Citat:
Ursprungligen postat av
Nimportequi
Du använder dig inte av definitionen för injektivitet/surjektivitet. En funktion f är injektiv om f(a)=f(b) medför att a=b. Ekvivalent är att a skilt från b implicerar att f(a) är skilt från f(b). Du använder dig av terminologi som inte är särskilt matematisk. Vad menar du med "det finns max ett naturligt tal som ger ett naturligt tal om man stoppar in det i funktionen"? Alla naturliga tal ger naturliga tal (som funktionsvärde) om man stoppar in det i funktionen.
Säg att a!=b (a skilt från b). Då kan vi utan att tappa generalitet anta att a>=b+1. Detta innebär att f(a)=2a>=2b+2>2b, så f(a)!=f(b).
För surjektivitet gäller att för varje tal b ska det finnas ett tal a så att f(a)=b. Gäller detta verkligen för alla b; vad händer om b=3?
Återigen samma terminologi som är svårtolkad. Ett motexempel fungerar väl, alltså att hitta två olika tal som ger samma funktionsvärde.
Se definitionen av surjektivitet.
Bevisa gärna att funktionen är injektiv och surjektiv.
Vi har en definition av injektiv och det är att om det för varje y tillhör N finns högst ett x tillhör N som uppfyller f(x) = y. Ser nu att det inte finns någon n som ger f(n) = 3 så därför är den inte surjektiv.
På g) ser jag nu att både 6 och 7 ger samma funktionsvärde så därför är den inte injektiv. Dock borde den väl vara surjektiv eftersom det för varje y tillhör N finns minst ett x tillhör N, som uppfyller f(x) = y.
Sammansättningen blir injektiv för att om det för varje y tillhör N finns högst ett x tillhör A som uppfyller f(x) = y. T.ex ger 0 sammansättningen 0, 1 ger 1, 2 ger 2 osv. Den är även surjektiv för att om det för varje y tillhör B finns minst ett x tillhör A, som uppfyller f(x) = y.