Polska - pedagogik och läromedel

OK. Och jag vet massvis med svenskar som pratar förhållandevis bra ryska även efter ganska kort tid i landet. Jag vet också (som redan sagts) många ryssar som pratar påtagligt risig svenska efter ganska lång tid här. Om vi nu ska resonera anekdotiskt ...

Du återkommer ständigt till detta, men är polskans böjningar verkligen så übersvåra som de kan förefalla om man bara cut'n-pejstar random deklinationer och sen upprepar mantrat om hur svårt det är om och om igen?

Jag har bara läst ryska två år heltid, men när jag varit borta från det en längre tid så är det inte böjningar som är det svåra utan enskilda ord, ordvändningar och idomatiska uttryck. Deklinationer följer ju ganska enkla mönster som sitter i ryggmärgen när man väl genomskådat dem.

Uppenbarligen är det ju det. Tänk dig att polska införs som obligatoriskt ämne i svenska skolor. Även persiska införs. Tror du att svenska elever skulle ha lika lätt för polska som för persiska, när persiska har så mycket enklare morfologi?

Ja, om ingen har några förutfattade meningar så tror jag absolut det.

Fast nu vet ju alla från början att språk som innehåller såna där läskiga "kasus" med läskiga latinska namn är superduperübersvåra. Vi har ju alla sett filmer med stränga magistrar och pekpinnar som tvingar svettandes elever att böja ord på klassisk latin och grekiska.

Om svenskar sagt "huseti" i stället för "i huset" och kallat det nåt fancy som typ "inessiv" så hade ju svenskan genast blivit mycket svårare.


– Stasiek! Vad heter "dom" på svenska i bestämd form inessiv?
- *Hjälp*


Vad menar du förresten med "uppenbarligen"? Har jag missat nåt?

Förstår inte varför nån skulle göra sig besväret att lära sig polska. Polska har precis som ryska latinsk grammatik med sju kasus, jag tror emellertid att t.ex. kinesiska eller arabiska är svårare att lära sig eftersom de inte är europeiska språk.

Om man har Polen som marknad kan det ju finnas uppenbara fördelar med att kunna språket.

polsk slangspråk borde vara lätt att lära sig , räcker med ett ord som beskriver ganska mycket,
här får ni ett exempel på komplexiteten
pierdolic kan jämföras med engenska fuck

pierdol sie - fuck you
pierdole to - I give a fuck
sprierdalaj - stick
wypierdolic (laj)- kasta ut, ramla, stick härifrån
spierdolic- misslyckas, med det man ska göra,
spierdolic- fly
opierdolic -skälla ut
opierdalac sie- jobba sakta, slöa,
wpierdolic- je stryk
wpierdolic (kotlet)- käka upp kotlett
wpierdolic (w klopoty) - ge någon annan problem, tjalla,
zapierdolic- stjäla
zapierdolic- döda
rozpierdolic- förstöra, stöka till
przypierdolic- slå till, stöta till kraftigt
odpierdolic (sie)- fuck off
dopierdolic - straffa, förfölja,

Tänk om inessiv i svenska hade ändelserna -i, -o, -u, -a och -y, beroende på dels genus, men också oregelbundenhet? Det hade genast uppfattats som svårare än ett enkelt "i".

Om allt annat är lika så blir det en aning svårare, ja.

Annars var min poäng mest att det är så lätt att förledas av latinskt terminologi.

Nedan är 16 (!) möjliga tempusformer av ett engelsk verb:

I sing, I am singing, I sang, I was singing, I have sung, I have been singing, I had sung, I had been singing, I will sing, I will be singing, I will have sung, I will have been singing, I would sing, I would be singing, I would have sung, I would have been singing


I dagsläget uppfattar ingen svensk detta som något uppseendeväckande eftersom vi aldrig pratar om det specifikt eller kallar det nåt annat än möjligtvis "ing-form". Man lär sig det helt enkelt genom övning utan att reflektera närmare över det.

Om vi istället gett varje form ett helt unikt och tjusigt latinskt namn och fokuserat all engelskundervisning på att rabbla dessa 16 former baklänges och framlänges så hade engelsk verbböjning helt plötsligt blivit ökänt übersvår.

– Nisse! Ange "sing" i imfibulativ och redogör för hur detta tempus används!
– *hjälp*

Edit:

– Polska har sju kasus.
– Jag vet. Supersvårt, ju. Helt omöjligt att lära sig.

– Engelska har sexton tempus(-kombinationer).
– Vad? Vad snackar du om?

Jo, men tänk dig att engelskan hade böjt verbet istället för att sätta ord framför. Och att dessa böjningar skilde sig och stundom var oregelbundna. Det hade varit mycket svårare att lära sig.

Sedan är kasus något svenskar inte har någon känsla för. Likaså med konjunktiv, som dock polska saknar. Vi har inte lärt oss det och därför får vi svårare när vi ska studera språk med dessa egenheter. Det är inte för intet som polska och slaviska språk anses vara svårare än romanska språk, latin borträknat.

Visst. Oregelbundenheter är svårare än regelbundenheter. Men det måste väl ändå vara svårt för t.ex. en ryss att lära sig 16 (!) verbformer som saknar exakt motsvarighet i ryskan som ju bara har 5? Du hävdar väl fortfarande att engelska är lättare för ryssar än ryska är för engelsmän?

Dock nämns ju denna typ av svårigheter sällan eftersom det inte uppfyller grundkriterierna för "svårt".

1. Allt som har latinska benämningar är svårare än det som inte har det.
2. Allt som uttrycks med ändelser är svårare än det som uttrycks med hjälpverb, prepositioner, partiklar etc.


Svenskar har väl utmärkt känsla för kasus?

Michailu (ry) betyder "åt Michail"
Michailom (ry) betyder "av Michail"
talossa (fi) betyder "i huset"
talolla (fi) betyder "på huset"

Det är väl inte så komplicerat? Du kunde ju omvänt hävda att exempelvis finnar saknar känsla för prepositioner.

Att ryska har få tempus är visserligen anmärkningsvärt, men det betyder inte att hela verbsystemet är enkelt för det. Ryska verb har andra egenheter som engelska verb inte har. Sedan tillkommer substantiven och adjektiven. Tregenussystem saknar helt motsvarighet i engelska, och kan te sig mycket ologiskt. Här har vi svenskar försprång tack vare vårt tvågenussystem.
Jag tänkte mer när särskilda preopsitioner styr särskilda kasus, och när olika kasus på samma ställe ger helt skilda meningar. Svenska har faktiskt inte sådana motsvarigheter.

Du verkar ha svårt att se hur ändelser skulle vara mer komplicerat än prepositioner/partiklar. Vi jämför bestämd form mellan svenska och engelska. På engelska uttrycks alltid bestämd form med the. Ordet är oböjligt, och har endast aningen förändrat uttal beroende på om efterföljande ord börjar på vokal eller inte. Svenska substantiv kan få bestämd form med suffixen: -a, -en, -et, -men, -met, -n, -na, -nen, -t. Dessutom kan vi lägga till självständiga ord framför för att uttrycka bestämd form, som de, den och det. Sedan finns det även exempel där ord inte for någon bestämd form alls, som med ordet inbjudan. Hur är detta lika svårt att lära sig, som en enda, ynka artikel?