Citat:
Det beror i första hand på vad man som organisation ser som sitt uppdrag.
Från en nationalistisk synvinkel så handlar det givetvis i första hand om att stoppa folkfientliga krafters angrepp på den svenska nationen. Där har Motståndsrörelsen visat sig helt tandlös trots att man haft årtionden på sig. På viken nivå SMR lagt ribban avgörs också av sitt misslyckande från det nationalistiska perspektivet. Det finns liksom en gräns för hur mycket tålamod en nationalist kan ha med en grupp som kallar sig Motståndsrörelsen men aldrig skapar ett motstånd.
För övrigt ganska häpnadsväckande att man tror brännandet av en israelitisk flagga skulle ha någon form av betydelse för svenska folket. Speciellt med tanke på hur man gång på gång kritiserar andra mer konstruktiva nationalister så är det så jävla intetsägande och tamt att man knappt tror att de menar allvar.Tja, i realiteten så har Motståndsrörelsen inte kommit någonstans. Vilket framgår av deras kapitala misslyckande att ens formulera ett motstånd, för att inte tala om att växa på bredd. Eller förresten fel av mig, det vill man ju inte enligt Saxlind, för då är man populist. Samma Saxlind påstår f.ö också att man med sin organisation nått ut till ett "oräkneligt" antal svenskar. Ja du läste rätt. Och att dessa svenskar inte vill vara med i SMR, kan såklart aldrig kan bero på något annat än att de, som Saxlind menade, "inte vill bli hjälpta". Jo du läste rätt igen.De ändrar inte taktik i någon konstruktiv mening så länge de inte ser orsaken bakom sina egna misslyckanden. Att gå den parlamentariska vägen bör nog bara mest ses som just ett taktiskt spel, i förhållande främst till andra nationella partier. Men visst skall det bli intressant. Man får väl önska lycka till.
Denna kritik jag framför har inget med något parti att göra och grundar sig på en vilja att se en bredare (äkta) nationalistiska kraft växa fram.
Från en nationalistisk synvinkel så handlar det givetvis i första hand om att stoppa folkfientliga krafters angrepp på den svenska nationen. Där har Motståndsrörelsen visat sig helt tandlös trots att man haft årtionden på sig. På viken nivå SMR lagt ribban avgörs också av sitt misslyckande från det nationalistiska perspektivet. Det finns liksom en gräns för hur mycket tålamod en nationalist kan ha med en grupp som kallar sig Motståndsrörelsen men aldrig skapar ett motstånd.
För övrigt ganska häpnadsväckande att man tror brännandet av en israelitisk flagga skulle ha någon form av betydelse för svenska folket. Speciellt med tanke på hur man gång på gång kritiserar andra mer konstruktiva nationalister så är det så jävla intetsägande och tamt att man knappt tror att de menar allvar.Tja, i realiteten så har Motståndsrörelsen inte kommit någonstans. Vilket framgår av deras kapitala misslyckande att ens formulera ett motstånd, för att inte tala om att växa på bredd. Eller förresten fel av mig, det vill man ju inte enligt Saxlind, för då är man populist. Samma Saxlind påstår f.ö också att man med sin organisation nått ut till ett "oräkneligt" antal svenskar. Ja du läste rätt. Och att dessa svenskar inte vill vara med i SMR, kan såklart aldrig kan bero på något annat än att de, som Saxlind menade, "inte vill bli hjälpta". Jo du läste rätt igen.De ändrar inte taktik i någon konstruktiv mening så länge de inte ser orsaken bakom sina egna misslyckanden. Att gå den parlamentariska vägen bör nog bara mest ses som just ett taktiskt spel, i förhållande främst till andra nationella partier. Men visst skall det bli intressant. Man får väl önska lycka till.
Denna kritik jag framför har inget med något parti att göra och grundar sig på en vilja att se en bredare (äkta) nationalistiska kraft växa fram.
Vad borde Motståndsrörelsen ha gjort istället då enligt dig? För du kan ju inte bara komma med gnäll utan också något konstruktivt. Så låt höra nu.
