av fakta, utan snarare en fråga om perspektiv, och ganska ofta de snedvridningar i vårt perspektiv som orsakas av själva språket.

Låt oss betrakta vår uppfattning om Big Bang.

Standardbeskrivningen går ungefär såhär: I början fanns en singularitet. Denna singularitet innehöll all energi i universum. Det var otroligt tätt, så tätt att det inte fanns någon rörelse och därför fanns det ingen tid. Detta bör tolkas som en bokstavlig förklaring eftersom Einsteins relativitetsteori visar oss att tid, rum och rörelse är alla en del av ett enda väv. Ekvationerna som han använde för att visa detta är inte bara abstrakta, utan används på daglig basis i modern teknik. Till exempel måste GPS-satelliterna räkna in de snedvridningar i tid på grund av sin rörelse, annars skulle koordinaterna glida ur kurs ca 1 mil per dag.

Så i singulariteten finns det ingen tid, men i nästa mening hör man folk säga "och sedan var det den stora smällen och tid och rum blev till" - och det är där vi träffar en vägg med vårt språk. Om det inte finns tid i singulariteten då kan det inte placeras inom vår linjära rumtid. Vilket innebär att du kan inte använda ord som före eller efter när man hänvisar till det. Om singulariteten var innan den stora smällen så är det inom tid. Detta är svårt för människor att få huvudet runt eftersom vi är betingade att tänka på allt i termer av före och efter, men när man talar om den sanna naturen av universum, särskilt på kvantnivå bryts dessa begrepp ner helt.

Så komplext som det kan tyckas att det är, finns det ett sätt att hantera detta konceptuellt. Singulariteten är inte före eller efter något, singulariteten är nu. I själva verket är det alltid nu, har alltid varit och kommer alltid att vara.
Den mest exakta klocka i världen skulle bara ha ordet nu skrivit på framsidan.

Eftersom tid och rum är ett enda tyg, och det inte finns någon tid i singulariteten, så finns det inget utrymme i singulariteten. Det finns inget avstånd, det finns ingen separation, och det kan inte observeras från utsidan, eftersom det inte finns något utanför. Den är tidlös och formlös, närvarande och evig och det innehåller allt som någonsin existerat och som någonsin kommer att existera. Vi är inte skilda från det och inte heller kommer vi kunna skiljas från det. Det finns ingenstans där vi kan gå för att komma utanför det.

Sett ur denna synvinkel blir Big Bang och allt i detta universum bäst förstått som ett uttryck för singulariteten. Detta sätt att se på det möjliggör också flera universum med flera början att existera sida vid sida utan motsägelse.

Så hur ska man förena detta tidlösa tillstånd med relativa universum som vi uppfattar och interagerar med på daglig basis?

Tänk på det som en dvd. En dvd kan innehålla flera filmer med vardera kompletta linjer; en början på ett drama och ett slut. När du håller dvd:en i handen kan man se att alla dessa stunder existerar samtidigt, men det är först som du lägger den i en DVD-spelare som du kan uppleva samma data som en linjär tidsprogression.

Likaså uppfattar vi tid och rum utefter hur vårt medvetande navigerar via konceptet av linjär tid, men sett ur singulariteten, så samexisterar varje ögonblick av ditt liv, från födelse till död i ett enda ögonblick.

Detta har djupgående konsekvenser för vår uppfattning om identitet för det innebär att vi är alla uttryck för samma källa, och i en mycket bokstavlig och absolut mening - är vi ett.

Ofta frågar folk varför jag kallar detta gud eftersom det först låter som en opersonlig kraft, som en vidareutveckling av vår nuvarande bild av singularitet utan intelligens eller medvetande. Det borde ses som en missuppfattning. Vi själva är uttryck för denna singularitet - och vi är medvetna. Dessutom skulle det vara löjligt att anta att den här planeten är den enda reservoar för liv och medvetande i universum eller centrum för andra universum jämsides med vår. Det bör därför vara uppenbart att medvetandet är en inneboende egenskap som finns inom singulariteten, och med tanke på det -ett oändligt antal möjliga uttryck. Det borde därför vara självklart att det finns nivåer av medvetande som uttrycks i denna singularitet som är mycket högre än vår egen.

Dessa är bara de logiska konsekvenserna av beskrivningen av singularitet.
Men även den utökade beskrivningen är egentligen bara en pekare. En effektiv beskrivning pekar åt en erfarenhet, och erfarenhet pekar åt en ofattbar verklighet.

Det finns många olika ord för den erfarenheten och det finns många subjektiva tolkningar av den, och många olika metoder för att nå ditåt. Men det finns gemensamma punkter inom dem alla.

"Hur och varför är detta tillämpligt i den verkliga världen?"

Till att börja med får upplevelsen av ett enat fält på tillvaron en djupgående effekt på medvetandet.
Mina personliga erfarenheter i frågan är naturligtvis anekdotiska, och kan inte bevisa något, men jag kommer att säga att de förändrade mitt medvetande oåterkalleligt. Jag såg aldrig på världen på samma sätt, och många av mina långa övertygelser övergavs vid vägkanten.

Min rädsla för döden försvann, inte på grund av något löfte om ett himmelsk liv efter döden, eller ens reinkarnation, utan för att det eviga är nu. Denna singularitet som jag just beskrivit gör förintelsen av det individuella jaget irrelevant.
Förstörelsen av det individuella jaget är bara skrämmande till den grad att du tror att linjär tid är absolut. Men ur singulariteten samexisterar din födelse, ditt liv och din död i ett enda eviga ögonblick och ingenting har någonsin förlorats.

Detta är roten till vad vi är. Detta är roten till vad allt är. Det är där vi kommer ifrån. Det är egentligen bara en fråga om att uppleva nuet på ett djupare plan. Människan har gjort det i tusentals år.

Att inse detta är inte en fråga om att vakna upp.
Medvetenheten är mer korrekt sett som ett spektrum.

Ju mer vi flyttar vår känsla av identitet från vår linjära beskrivning av tidrumsbegreppet till den eviga singularitet som vi är uttryck för, ju bredare och mer intressant blir vår erfarenhet av verkligheten. Det till den grad att du ansluter dig på nivån där fasta övertygelser och stela begrepp blir mindre och mindre nödvändigt. I själva verket sett ur detta perspektiv blir det tydligt att många mänskliga föreställningar, är hinder som håller oss tillbaka.