Citat:
Ursprungligen postat av
Quarrel
Kamratskap talar definitivt emot skuld. Det är sällan kompisar dödar varandra.
Va? Jag trodde tvärtom att efter dödligt våld inom den nära familjen så är det just vänner (eller f.d vänner) som oftast är mördare. Fylleslag som spårar ur. Kriminella som blivit osams om någon skuld eller verklig eller inbillad kränkning. Män som inte kan acceptera att en kvinna de känner avvisar ett närmande. Den sista kategorin är förvisso inte den vanligaste, men mordet på Vatchareeya är heller inget särskilt vanligt mord. Vi har redan nämnt flera fall där dysfunktionella män mördat en kvinnlig bekant. Nu senast skedde det i Gävle.
Man kan för all del säga att Kristoffers brist på svartsjuka (såvitt känt) är en omständighet som talar emot honom som mördare. Men att man inte är svartsjuk i en relation behöver inte innebära att man kan hantera ett avvisande eller en allvarlig kränkning. Problemet är också att vi inte vet vad som utlöst mordet. Kan vi vara helt säkra på att det inte var en psykotisk handling i stunden - kanske resultatet av någon slags snedtändning? Ricky Eriksson som mördade flickan Veronika år 2000 tycks närmast ha handlat i någon slags bisarr impuls. I början av 90-talet hade vi en annan ung man som mördade två unga flickor han var bekant med (inget förhållande såvitt jag minns) också på någon slags impuls.
Minns detta: Han har begränsningar i sin empatiska förmåga. Han är sårbar för stress. Han har våldsmättade tankemönster och svårigheter i socialt samspel. Hans impulskontroll och verklighetsförankring är också nedsatt. Han har utfört en svårbedömd våldshandling mot en tidigare flickvän och det finns också uppgifter om ett mordhot i tonåren mot en tidigare flickvän. Man måste inte få in en våldsam svartsjuka i ekvationen för att få den att gå ihop.