Citat:
Ursprungligen postat av
Iman2014
Som kristen bör du vara medveten om att Moses beordrade att en man skulle stenas till döds för att han arbetade på Sabbaten (Söndagen). Avrättningen verkställdes sen och mannen stenades till döds. Med andra ord så rör det sig om avrättning och inte "lönnmord".
Försöker du säga att amerikanska soldater får lov att mörda oskyldiga för att de bär uniform eller vad var din poäng?
I. Steningen
II. Uniformer
I. Steningen
Jag är inte speciellt bibellärd, det stoppar mig inte. Det är du eller andra som får påpeka bristerna i mina tankar och argumentation. Nedan följer bibelstället:
Citat:
När israeliterna var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. De som kom på honom med detta förde honom inför Mose och Aron och hela menigheten. Mannen sattes i förvar eftersom de inte hade fått något besked om vad som skulle göras med honom.
Herren sade till Mose:
Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.
Menigheten förde honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose.
Nu mitt resonemang. Vad jag anser vara viktigast i detta bibelställe, är menigheten, folket eller församlingen. Det är där vi och du står i en bildlig mening. Vad händer i bibelstället, vad gör mänskorna i folket?
Några kommer på en man som bryter mot Lagen. Gud talar genom Moses, mannen ska dö. Folket gör som Herren befallt Mose, och går och stenar honom.
Om du föreställer dig att du vore där bland folket. Hade du gjort något annorlunda?
Jag tänker så här. Jag hade kanske haft mod nog att säga ifrån. Jag hade bett ledarna att fråga Gud ännu en gång, kan mannen benådas. Jag hade kanske också haft mod att säga att jag vill avstå från att stena honom. Med den risk det skulle innebära för mitt eget liv. Om hela församlingen hade gjort som jag istället för att blint lyda och gjort det respektfull mot ledarna och Gud, vad hade hänt då? Det kan vi endast drömma om.
II. Uniformer
Det viktiga (i kråksången) är mitt hjärta och ditt hjärta, med risk för att låta patetisk. Jag skriver lite utifrån mig själv och försöker få fram poängen.
Jag har burit uniform. Jag har inte varit i krig. Jag
ville inte egentligen göra lumpen. Men tvingades smått in i det av Staten. När jag gjorde lumpen
ville jag helst slippa. Om det fanns några våldsfantasier a la actionfilm i mig så blev de rätt snabbt urtagna ur mig. Att skjuta med vapen var astrist exercis. Jag funderade på hur det skulle bli om det blev krig. Då skulle jag skjuta mänskor på riktigt och inte på papperssiluetter. Lång historia kort,
jag ville inte då och vill inte idag döda mänskor. Om det blev krig och jag blev inkallad så skulle jag i praktiken nog få lov att att ta mig till kasernen eller till uppbådsstället och beväpna mig. Idag tänker jag att om jag hamnar i ett krig så ska kämpa emot att förråas, sträva att handla etiskt, och döda om jag är tvungen, för jag har inget val. Men jag hoppas jag slapp ställas inför valet eller tvånget att döda.
Det jag beskriver är hur jag fungerar och lite om hur arméutbildning i allmänhet fungerar. Det är en allvarsam lek när det är fredstid. Det är inte arméns syfte att skapa mordiska, hetlevrade terrorister, snarare kyliga soldater. Syftet är att skapa en försvarsarmé, och män som förhoppningsvis kan fungera i samhället i fredstid.
Vad är då lönnmördare och mördare? Om jag skiljer dem från soldater, som jag gjorde i ursprungsinlägget. Jag påstår att det är hjärtat, och nu rör vi oss i trons domäner.
Jag har haft mordiska tankar och känslor, kalla det känslor och tankar i hjärtat. Men jag har aldrig varit nära att förverkliga dessa. Idag när jag är äldre förstår jag att det är vist att inte nära mordiska tankar i hjärtat. Själen, jaget, kalla det vad du vill, skulle ha fördärvats. Jag tror inte heller Gud vill att vi mänskor ska nära mord i våra hjärtan. Gud är barmhärtig, men en fördärvad mänska är det inte. Köper du det jag skriver?