Varför säger man "Han var född"?

Något som inte nämnts i tråden är att svensk passiv faktiskt är ganska komplex då det finns hela tre (!) varianter att välja på (att födas, att vara född, att bli född). På många andra språk finns det ju bara en eller två varianter (to be born).

Även för infödda är det ju ganska subtilt vilken form man ska använda och det beror ofta på verbet i sig.


Kennedy föddes 1917. // OK. Neutralt.
Kennedy var född 1917. // OK och innehåller extrainformationen att Kennedy inte längre lever.
Kennedy blev född 1917. // Grammatiskt men lite oidiomatiskt på svenska.

Kennedy mördades 1963. // OK. Neutralt.
Kennedy var mördad 1963. // Grammatiskt, men antyder att Kennedy mödrades innan 1963.
Kennedy blev mördad 1963. // OK. Neutralt.


Kennedy uppfostrades i en katolsk familj. // OK. Neutralt.
Kennedy var uppfostrad i en katolsk familj. // OK och innehåller extrainformationen att Kennedy inte längre lever.
Kennedy blev uppfostrad i en katolsk familj. // OK. Neutralt.

Eftersom preteritum tidigare ju just hette imperfekt så är det väl egentligen ganska naturligt?


Han var förvånad. // Tillstånd.
Han blev förvånad. // "Snabb" övergång.
Han förvånades. // Lite mer "utdragen" övergång.

Beror inte det mer på något slags översättningsmiss snarare än att imperfekt verkligen har uttryckt imperfektiv aspekt på svenska, dvs. luras du inte av termen?

Var inte ett väsentligt skäl till att man övergick till att kalla det preteritum just att man annars kunde riskera att luras av termen?

Det huvudsakliga skälet var väl att imperfekt (som betyder ofullbordad) inte är en bra benämning på förfluten tid, vilket preteritum är.

Fast, vid närmare eftertanke är det väl just det du säger, men på ett annat sätt.

Njae ... Inte i bemärkelsen att jag tror att det svenska ex-tempuset verkligen exakt motsvarar imperfektiv aspekt i valfritt slaviskt språk. Så är det naturligtvis inte.

Men om vi vänder på frågan ... Vilket svenskt tempus för förfluten tid till sin natur mest "imperfektivt"? Är det perfekt? Plukvamperfekt? Det finns ju liksom inte så många kandidater.

Men problemet är att det fortfarande är en form av förfluten tid, så det är inte fel i sig. Problemet är att den också uttrycker en aspektskillnad. Det är inte självklart varför det skulle vara just imperfekt som betecknar dåtid, när det finns två former - imperfekt och perfekt. Det beror förmodligen på att när man konstruerade den europeiska skolgrammatiken med latinet som grund så tyckte man att latinets imperfekt låg närmast de moderna språkens dåtidsform, alltså preteritum (förmodligen i tyskan ursprungligen, varifrån vi sedan har kopierat termen).

Att fråga sig vilket tempus som skulle vara mest imperfektivt är på ett sätt en märklig fråga eftersom det inte är någon grammatiskt meningsfull distinktion som kan ställas mot något annat tempus. Man kan ju inte välja mellan t.ex. pluskvamperfekt och preteritum för att få fram en aspektskillnad, så vad ger det att fråga sig vilket av dem som är mest imperfektivt? Men om man nu ska försöka hitta någon inneboende aspektvalör hos svenskt preteritum så är den väl snarast perfektiv, eftersom man annars behöver lägga till sitta/stå/ligga och för att uttrycka imperfektiv betydelse. Å andra sidan kan man också lägga till en verbpartikel för att uttrycka perfektiv betydelse. Slutsatsen är väl därför att det inte finns någon som helt inneboende aspekt hos tempuset i sig.

Nej, men just för passiva konstruktioner så kan man ju i viss mån välja mellan två konstruktioner.


1. Boken lästes.
2. Boken blev läst.


Jag uppfattar #1 som mer "imperfektiv" än #2 i bemärkelsen att den (utan kontext) håller det mer öppet huruvida boken blev läst i sin helhet eller inte.

Om jag var tvungen att välja enbart mellan #1 och #2 som översättning till "The book was being read" så skulle jag välja #1.

Men sen beror ju allt på en uppsjö av andra saker så diskussionen är ju egentligen meningslös.

Ja, jag vet. Jag kan dock tycka att benämningen "imperfekt" i sig själv mer leder tanken till "ofullständig" än till "ofullbordad". Aspektskillnaden mellan imperfekt och preteritum känns närmast imaginär. Framgår den tydligare i de latinska språken?

Det kanske är ett specialfall för just passivkonstruktionen då.

Ja, kanske? På svenska är ju passiv i någon mening formrikare än aktiv.


Aktiv: Han förvånar, han förvånade, han har förvånat, han hade förvånat

Passiv: Han förvånas, är förvånad, han blir förvånad, han förvånades, han var förvånad, han blev förvånad, han har förvånats, han har varit förvånad, han har blivit förvånad, han hade förvånats, han hade varit förvånad, han hade blivit förvånad


Sen blir det ju mest en definitionssak. Man kan ju hävda att det går att modifiera aktiva satser med modala hjälpverb också.