Den stora tråden om att studera till sjuksköterska

Tack för alla svaren. Känns lite lättare nu.

Jag ska till syo nu i veckan och se vad jag egentligen behöver göra för att ha chans att komma in på linjen. Hur som helst så tog jag snabbt och kollade mitt snittbetyg och det verkar som jag har drygt 11.20 (Dvs, G i allt och ett fåtal VG). Pluggade inte ett skit i skolan. Gjorde aldrig någon läxa eller något.

Ska göra högskoleprovet nu också tänkte jag, även om jag inte på något sätt studerat på 5 år.

Verkar som att ssk snitten ligger på drygt 17-18 så har nog en lång väg att gå.

Vad är problemet med dagens skolsystem? Tänk på det ett tag innan du bara lägger ner den idén utan vidare.

Jag har gått på många olika skolor och tycker att det funkar sjukt bra med det mesta. Enda gången man tröttnar lite är när man får någon bitterfitta som lärare, men det kan du få som kollega var du än jobbar.

Det handlar om att en lärare inte får göra ett skit i princip. En lärare får inte kasta ut en elev, en lärare får inte röra en elev. Finns ett antal fall där en lärare har blivit avstängd, förlorat jobben m.m. enbart för att en elev bestämmer sig för det (tex. tjej som säger att en lärare tagit på henne osv) eller ett fall där en lärare skyddade sig emot misshandel och blev avstängd m.m.

Jag vet att en lärare blev sparkad på min gamla skola för att ett par elever helt enkelt bestämde sig för det (De var bekanta till mig), där 3 brudar sa att en äldre lärare hade sagt att de kunde få bättre betyg genom att suga av honom osv när de var lögn. Roligt arbete, nej tack.

Det är inte ett skolsystem jag vill arbeta inom.

Du vänjer dig helt enkelt, har haft ett par i min klass som svimmat när vi satt nålar i patienter men idag klarar dessa personer av det utan problem

Sen finns det ju en viss sanning i det att de som tror att de klarar allt (och gärna är lite stöddiga) brukar vara de som faktiskt får problem med såna saker när det väl kommer till kritan. Jag skulle tro att det är lite av ett sundhetstecken att fundera på hur man tror att man kommer att reagera. Det är trots allt i början väldigt annorlunda grejer, även om man vänjer sig mer eller mindre.

Jag följde med ambulansen en gång (pluggar till läkare). Typ första som händer efter att jag blivit rundvisad etc är att vi får larm om en trafikolycka. Jag har ingen aning om vad som väntar - nog för att jag hade varit på akuten och sett större skador "den vägen", men då har man ju fått veta i förväg ungefär vad som kommer in. Känns hemskt på vägen dit, men väl där är jag helt lugn. "Jaha, där ligger han. Lite skador här och lite skador där." Får hämta grejer, hjälpa till att lasta, behandla och övervaka på väg till akuten, och jag kände mig nästan läskigt opåverkad!
Samma sak med dissektioner, nålsättning, operationer... det värsta jag varit med om gällande såna grejer är nog när jag själv blir stucken, jag kan reagera väldigt kraftigt och behöva ligga på golvet resten av övningen

Nä, det värsta tycker jag är att möta patienter. Blod och liknande, det bara "är". Inget att göra åt. Men en patient som är jätteorolig, hur ska man bemöta den på bästa sätt? När är man för lite, för mycket påverkad av patientens öde? Nu är jag trött och orkar inte komma på vad mer som är svårt med patienter, men det är i alla fall det jag tycker är värst. Visst, jag misstänkte det innan jag började, men inte att det skulle vara det stora problemet i sammanhanget.
Det är nog inte möjligt att veta i förväg hur man kommer att reagera på sånt heller. Jag har varit totalt opåverkad av allvarligt sjuka, unga patienter som mina kursare haft svårt med, men gått hem gråtandes efter svåra etiska dilemman i vården av en äldre patient.

Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till, men typ att man nog inte i förväg kan veta hur man kommer att reagera, och att ha funderingar kring det nog är ett bra tecken.

Tack, känns bra att veta att man inte är ensam.

När jag var på praktik inom äldrevården så hade jag inga problem med att göra saker och ting. Det som var jobbigast var dock när en av de äldre bad mig döda honom eftersom att jag var en stark kille.

Att komma in via HP är lätt. Som lägst är det 0,45 och till Karolinska 1,1

Du kanske skall kolla på röntgensjuksköterska?

Inte tillräckligt smart för att bli läkare? Det handlar bara om hur ambitiös du är. Det svåraste med läkarlinjen är att komma in på den. Satsa på läkare om du verkligen vill det och oroa dig inte för att du är smart nog. Brinner du för det bör det gå relativt smärtfritt.

Tycker att du kanske då bör lyssna på magkänslan, du känner dig själv bäst, dina begränsningar.

Det många inte förstår är vilket enormt ansvar det är att vara t.ex. sjuksköterska. Om man nu inte är villig att det på sig 110% med allt det som det innebär inklusive alla risker.

Förutom den psykiska delen (att man måste ha ett starkt psyke) men också det här med misstag (den mänskliga faktorn) kan kosta en annan livet, bara det i sig innebär att inte alla "klarar" det.

Men min magkänsla säger inget, jag är orolig inför saker jag inte kan veta svaret på i princip.

Det handlar också om att jag inte tror jag vill leva det livet. Långa arbetspass, långa studier, jävligt mycket ansvar m.m. Lönen lockar dock.
Men man får se, först måste jag fixa några kurser via komvux, kanske känner jag att jag vill när jag väl börjat eller något.

TS bör fundera över några frågor. Om du har ett genuint intresse för att hjälpa andra , har empati och är omhändertagande till din natur är SSK ett bra yrke. Grundutbildningen är just det-en grundutbildning. Sen kan du välja din specialitet efter intresse.