Att vara intelligent - ett socialt handikapp

Är väl själv lite mittemellan. Brukar få på de här webbmensatesterna att du är på gärsgårn för att söka. Var väl bäst i klassen i grundskolan innan saker började gå snett, och jag klarade en examen av rätt schysst kaliber utan att haft ångan uppe från gymnasiet. Och har jobbat i kunskapstungt företag ett antal decennier efteråt. Men jag umgicks i ett gäng på högskolan där det fanns extremt intelligenta personer, programmerare i absolut sverigeklass, personer vars doktorsavhandlingar refererats väldigt mycket, som nu är forskare och företagare.

Och det går alldeles utmärkt att umgås med dem, även för folk som har IQ långt under snittet. Man har ju många bottnar, kan ju gilla allt möjligt som inte har med IQ att göra. Men visst kan man bli lite knäckt... Lite olika förstås, om personen bara får sin identitet genom sin intelligens, jo jag känner några sådana, så har de ju svårt att umgås med annat. Men min intelligentaste polare, han med doktorsavhandlingen, gillar mest att prata alldagligheter, prata skit, hur trevlig prick som helst, och har ett gigantiskt socialt umgänge.

Det sociala handikappet är att man är mindre formbar och ser hur ologiskt mycket är men många människor ser inte det utan vandrar lyckliga omkring.

Ni superintelligenta människor därute behöver inte känna er ensamma, att vara supersnygg är tydligen också ett socialt handikapp:

(FB) Är jag FÖR snygg?

Det är säkerligen även ett socialt handikapp att vara superdryg, superbildad, superstark och supersnäll också -- allt som allt är nog minst 20% av befolkningen socialt handikappade.

Eftersom att du drygar dig så: Är det ett socialt handikapp att vara superdryg?

Jag har ju varit rätt tydlig att jag inte anser att människor är så endimensionella att ett enda karaktärsdrag kan definiera hela deras sociala livsvärld, inte ens blyghet kan göra det. Om man däremot har rädslor, fobier eller psykologiska hämningar så har man ett problem, ja, men en egenskap, som intelligens eller snygghet, kan inte räknas som ett socialt handikapp utifrån att man, som intelligent, känner sig existera på en annan frekvens än alla andra (= de som (vissa dryga) särbegåvade ser som förståndshandikappade men som egentligen är fullt normala människor).

Min poäng är att enligt logiken från TS om vad som är ett socialt handikapp kan appliceras på vad som helst; snygghet, snällhet, klass, ras, dryghet, femininitet, ambitioner etc. Så de särbegåvade du likt en riddare beskyddar behöver inte känna sig ensamma med sitt "sociala handikapp" -- är inte det bra att de kan dela sina bekymmer inför det sociala med skitsnygga människor?


Jag är givetvis bara elak.

TS har fog för sina tankar

http://www.ihm.se/blogg/henrik-martensson/varfor-smarta-manniskor-blir-deprimerade-och-vad-du-kan-gora-det

Du länkar till en nobody som inte har en enda källhänvisning till sitt inlägg.

(FB) Att vara intelligent - ett socialt handikapp

(FB) Att vara intelligent - ett socialt handikapp

Att intelligent och att vara smart är två olika saker. TS må vara intelligent men inte smart, så IQ'n hjälper föga.

Oops haha


Livet består av mer än källhänvisning, du vet, intelligenta människor kan dra logiska slutsatser från befintlig informataion, det är själva essensen i intelligens mind you.

Då behöver man kanske inte arton forskningsrapporter i ryggen, dessutom går vissa saker inte att mäta, men väl att uppleva. Trist om du inte kan relatera.

OnT

Noterade samma "surt sa räven" responser på hans inlägg som här

Touchy subject this

"Socialt handikapp" tills man inser hur många människor tror sig vara intelligenta och "sin intelligens" som något självklart. Ger ett tillräckligt skäl att "hoppa av tåget" och då är du bara fri.

Problemet är ju att den "befintliga informationen" säger något helt annat än det han påstår.


IQ och grad av depression går dock alldeles utmärkt att mäta. så, synd för dig. Är man lite smart så inser man vetenskap är bästa metoden för att få reda på vad som är sant och vad som är bullshit.