Polska - pedagogik och läromedel

Nej, det har jag inte alls svårt att se. Jag är helt med på att oregelbundenheter är svårare än regelbundenheter och det har jag också skrivit.

Däremot har jag svårt att se hur du kan summera ett språks samtliga aspekter och komma fram till saker som "ryska är svårare för en engelsman än engelska är för en ryss" eller "polska är svårare för en svensk än svenska är för en polack". Alltså i rent objektiv mening.

Ange en metod eller ett experiment som visar att det förhåller sig så! Då är jag nöjd.

Jag kan det eftersom jag anser att grammatiken är så fundamental i de språken. I svenska bryr sig ju ingen om man råkar säga "igår jag sett ett man gick på väget". Alla förstår vad som avses. I polska däremot kan man bli rejält missförstådd med liknande missar, särskilt i verbsystemet.

Jag har flera gånger sagt att du ska jämföra de polacker som lärt sig svenska kontra svenskar som lärt sig polska. I denna tråd har vi en polack (?) som lärt sig svenska, och en svensk som lärt sig polska. Bara att fråga rex144 hur lätt han tyckte svenska var, samt Lechonian hur svårt han tyckte polska var. En hint är att sistnämnde fortfarande inte kan flytande polska, trots sex års vistelse i landet.

Du får ursäkta men det där är bara rent nonsens. Man kan prata pidgin-polska och göra sig förstådd. Det finns inget som talar för att polska skulle vara mer känsligt för "missar" annat än du påstår det.

Edit: Du har aldrig sett Kurosawas "Vägvisaren"? Och det blir inte anektdotisk bevisföring? Silvia kan fortfarande inte flytande svenska (enligt vissa definitioner) efter 40 år i landet.

Jo, eftersom hopblandning av verbformer och kasus ger helt olika meningar, på ett sätt som inte är lika framträdande i svenska.
Nej, det har jag inte.

Det finns extremexempel åt båda hållen. Gick i skola med en estländare som lärde sig flytande svenska på ett halvår. Jag säger bara att dessa två herrar (?) kan ge en fingervisning om hur det ligger till.

Det beror ju på att hon haft kungen som lärare.

---

I övrigt blir ju diskussionen lite grann som att diskutera vad som är svårast att lära sig: trumpet, trombon, träskofiol eller harpa. Klart att man objektivt kan se en större komplexitet i vissa språk, men individuella faktorer kan ju sedan göra att man hanterar saker på lite olika sätt.

Vad det sedan gäller trådens egentliga fråga så tror jag även där att individen kan finna vissa metoder bättre. Jag tror inte att det är språkbundet.

OK? Det där fattar jag inget av. Blir det inte missförstånd om man väljer fel preposition eller verbform i svenska då? Om något så kunde man väl förväntat sig att ett böjningsrikt språk som polska skulle vara mer redundant?

Jag skriver inte så ofta po polska och blir osäker på ändelser som slutar på ą och ł
ibland räcker det med bara ą ibland ska även ł läggas till,
tex, de kommer bli - oni staną sie
han stannade vid trafikljuset - on stanął na swiatłach

Det är möjligt. Men den frågan har faktiskt ett synnerligen väldefinierat svar. Badmintonspelare har klart större fördel av sin teknik när de spelar tennis, än vad tennisspelare har av sin när de spelar badminton. En elitbadmintonspelare klår en elittennisspelare med klart större marginal i badminton, än vad elittennisspelaren klår elitbadmintonspelaren med i sin sport, om de har ägnat motsvarande tid åt varandras sporter.

OK. Det hade jag ingen aning om. Då ändrar jag till formel1-förare och bridge-spelare i liknelsen.

Jag tycker det är helt missvisande att jämföra ett fullfjädrat morfologiskt system för pronomen, adjektiv, substantiv och verb (vardera med mängder av kategorier, underkategorier och undantag) med några futtiga prepositioner eller ett tempussystem helt byggt på hjälpverb.

Komplexiteten i polskan handlar inte om att det finns 3 genus (nu räknar jag inte ens animate/inanimate och masculine personal plural) eller 7 kasus, eller 100 (för att dra till med något) inflektionsmönster. Komplexiteten handlar om att det finns allt detta samtidigt.

Det säger sig själv att det är väldigt mycket svårare och mer tidskrävande att lära sig: w Krakowie [Kraków], w Gdańsku [Gdańsk], w Warszawie [Warszawa], we Wrocławiu [Wrocław], w Łodzi [Łódź], w Niemczech [Niemcy], w Zakopanem [Zakopane], w Bielsko-Białej [Bielsko-Biała], na Litwie [Litwa], w Przemyślu [Przemyśl], w Białymstoku [Białystok], w Katowicach [Katowice], na Węgrzech [Węgry] än det är att lära sig i + oböjt namn på ort: "i Kraków, i Gdańsk, i Warszawa, i Wrocław, i Łódź, i Tyskland, i Zakopane, i Bielsko-Biała i Litauen i Przemyśl, i Białystok, i Katowice, i Ungern". Allt du behöver lära dig här i svenskan är ett par ynka prepositioner, "i/på" medan du i polskan måste lära dig (förutom rätt preposition, w, we, na, beroende på stad/land/plats) mängder av inflektionskategorier, underkategorier och undantag.

Det är just kvantiteten av saker och ting som man måste lära sig som utgör problemet, och därför vågar jag påstå att man kommer mycket längre med 100 timmars svenskstudier än vad man gör med 100 timmars polskstudier då mer tid kan läggas på att lära sig nya ord osv. istället för krånglig morfologi.

Inte som infödd talare. Men desto fler för en utlänning. Svenskans fonetik är fullt klart svår snarare än lätt för random utlänning. Och vår knäppa ordföljd, där verbet kommer efter fundamentet oavsett vad fundamentet är, och vår BIFF-regel, har utlänningar mycket svårt att assimilera.

Lechoinian har en stor poäng i det han säger,

jag själv har lite svårt med att använda svenskans fort och snabbt, och de och dom och dem,
och klar och färdig,

dessa ord använder jag fel ibland