Alkoholism - sjukdom eller ej?

Där är du nog lite fel ute,ett kemiskt beroende behöver inte betyda att du alltid dricker för mycket,tvärtom så finns det många alkoholister som klarar sig med ett stabilt och jämt intag dagligen utan att bli FULLA i det som visar sig i att tappa kontrollen,ragla omkring och tappa minnet.Det mesta handlar om att hålla ångesten och nerverna i balans.

Cancer kan styras av gener så du missuppfattar nog lite nu lilla gubben

Glad för din solskenshistoria här!

Jag vill dock jämföra alkoholism med celiaki.
Att avstå är inte detsamma som att vara helt frisk.

Det är ju så man gör vid de flesta sjukdomar.
- om ngn har magsår så gör man så
- om ngn har för högt blodtryck (hypertoni) gör man så
Jag kan räkna upp hundratals
Det är ju det man också gör med ickesomatiska sjukdomar eller hur.
- Anorexia - är det en sjukdom?
- Social fobi - är det en sjukdom?
Botemedlen här är ju dels att behandla problematiken bakom dels kognitiv träning.
Samma sak med sjukdomen alkoholism.
vad skulle man vinna på anser ts om alkoholism inte blev betraktat som en sjukdom?

Jaha, det var där skon klämde!

Bara för att det är en sjukdom så kan man ju inte frånsäga sig sitt eget ansvar. Så är det väl med alla sjukdomar och skador. Att skylla det på sjukdom och därför inte försöka sluta dricka håller ju inte för fem kronor. Där är jag helt enig!

Sedan tycker jag resonemanget om att personer som använder heroin, ecstasy, kokain, amfetamin o.s.v. inte vågar gå till läkare av rädsla för att åka fast, då de har fått problem med njurarna, levern, hjärtat, psyket eller vad som helst, på grund av sitt bruk/missbruk är värt att uppmärksamma på alla plan! Så får det ju f*n inte vara. Med ens en sådan person väljer att besöka vårdcentralen/akuten så borde ju inte något straff kunna utmätas, anser jag. De med ett starkt beroende som de inte själva klarar att ta sig ur ska ju inte fara illa i onödan.

Du har nog missuppfattat detta "lilla gubben" Det är inte så att väljer mellan att behandla denna sjukdom eller att "se alkoholismen i sig själv som en sjukdom"
Hur kan du skriva något sådant. Förklara detta yttrande.
Varför är detta så viktigt för dig? Vad vinner vi på om vi säger att alkoholism INTE är en sjukdom?

Ja jag kan hålla med dig om att det rör sig om sinnestillstånd och sinnesläge och att man kan självmedicinera i de fallen.
Och ja jag är mycket väl medveten om nedstämda och förtryckta eller dess motsats högstämd och upphöjd.
Jag vette sjutton om alla konstiga diagnoser är sant längre? Kanske allt är för att få en människa att vara tyst eller ses som sjuk av samhället?
Jag har trott att alkoholism varit en sjukdom men även ifrågasatt det och ibland tycker jag också att det verkar som att samhället vill fördumma oss genom att låtsas vilja ta hand om oss via statliga systembolag och att vi skall dricka oss dumma eller hur jag skall uttrycka mig.
Nästan som: Nu är det helg, ta dig en lite sup eller att glas vin men drick med måtta och så en liten skylt bredvid, har du problem med alkohol? Dricker du eller någon i din närhet för mycket och sedan ännu en skylt under den: Billigt vin idag.
Jag vet inte vad det handlar om allt, men visst sjutton är det ett slags statligt kontrollerande av människor?
Jag börjar fundera på om inte de med diagnoserna Bipolär, adhd, alkoholismen, och allt vad det nu heter egentligen är de friskaste av alla. Reagerar!!!!!!! Mår pest! Ensamma! Men måste tystas, jag vet inte men har faktiskt tänkt så också.
Jag är stark motståndare mot droger och alkohol. Vet hur det raserar familjer och jag som ung tjej var själv på väg åt fel håll.
Vad tror du om det jag skrivit? Är jag ute och cyklar?

"--- haft kuraget att sluta och ta ansvar för ditt beroende som du har haft utan att skylla det på sjukdom"

Detta påstående gör ju att din attityd till alkoholisten lyser igenom. Och därifrån får du din åsikt. Du vill inte att alkoholisten skall kunna skylla ifrån sig och slippa ta eget ansvar.
I praktiken fungerar det inte så riktigt i alkoholterapi.
Du har ju inte ngn som helst erfarenhet av det så jag kan berätta för dig att i KBT är det en fördel att inte skuldbelägga pat. utan koncentrerara sig på att tänka annorlunda så att inte sjukdomen vinner. Genom KBT kan du inte besegra alkoholismen, den finns kvar, men du kan däremot se till att du inte dricker.
Likadant är det inom AA; du berättar om att du varit nykter alkoholist i 5 år, tog ett järn för nu har du visat på att alkoholen inte kan skada dig längre, att du har kontroll. men ack nej. Bara två veckor senare har du varit borta från jobbet, slagit frun, blivit hittad på parkbänken och åkt dit för rattfylla. Kurage? Fel ord min vän. Sjukdom är rätt ord

Känns som att det kanske är lite av ett ärftligt beteende/en ärftlig tendens.

Vad vi vinner på? Det handlar ju ej om det. Vad vinner vi på om vi kallar en bil för cykel? Frågan är faktiskt lika dum. En sjukdom är något som du ej kan på påverka förloppet på. Du kan ej sluta ha cancer eller AIDS. Du kan ej ens sluta bli förkyld genom att vidta åtgärder även om du såklart kan underlätta ett tillfrisknande. Men du kan sluta dricka alkohol och sluta vara en Alkoholist eller till och med vänja dig av vid beroendet och fortsätta dricka fast i rimliga mängder. Detta är orimligt men det har förekommit som jag har lärt mig under de senaste 2 månaderna.

Jag är enig med dig totalt där med och att kriminalisera droger är en sak men man ska ej kriminalisera människors behov till hjälp. Detta är omänskligt och extremt kontraproduktivt för både missbrukaren och kampen emot droger.

Sociala arvet och psykisk påfrestning under barndomen då föräldrar super kan leda till självmedicinering för att över huvudtaget orka med livet.
Det ena leder så att säga till det andra. Och en del som kommer från en alkoholistfamilj blir helt anti mot alkohol. Eller själva missbrukare.
Jag är själv uppvuxen med alkoholism och blev själv som tonåring snabbt beroende av alkohol och droger. Helt drogfri sedan många, många år tillbaka. Nyttjar inte ens alkohol.
Att växa upp i familjer med alkoholproblematik är enormt psykiskt påfrestande.
OCH är det då ingen som ingriper(vilket folk oftast inte gör) blir man helt utlämnad i samhället.
Alla vet om det men ingen pratar om det eller säger något, vilket leder till total ensamhet för den anhörige eller barnen. OCH det värsta av allt är att man vet och märker att folk pratar OM det men aldrig TILL en.